Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ehrensvärd, Carl August - 4. Ehrensvärd, Albert Carl August Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och några andra befattningar samt utnämndes
till general-amiral 1792. Men då hans fasta
karaktär och öppna väsen naturligen icke
kunde finna sig i det Reuterholmska gunstlingssystemet,
nedlade han sina ämbeten för andra
gången 1794 och återvände till sitt fredliga hem
på Tosterup. Det var under denna tid han
äfven begynte sysselsätta sig med kemi och
landtbruk och i familjekretsen om kvällarna utkastade
de teckningar, som efter Oxenstjerna
blifvit kallade »snillets lek i svenska historien».
Uppmanad af några vänner att infinna sig vid
riksdagen i Norrköping, begaf han sig på väg
dit, men insjuknade och dog i Örebro den 21
maj 1800.
»E. ägde ett djupt och omfattande
snille samt en genomträngande blick, som genast
fattade hvarje sak i hennes kärna. Hans sätt
att uttrycka sig är i högsta grad ordkargt, men
hvarje hans sats är diger på djupa tankar. Sanningar,
dem vår tids förnämste tänkare framställt
såsom nya, stodo klara för hans blick och
äro antydda i hans skrifter. Hans verk höra
emellertid härigenom till de mest svårfattliga
inom vår litteratur. Hans estetiska åsikter hafva
dock i särskilda skrifter blifvit vidlyftigt utvecklade
och tolkade af flera bland våra berömdaste
författare – Atterbom, Hammarsköld, v. Beskow,
Ljunggren, B. E. Malmström – men fullständigast
af Atterbom, hvars förträffliga framställning
af E. i ’Svenska siare och skalder’ troligen
i alla tider skall blifva en oumbärlig kommentar
till den store siarens skrifter».
E:s konstuppfattning
var mycket olik den på hans tid rådande
franska smaken. Han kände sig nämligen i hög
grad dragen till antiken och beundrade äfven
Rafael och flere andra af högrenässansens föregångare.
E. står i sina skrifter med afseende
å sin allmänna uppfattning af smakens beroende
af klimat och ras i öfverensstämmelse med Montesquieu
och bygger liksom denne på den empiriska
filosofiens grund (Locke).
Å karrikatyrteckningens
område verkade han tillsammans med sin
vän Sergel och erkändes af denne som mästare
häri. Man har af E. en stor mängd karrikatyrer,
uttryck för det paradoxala, kvicka, expressiva i
hans karaktär.
Karl Warburg utgaf 1893 en
utförlig monografi om Ehrensvärd, »Karl August
Ehrensvärd, en lefnadsbild från Gustavianska
tiden».
E:s arbeten äro utgifna af C. Eichhorn 1866.
Gift 1785 med hoffröken hos prinsessan
Sofia Albertina,grefvinnan Sofia Lovisa Eleonora
Sparre af Söfdeborg.
4. Ehrensvärd, Albert Carl August Lars,
landshöfding, riksdagsman, utrikesminister.
Född på Rödjenäs
i Jönköpings län d. 10 jan. 1821;
den föregåendes sonson. Föräldrar:
öfversten grefve Gustaf
Carl Albert August Ehrensvärd
och Henrietta Virginia Sofia
Katarina Adlercreutz, dotter af
»Finlands hjälte» C. J. Adlercreutz (se sid. 5).
Student i Lund 1837 och filosofie doktor därstädes
1841; attaché vid svenska beskickningen i Berlin
1842 och i Paris 1843. Utnämnd till andre sekreterare
i kabinettet för utrikes brefväxlingen 1845,
anställdes han 1849 som tjänstgörande kammarherre
hos änkedrottning Desideria och blef legationssekreterare
i Petersburg 1850. Två år därefter
befordrad till förste sekreterare i kabinettet för
utrikes brefväxlingen, blef E. kabinettssekreterare
1855. År 1856 sändes han till Nassau för att
uppgöra giftermålskontraktet mellan prins Oscar
och hertiginnan Sofia af Nassau. 1859 tog E.
afsked från sin diplomatiska tjänst för att öfvertaga
skötseln af fäderneegendomen Tosterup,
hvartill han genom arf och köp vid denna tid
blef ägare. Kommunala värf togo hans tid lifligt
i anspråk, och samtidigt intog han vid riksdagarna
1862 och 1865 sin plats å riddarhuset,
där han gjort sitt inträde redan vid 1847–48
års riksdag, och i hvars förhandlingar han äfven
deltagit vid 1853 och 1856 års riksmöten. Ett
bestående minne har E. efterlämnat från denna
sin riksdagstid, i det på hans motion till Svenska
akademiens disposition ställda anslaget till svenska
författare. 1864 utnämnd till landshöfding i
Göteborgs och Bohus hän, ansågs E. ej främmande
för tillkomsten af »reformdeputationerna»
för främjande af representationsreformen, för
hvilken han ock tog till orda å riddarhuset.
Som landshöfding ägnade han folkundervisningens
befrämjande sin lifligaste omsorg och
nitälskade varmt för den för länet viktiga fiskerinäringen.
Efter representationsförändringen
bevistade E. som representant i Första kammaren
för Göteborgs län riksdagarna 1867–74 och
1877–90 och hade vid åtskilliga af dessa plats
som ledamot och oftast ordf. i skilda utskott,
såsom bevillningsutskottet 1868 och särskilda
utskottet för behandling af läroverksfrågan 1873,
till hvars utlåtande han fogade en reservation,
hvari han gör gällande, att pedagogier samt två- och
treklassiga läroverk borde ersättas med
borgarskolor. 1870 års vidgade religionsfrihet
främjade E. med sin röst.
När han 1877 återkommit
till riksdagen, fungerade han som ordförande
i försvarsutskottet och ansågs, på grund
af sina förbindelser med den s. k. »skånska
fraktionen» af senaten, lämplig att med sin förmedlande
hållning handhafva det svårskötta värfvet
som ordf. i den af Arvid Posses ministär tillsatta
landtförsvarskommittén 1880–82. Dennas arbete
fick han tillfälle att fortfarande främja som ledamot
i 1883 års försvarsutskott, men det hela
strandade på riksdagens afslag. Som en varm
vän af unionen kallades E. under ganska tillspetsade
förhållanden att d. 25 sept. 1885 öfvertaga
den efter frih. Hochschild lediga utrikesministerportföljen.
Den vid denna tid utbrytande
tullstriden drog dock snart uppmärksamheten
från de unionella frågorna, och P. intog samma
frihandelsvänliga ståndpunkt som sina kolleger i
den Themptanderska ministären. Det väckte
därför ej ringa förvåning, när han, efter dennas
ersättande med den Bildtska i febr. 1888, lät
förmå sig att stanna på sin plats, som han beklädde
till d. 12 juni 1889. Sina sista lefnadsår
tillbragte E. å sin egendom Tosterup, där han
afled d. 31 jan. 1901. Åtskilliga akademier hade
skyndat att tillägna sig honom såsom ledamot
eller hedersledamot, såsom Vetenskapsakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
