Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandt, Johan Nils - Brandt, Mårten Ture Emil - 1. Branting, Lars Gabriel - 2. Branting, Karl Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
summor för inrättandet af välgörenhetsanstalter
och söndagsskolor i hufvudstaden och landsorten.
Vid 1809 års riksdag beslöto ständerna att genom
en tacksägelseadress betyga honom sin aktning.
Härpå följde två år senare hans utnämning till
generaldirektör för Stockholms stads alla
barmhärtighetsanstalter, hvilken befattning upphörde
1813, då särskilda styrelser öfver dem inrättades.
Död d. 23 juli 1822. — Gift 1814 med Ulrika
Carolina Leijdell.
Brandt, Mårten Ture Emil, gymnast. Född
d. 6 febr. 1819 å Räfshult, Sventorps socken,
Skaraborgs län.
Föräldrar: kaptenen Brandt och Beata von Zietman.
B. blef 1837 underlöjtnant vid Skaraborgs regemente,
1855 kapten och tio år senare major i armén
samt tog 1873 afsked. — 1842 var han elev vid Gymnastiska
centralinstitutet i Stockholm och 1843–44 extra lärare
därstädes. Han tjänstgjorde som sjukgymnast i
Norrköping och vid Söderköpings brunn. 1861 kom han att
lokalt behandla kvinnliga underlifslidanden, hvilken
behandling B. allt mera utsträckte och varierade,
så att den slutligen utgjorde ett fullständigt system.
B:s metod — bestående af ett slags massage, tänjningar
och lyftningar samt allmän gymnastik — är i många fall
af utmärkt verkan och kan sägas hafva helt och hållet
förändrat behandlingen af ett stort antal kvinnosjukdomar.
Sedan hans metod, 1886, i Jena blifvit kontrollerad af
några bland Tysklands främste gynekologer, fick B.
upplefva den glädjen att se densamma erkänd utaf läkare
såväl i Sverige som utlandet. »Den insats som B., ehuru
icke läkare, gjort i medicinens utvecklingshistoria är
större än mången berömd läkares.» B:s förnämsta af
trycket utgifna arbete är Behandlung weiblicher
Geschlechtskrankheiten 1891.
Död i Södertelje d. 5 aug. 1895. — Gift 1850
med Hedda Sofia Arnberg.
1. Branting, Lars Gabriel, gymnast. Född d.
16 juli 1799 i Grödinge socken i Södermanland, där fadern,
sedermera kamreraren vid öfverståthållareämbetet
Jakob Branting, gift med Anna Brita Löndahl,
då han var boende. — Öfverväldigad i ungdomen af en
allmän kroppslig svaghet föreskrefs B. 1813
gymnastikbehandling vid det af Ling s. å. i
hufvudstaden öppnade gymnastiska institutet. Den hastiga
och lyckliga verkan gymnastiken utöfvade på
återställandet af hans förlorade kroppskrafter
jämte hans misstro till den »medikamentala medicinen»
i allmänhet gjorde honom till entusiast för gymnastiken,
hvarför han med innerlig tacksamhet emottog Lings anbud
att kvarstanna vid institutet och där under hans ledning
utbilda sig till gymnastiklärare. Redan 1830 af Ling
föreslagen till erhållande af öfverlärarelönen vid
centralinstitutet, förordades B. af samme faderlige vän
att efter hans död erhålla hans plats såsom institutets
föreståndare, hvilket regeringen biföll. Han innehade
denna befattning 1839—62. År 1837 erhöll han
professorstitel. B. har tydligare än Ling bestämt
gymnastikens grundlära, att många aktiva och passiva
rörelser ha en framstående »specifik» verkan, samt att
den bestämmande principen för valet och rörelsernas
indelning förnämligast hvilar på utvägarna att
verka »genom kärl och nerv». — B., som äfven
komponerat och utgifvit flerstämmiga sånger i
strängt polyfonisk stil till ord af Stagnelius, afled
i Stockholm d. 27 mars 1881. — Gift 1839 med
Emerentia Maria Charlotta af Georgii, känd
som utmärkt pianospelerska.
2. Branting, Karl Hjalmar, publicist, socialistisk
ledare, riksdagsman. Född i Stockholm d. 23 nov. 1860;
den föregåendes son. — B. blef student i Uppsala 1877,
där han ägnade sig åt studiet af de matematisk-fysiska
vetenskaperna till 1882, då han tog plats som
amanuens vid Stockholms astronomiska observatorium,
där han redan förut tidtals tjänstgjort i sådan egenskap.
Redan under studietiden hade han synts i de frisinnade
studenternas främsta led, och när genom Hans Forssells
angrepp Stockholms arbetarinstitut gick miste om
ett påräknadt anslag af stadsfullmäktige, ådrog
sig B. allmän uppmärksamhet genom att fira sin
myndighetsålder med en gåfva af 3,000 kr. till
institutet, hvarigenom dess då prekära tillvaro
tryggades. Hans politiska och sociala intressen
hade genom studier och resor yttermera sporrats,
och han ingick 1884 som medarbetare i den af
K. P. Arnoldson redigerade radikala tidningen
»Tiden», för hvilken B. i april 1885 öfvertog
redaktörskapet, hvilket han på ett talangfullt sätt
utöfvade till dess upphörande i jan. 1886.
Tidningen antogs bl. a. under hans ledning till
organ för de då i Sverige nybildade fackföreningarna
och visade bestämda beröringspunkter
med socialismen, om än ej B. förrän med
följande år helt kunde inrangeras i dess leder, inom
hvilka han sedan dess oafbrutet kämpat. Han
blef nu 1886 redaktör för tidningen »Socialdemokraten»,
hvilken då var veckotidning men 1890 blef daglig,
och som sedan dess hela tiden stått under hans ledning,
med undantag af 1892–96, då den redigerades af
C. N. Carleson men B. flitigt medarbetade med
själfständiga signerade artiklar. Vid sidan häraf har
han varit oförtrutet verksam att vid möten och föredrag
verka för sina idéer. — Som talare är B. nämligen
ovanligt framstående genom sin förmåga att åt en klar,
lugnt och jämnt flytande framställning gifva den
underström af öfvertygelsens och hjärtats värme, som är
särskildt ägnad att göra intryck å åhörarnas sinnen,
och utan tvifvel ha hans personligen sympatiska
egenskaper varit rörelsen till stor nytta. Af partiet
har han mer än en gång anlitats som förtroendeman
vid strider mellan arbetsgifvare och arbetare. — B.
har vid sidan häraf alltid synts i främsta ledet, där
det gällt att värna tankens och ordets frihet, och
försöken på 1880-talet att med lagens arm bringa
den dåvarande utiliströrelsen till tystnad, funno i
honom en kraftig och konsekvent motståndare.
Aftrycket af V. E. Lennstrands »En hälsning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
