Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Creutz, Gustaf Filip - Cristiernin, Harald af - Cronhamn, Johan Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppdraget att vara kanslär för Uppsala universitet.
Under Gustaf III:s italienska resa 1783-84
var C. interimsregeringens ledande själ. Sin post
som kanslipresident fyllde han på ett i hufvudsak
förträffligt sätt, om också hans enskilda förbindelser
till monarken understundom lade en smula
band på hans själfständighet. 1784 ledamot af
Vetenskapsakademien.
Creutz och Gyllenborg
slöto sig 1753 till det af k. sekreteraren von Eckleff
s. å. stiftade vittra sällskapet »Tankebyggarorden»
där fru Nordenflycht förde spiran. Detta sällskap
utgaf 1753–55 diktsamlingarna »Våra försök»,
– hvilkas båda första delar, kallade »Vitterhetsarbeten»,
ånyo utkommo 1759 och 1762
– och häri läsas af C. bl. a. Sommarqväde och
Elegi. År 1761 trycktes idyllen Atis och Camilla,
på alexandriner i fem sånger, som tjusade
sin läsekrets i lika hög grad som senare
»Frithiofs saga» och »Fänrik Ståls sägner».
»Creutz’ skaldegåfva är mera målande, lekande,
behagfull än djupsinnig eller rik på tankar: han
ger åt dikten ett drag af ljuf täckhet och en
melodisk, klangrik form, han mäktar mindre
tolka det kraftfulla än det milda, veka; hans
palett äger företrädesvis ljusa färger. Man kan
likna hans diktning vid samtidens bildande konst
och konstindustri: det hvilar öfver den samma
stämning som i rococostilen, denna tjusande
älskvärda konstsmak, som »funnit konsten att
kläda sig som våren i all världens glada och
leende skiftningar» och hvars hela mål var att
tjusa och behaga. Redan från första stund finner
han med träffsäkerhet sitt område idyllen,
med en arkadisk idealvärld såsom staffage i en
täck naturskildring.»
I Vitterhetsarbeten
af Creutz och Gyllenborg, 1795, finnas jämte
»Atis och Camilla» tio smärre dikter af C.
Länge lidande af en försvagad hälsa, lät C. för
att stärka sig och få vara ostörd med sina tankar
i närheten af Ulriksdal uppbygga en liten
villa, Tivoli, men hans sjuklighet tilltog och
snart blef det tydligt för såväl hans vänner som
för honom själf, att slutet nalkades. På dödssängen
lät han kalla till sig Schröderheim och
sade: »Jag dör: tacka min konung och säg honom,
att jag dör med den öfvertygelsen att hafva
tjänt honom och fäderneslandet efter all min förmåga.
Säg mina vänner, att jag i detta ögonblick
njuter en lycklig vederkvickelse af vissheten
om att icke ha velat någon annat än väl!»
Dessa voro hans sista ord. Han dog ogift
d. 30 okt. 1785. Franzén skref 1797 sin berömda
sång öfver C. och 1835 lät Sv. akademien
slå en medalj öfver honom.
Cristiernin, Harald af, amiral, sjöhjälte. Född
på Hille i Västmanland d. 24
dec. 1751 Föräldrar: v. advokatfiskalen
i bergskollegium, Harald
Christiernin och Maria
Charlotta Laurin.
Under studietiden i Uppsala utvecklade
sig hos C. en så brinnande håg
för sjölifvet, att fadern, som
önskade se honom som tjänsteman i bergskollegium,
vidtalade sin svåger, sjökapten Petré, att
låta sonen medfölja på en resa till England, dock
med hemlig tillsägelse att låta honom slita så
ondt som möjligt och därigenom inge honom afsmak
för sjölifvet. Följden af den obarmhärtiga
behandling, C. under resan utstod, blef att han
rymde och upptogs på en grönlandsfarare, med
hvilken han gjorde en resa till Norra Ishafvet på
hvalfiskfångst. Återkommen till Sverige 1769 ingick
han som lärstyrman vid amiralitetet, där han
gjorde en så snabb befordran, att han vid ännu
icke fyllda tjugufem år redan var major vid amiralitetet
och kaptenlöjtnant vid galérflottan. Med
kunglig tillåtelse ingick han och tjänstgjorde vid
engelska marinen samt kommenderades vid sin
hemkomst att 1780–81 som fregattchef taga
under konvoj alla genom Öresund utgående
svenska handelsfartyg.
1782 sändes han i
samma ändamål med dubbelfregatten Gripen till
Medelhafvet och ankrade i Malaga. Under hans
vistelse härstädes uppstod ett handgemäng emellan
den svenska besättningen och manskapet på
ett portugisiskt skepp, därvid en spanior blef
dödad. Guvernören i staden förklarade i vredesmod
den svenska fregatten för pris, tills full
satisfaktion vore lämnad; men C. svarade, att
ingen ägde makt eller rättighet att beslagtaga
hans svenska majestäts örlogsfartyg och till bevis
härpå skulle fregatten inlöpa från yttre redden
till den inre hamnen och där kvarstanna i
tre gånger tjugufyra timmar. Detta skedde;
klargjord till aktion, med öppna kanonportar
och om nätterna upplysta batterier, kvarlåg fregatten
tre dygn i hamnen, hvarefter den afseglade.
1783 upphöjdes C. i adligt stånd med
namnet af Cristiernin, utnämndes 1785 till öfverstelöjtnant
vid amiralitetet och deltog tre år
därefter i slaget vid Hogland, där han den 17
juli eröfrade och bemannade det ryska linjeskeppet
Vladislav. Till belöning härför befordrades
han till öfverste, men blef kort därpå af
ryssarne fången och förd till Taropetz, där han
måste kvarstanna till freden i Värälä 1790. Utnämnd
1795 till kontreamiral vid örlogsflottan,
erhöll han två år därefter förordnande att vara
chef för sjömilitie-departementet och kommendant
i Karlskrona. Död d. 1 maj 1799. Själf
sjöman, i detta ords yppersta mening, ägde C.
en utomordentlig förmåga att dana andra till
samma yrke.
Gift 1784 med Kristina Kock.
Cronhamn, Johan Peter, musiker, tonsättare.
Född i Östra Karups församling
af Halland d. 7 maj 1803. Föräldrar:
gårdsfogden å Ösjö i Skåne
Jöns Andersson och Gunilla Fredrica
Cronhamn.
Upptagen vid fyra års ålder af sin morbroder
glasmästaren Lars Cronhamn
i Lund, lärde han sig af
denne glasmästaryrket, på samma gång han, ledd
af sin brinnande håg för musiken, lärde sig
blåsa flöjt, hvari han snart uppnådde den skicklighet,
att han antogs till flöjtist vid Södra skåningarna.
Under sin beredelse till Herrens nattvard
blef C. känd af den bekanta prosten Schartau,
som med sin på en gång allvarliga och kärleksfulla
ledning gjorde ett outplånligt intryck
på den liflige ynglingen och sedan blef hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
