Svenskt biografiskt handlexikon / I:206 (1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cruus, Jesper - Cuninghame, Thomas - Curman, Carl Peter - Dacke, Nils

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krigarbragderna från detta fälttåg, som gjort C.
mest bekant och vid hans namn fäst hågkomsten
af »Brännefejden». Sedan han i febr. månad
1612 åter eröfrat och uppbränt Nylödöse, ryckte
han öfver Hisingen mot Konghäll. Den olyckliga
staden plundrades och lades i aska, hvarefter
C, vände sig mot det väl befästade Marstrand,
men måste öfverge sina planer på denna ort,
emedan han saknade belägringsartilleri och
soldaterna icke heller voro synnerligen hågade för
företaget. För samma orsaks skull lämnades
äfven det fasta Bohus, men ett desto förfärligare
öde drabbade landsbygden. Alla gårdar och byar
i hans väg nedbrändes, kreatur och lösörebo
bortfördes och allmogen mördades. Äfven norra
Bohuslän undergick samma elände, ty C. ströfvade
ända fram till Fredrikstads portar. När landet
var i grund ödelagt, drog sig segervinnaren
tillbaka till Sverige med ett rikt byte. Men minnet
af hans härjningståg har öfvergått till
eftervärlden under namnet af »Brännefejden», — Under
Gustaf II Adolfs regering utnäämndes C. till
generalsfältöfverste och riksskattmästare 1615 och
blef vid konungens kröning 1617 slagen till
riddare. Död d. 1 nov. 1622. — Gift 1614 med
friherrinnan Brita De la Gardie, dotter till
riksrådet Pontus De la Gardie (se nedan.)

Cuninghame, Thomas,krigare. Född d. 1 nov
1691. Föräldrar: kryddkrämaren i Stockholm
Thomas Cuninghame, som 1659 inflyttade till
Sverige från Skotland, och Ester Hajock. —
Fadern, som var handlande, ville uppfostra sonen
för samma yrke, men kommen till mognare ålder
utbytte denne alnen mot svärdet och utförde sin
första krigsbragd som artillerist i slaget vid
Helsingborg. Vid Tönningen tillfångatogs han,
men räddade sig genom flykten och deltog i
Carl XII:s tåg mot Norge 1718. Följande år
kämpade hanmot ryssarna i Roslagen samt
utnämndes under finska kriget 1742 till tygmästare
vid artilleriet. Naturaliserad svensk adelsman
1747, invaldes han 1756 till ledamot af
Vetenskappsakademien och blef året därefter öfverste
vid artilleriet med säte och stämma i krigskollegium
såsom generalfälttygmästare. Lika oförtruten
ämbetsman som behjärtad krigare, införde C.
viktiga förbättringar vid krutbruke och
styckgjuterierna, hvarigenom de svenska kanonerna
vunno ett stort anseende hos utlänningarna. Han
var den förste som i Sverige inrättade en modellkammare
för artillerivetenskapen. Död, ogift, i
Karlskrona d. 23 aug. 1759.

Curman, Carl Peter, vetenskapsman. Född i
Sjögestads socken i Östergötlands
län d. 8 mars 1833. Föräldrar: landtbrukaren
Samuel Johan Curman och
Maria Carolina Strömberg. — Student i Uppsala
1853, var C. 1856—60 elev både vid Karolinska institutet
och Akademien för de fria konsterna,
blef medicine kandidat 1859 och medicine licentiat
1864. Medicine hedersdoktor vid Köpenhamns
universitets jubelfest 1879, kallades han 1880 till docent
i balneologi och klimatologi vid Karolinska institutet.
Han är sedan 1869 professor i plastisk anatomi vid konstakademiens
läroverk och sedan 1884 hedersledamot af konstakademien. —
C., som 1859 blef badläkare i Lysekil,
fick 1863 uppdraget att där anordna en ny badhusanläggning
och var 1872—88 Lysekils intendent. 1866 uppgjorde han
planen till en offentlig badinrättning i Stockholm och ledde
ordnandet häraf, liksom han sedermera verksamt deltagit i
ordnandet af Stockholms badförhållanden. Han har
sålunda, utom beträffande nyssnämnda badinrättning
vid Malmtorgsgatan, haft ledningen vid uppförandet
af Sturebadet, 1884—85, liksom vid dess
storartade utvidgande 1900—01. C. har gjort en mängd
utländska resor, hvarunder han studerat
bad- och kurorter. 1876—83 var han ledamot af
styrelsen för Tekniska skolan i Stockholm och
1875—96 ledamot af Gymnastiska centralinstitutets
direktion. — C. har utgifvit skrifter såsom·
Om romerska bad och finska badstugor 1871;
Medelande om massage etc. 1873; Bidrag till
kännedom om klimat och bad vid Sveriges vestkust. I studier
öfver Nordsjökusternas sommarklimat 1876—77, särskildt
utgifna 1879 i omarbetn.; Kortfattad badlära och dietetik i
A. Levertins Svenska brunnar och bad);
Om bad och badning 1892, (i Helsovännens »Flygskrifter»), o. s. v.
— Gift 1878 med Calla Liljenroth, född Lundström,
i hennes 2:a gifte.

Dacke, Nils, upprorsledare. — Det missnöje
med Gustaf I:s regering, som flerstädes yppade
sig i landet, fann ingen tacksammare jordmån än
hos de halfvilda smålänningarna, hvadan Småland
blef den provins, där den väpnade oppositionen
uppträdde mest hotande och sist med rötterna
upprycktes. Var allmogen således lätt att förleda, saknades
icke förledare. En af dessa, Nils Dacke, var
född i Blekinge, men hade flyttat in till Sverige
och lär ha bott på en gård, Dackemåla, i Sandskö
socken. Han hade för ett begånget mord blifvit
dömd till döden, men fått försona sitt brott med
böter, som medtogo hela hans egendom. Då
denna likväl ej räckte till, blef han kvarhållen
i sina bojor på Kalmar, men slutligen lyckades
det honom att fly, då han sällade sig till
tjufbanden, som svämade på gränsskogarna mellan
Värend och Bleking. När D. slöt sig till de
missnöjda, hade upproret redan utbrutit; han
stämde bönderna sig till mötes och började med
dem i maj 1542 tåga omkring bygden, under
plundring och våldsamheter mot adeln och
konungens tjänstemän. Under tiden spred sig
upprorslågan som en löpeld och inom kort räknades
skarorna till flera tusen man. Vapen anskaffades från
Bleking och anföraren började inlåta sig i underhandlingar
med främmande furstar. Pfalzgrefven
Fredrik säges till och med förlänat honom adlig
värdighet. Därjämte skref han till Svante Sture
och erbjöd honom hans farfaders rike, om han
ville blifva böndernas anförare; men Sturen sände
bååde bref och budbärare till konungen. — Vid
oväsendets början sökte Gustaf med mildhet och
varningar återföra de förvillade, men förgäfves.
Då beslöt han att me kraft kväfva upproret
och gjorde för detta ändamål stora rustningar
både inom och utom riket. Men de obändiga
bönderna hade under D:s ledning tillägnat sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>