Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ehrenheim, Fredrik Vilhelm von - 2. Ehrenheim, Per Jakob von - Ehrenmalm - 1. Ehrenmalm, Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fosterlandsvännen. Ännu en gång uppträdde han
offentligen, vid 1817 och 1823 års riksdagar och
valdes vid båda till bankofullmäktig, likväl utan
att hvarken söka eller erhålla något mera dominerande
inflytande på de allmänna angelägenheterna.
Vetenskaperna förblefvo framgent hans
fält, och de insikter, han förvärfvat sig i fysik,
meteorologi, kemi, geologi, m. fl. erkändes äfven
af de lärda. Som stilist intog han ett mycket
framstående rum, och hans prosastil är lika förträfflig,
antingen han nedlade den i en diplomatisk
not eller en vetenskaplig afhandling. Bland
arbeten af det senare slaget utmärker sig framför
allt hans Tal i Vetenskapsakademien om
klimaternas rörlighet, samt hans Samlingar i
allmän physik 1822, för hvilket han fick Sv.
Akademiens stora medalj. Led. af Vet.-Akad.
E., hvilken upphöjdes till friherre 1805, afled
ogift i Stockholm d. 2 aug. 1828.
2. Ehrenheim, Per Jakob von, statsråd, politiker.
Född på Grönsö i Kungs-Husby
socken af Uppsala län d.
4 aug. 1823; den föreg. kusins
sonson. Föräldrar: hofmarskalken
Reinhold Fredrik August von
Ehrenheim och Ulrika Eleonora
von Engeström, dotter af Jakob
von Engeström (se nedan).
Student i Uppsala 1839, aflade E. därstädes 1846
juris kandidatexamen, förvärfvade 1850 vice
häradshöfdingetiteln och innehade åtskilliga domareförordnanden
till 1853, då han öfvertog förvaltningen
af fäderneegendomen Grönsö, af hvilken
han blef ägare 1864.
Snart indrogs han
äfven i det politiska lifvet. Redan vid 1850–51
års riksdag hade han såsom en tyst åhörare
haft sin plats å riddarhuset, i hvars förhandlingar
han från och med 1856–58 års riksdag deltog
vid alla efterföljande ståndsriksdagar. Han visade
sig därvid som en varm vän af reformer å näringsfrihetens
och strafflagstiftningens område
samt uttalade sig 1859 för passtvångets afskaffande.
Som afgjord anhängare af representationsreformen
invaldes han i 1862–63 års konstitutionsutskott
och bröt äfven en lans för densamma
i afgörandets stund vid efterföljande riksdag.
Efter dess genomförande kallades E. 1866,
efter något motstånd från Carl XV, som misstänkte
honom såsom »allt för röd», till konsultativt
statsråd, i hvilken egenskap han fungerade
till den de Geerska ministärens afsked d. 3 juni
1870.
Redan 1866 hade han af Uppsala läns
landsting invalts till ledamot af Första kammaren
och har i sådan egenskap bevistat alla efterföljande
riksdagar. Han tillhörde dem af representationsreformens
vänner, hvilka efter denna
seger ansågo, att man tillsvidare borde ifråga om
reformer »hvila på hanen», och påträffas ett tjugutal
år framåt i främsta ledet bland motståndarna
till ändringar i den kommunala och politiska rösträtten.
Måhända bör detta dock ses i samband
med den omständigheten, att dessa reformer stodo
på landtmannapartiets program, och att E. var en
prononserad motståndare till detta partis planer
att göra försvarsfrågans lösning beroende af
grundskatternas afskrifning. Under den långa
tiden 1872–87 var han ledamot af konstitutionsutskottet
samt var vid urtima riksdagen 1871
och riksdagen 1883 äfven ledamot af försvarsutskottet.
Alltifrån 1872 har E. varit fullmäktig i
riksbanken och därunder fullmäktiges ordförande
1885–86 samt från 1890. I den i midten af
1880-talet uppblossande tullstriden blef E. sin
ungdoms idealer trogen, lika utpräglad frihandlare
som någonsin. Han fjärmades härigenom
så småningom från kammarens yttersta höger,
hvilken ej fann sig i konstitutionella strider obetingadt
kunna lita på honom, utan öfverflyttade
honom 1888 från konstitutions- till statsutskottet,
där han äfven hade plats vid efterföljande
riksdagar till 1891, då E., som varit
Första kammarens vice talman ända från 1879,
kallades att intaga den på grund af grefve
Lagerbjelkes sjuklighet lediga talmanstolen. Som
talman fungerade E. sedermera äfven vid 1892–95
års riksdagar och har efter denna tid haft
sin plats i talmanskonferensen. Hans politiska
uppfattning har betydligt modifierats under de
senaste åren, då han understödt moderata reformer
i fråga om den politiska och kommunala
valrätten, liksom han som ledamot af 1878, 1883,
1893 och 1898 års kyrkomöten tillhört den relativt
framstegsvänliga sidan.
E:s förmåga har
äfven tagits i anspråk som ledamot och ordförande
i en mängd kommittéer, bland hvilka må
nämnas unionskommittén (1895–98). Redan 1871
blef han ledamot af Landtbruksakademien, hvars
direktör han var 1878–1901. Sedermera har
härpå följt ledamotskap af flertalet af våra akademier,
bland hvilka må nämnas Vetenskapsakademien
1887 och Svenska akademien 1897.
1888–98 var han kansler för rikets universitet,
blef 1893 juris hedersdoktor och är från 1885
serafimerriddare. Af trycket har han utgifvit:
Några ord i bankfrågan 1870.
Gift 1853 med friherrinnan Beata Elisabet Augusta
Leijonhufvud.
Ehrenmalm. Från Finland härstammande adlig
ätt, utslocknad på manssidan 1826.
1. Ehrenmalm, Lars Johan, ämbetsman. Född
i Viborg d. 14 juni 1688. Föräldrar: öfverkrigskommissarien
i Finland Lars Malm och Helena
Lilljegren.
E. blef student i Åbo, där han
fäste uppmärksamheten vid sin person genom
ett tal öfver freden i Altranstädt, hvilket ansågs
så fulländadt, att kanslern i en särskild
skrifvelse till universitetets konsistorium uttalade
sin tillfredsställelse. Efter slutade studier
anställdes han 1708 som auditör vid artilleriet
i Finland, men råkade 1710 i rysk fångenskap,
hvarur han efter många faror och äfventyr
lyckades rädda sig, och ankom till Stockholm
1714. Här blef han till en början handsekreterare
åt Arvid Horn och förordnades
1717 till sekreterare i Åbo hofrätt. Följande
året utan ansökning utnämnd till assessor därstädes,
adlades han 1720 med namnet Ehrenmalm,
befordrades 1728 till hofrättsråd och 1736
till lagman i Norrfinne lagsaga. Vid ryssarnas
infall i Finland 1742 begaf han sig till Sverige
och deltog i 1742–43 års riksdag. Genom släktförbindelser
knuten till Mössornas läger, insattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
