- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:262

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Döbeln, Georg Carl von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid foten af Halleberg, för att bildas till präst.
Då likväl hans lust för krigstjänsten framträdde
allt mer och mer tydligt, insattes han som kadett
vid sjökadettkåren i Karlskrona 1773 och tjänstgjorde
därefter som page hos hertig Carls blifvande
gemål på den eskader, hvilken afsändes
för att öfverföra henne till Sverige. När han
1775 slutat sin militära kurs och tagit officersexamen,
uppstodo hos hans anhöriga återigen
betänkligheter rörande den militära banan och
D. öfvertalades att lämna den och i stället studera
lagfarenheten. I tvenne år försökte han sig på
detta fält, följde häradshöfdingar på ting, renskref
protokoll och utslag o. d., men snart blef det
honom klart, att det påtrugade yrket icke öfverensstämde
med hans kallelse, hvarför han, för att
få fria händer och själf kunna bestämma öfver
sitt öde, vid tjugu års ålder hos konungen gjorde
ansökan om att blifva myndig, hvilket beviljades.
– Han ingick då 1778 som andre adjutant vid
Sprengtportens värfvade regemente, vid hvilket han
några veckor därefter erhöll anställning, som
utnämnd fänrik i armén. Emellertid hade nordamerikanska
kriget utbrutit, och ryktet om vunna
segrar väckte hos D. en önskan att gå i fristaternas
tjänst, hvarför han 1780 begaf sig till Frankrike.
Efter mer än ett års vistelse i Paris anställdes
han 1781 som officer vid grefve De La Marcks
regemente, hvilket likväl i sista stund erhöll order
att i stället för Amerika afgå till Indien. D.
passerade graderna och blef i sept. 1783, sedan
han sårats i striden vid Cuddalor, kapten. 1784–88
var han De la Marcks adjutant. 1788 begaf
sig D. till Sverige för att deltaga i ryska kriget.
I mars 1789 erhöll han anställning som kapten
vid Savolax lätta infanteri och öfveradjutant hos
d. v. öfversten Stedingk, och kom snart i tillfälle
att ådagalägga sin utomordentliga tapperhet
och militära skicklighet i den hårdnackade drabbningen
vid Porrassalmi, där svenskarna hade att
strida mot en tiodubbel rysk styrka. Under hetaste
striden träffades han i pannan af en
kula, af hvilken blessyr han sedan led under
hela sin lefnad. För visad tapperhet erhöll
han nu majorsfullmakt. Efter hemkomsten
måste han 1791 undergå trepanering och ännu
sex år därefter utgingo benskärfvor ur såret. För
sitt återstående lif bar han om hufvudet en
silkesbindel och de besynnerligheter i lynne, som
ej sällan röjde sig hos honom, antagas med skäl
vara en följd af det svåra skottsåret. – 1793
förflyttades han som andre major till Västgöta
Dals regemente, hvarifrån han tre år senare,
med bibehållande af sin förra indelning, blef
transporterad till Skaraborgs regemente och utnämndes
till sekundchef vid Nylands-brigadens
infanteri 1805. Under dessa fredsår utmärkte
han sig synnerligen som landthushållare och som
lade på sitt landtbruk t. o. m. en liten förmögenhet.
Vid krigets utbrott 1808 erhöll han befälet
öfver tredje brigadens eftertrupp, och hade
tillfälle att utmärka sig vid de flesta träffningarna,
såsom: Yppäri, Lahintalo, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki,
Ny-Karleby, men framför allt vid Lappo,
där han angrep fiendens vänstra flygel och i väsentlig
mån bidrog till segern vid Kauhajoki,
där han under eget befäl tillfogade ryssarna ett
kännbart nederlag, samt vid Juutas, där han
vann en lysande seger. Hans förtjänster under
detta års fälttåg förvärfvade honom generalmajors
rang och svärdsordens stora kors. Strax efter segern
vid Juutas förordnad till befälhafvare på Åland,
öfverfölls han sedermera här af en öfverlägsen fientlig
styrka, men lyckades i god ordning och med
obetydlig förlust öfverföra sina trupper till Grisslehamn,
där han genom sin fintlighet afböjde den
ryske befälhafvarens tillämnade anfall på Stockholm.
Sedermera beordrad till befälhafvare öfver
norra arméns svenska fördelning med kvarter i
Hernösand och s. å. befälhafvare öfver norra
arméns norra fördelning, i Umeå, ingick D.,
sedan hans härfördelning genom öfverstlöjtnant
Furumarcks tillfångatagande blifvit betydligt
försvagad, ett stillestånd med ryssarna, hvarigenom
Umeå utrymdes, men kronans alla förråder
därstädes blefvo räddade. – Kort därpå
aflöstes D. af generalmajor Sandels och fick i
stället öfvertaga befälet öfver de trupper, som
skulle möta den inryckande norska hären. Men
de tillämnade fientligheterna blefvo inställda
och D. lyckades förmå den norska befälhafvaren
att utan blodsutgjutelse draga sig tillbaka öfver
gränsen. – I tyska kriget 1813 fick D. befälet
öfver svenska trupperna i Mecklenburg. På anmodan
af general Wallmoden att understödja
honom mot fransmännen vid Hamburg, efterkom
D. denna begäran, men ansågs härigenom ha
brutit mot öfverbefälhafvarens order, hvarför han
ställdes för krigsrätt och dömdes att arkebuseras.
Carl Johan, som misstrodde de allierade och
ville hålla vägen öppen till en förening med
Napoleon, fann emellertid åtgärden i hög grad
olämplig, och genom hans inflytande mildrades
domen till ett års fästning, hvarunder D. skulle
få behålla alla sina värdigheter. Han affördes
till Vaxholm, hvarifrån han skref till en släkting
och bad denne utverka, att han som frivillig
finge tjäna i sin grad i svenska eller de
förenades härar mot förbindelse att efter krigets
slut återgå till sitt fängelse. Detta rörde Carl
Johan så, att straffet helt efterskänktes. – Redan
1809 upphöjd till friherre, befordrades han under
tyska kriget till generallöjtnant, erhöll 1815 en
pommersk förläning och utnämndes 1816 till
ständig ordförande i krigshofrätten. – v. D. skar
i finska kriget sina oförgängliga lagrar. Lugn,
beräknande och med ett mod, som ej ryggade
för något motstånd, ådagalade han de mest lysande
prof på fältherreförmåga. Emellan bataljerna
och i sitt enskilda lif var han ombytlig,
uppbrusande och häftig, men äfven vek och ömhjärtad.
I fasthet och kraft, i uthållighet och
kärlek till fosterlandet hade han få sina likar.
Runeberg har som bekant i »Döbeln vid Juutas»
gifvit en sympatisk bild af hjälten, som afled i
Stockholm d. 16 febr. 1820 och ligger begrafven
å Johannes kyrkogård. – Gift med Kristina
Karolina Ullström
, från hvilken han blef skild,
hade han med henne sonen Napoleon, som, född
1802, ogift afled 1847 som f. d. kapten i armén
och hvarmed den friherrliga ättegrenen utslocknade.
- Svenska akademien lät 1844 slå en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 15 22:40:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free