Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erdmann, Axel Joakim - Ericson och Ericsson - 1. Ericson, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit på E:s lott, blifvit öfveransträngd af ett
så träget och mödosamt lif. Men hans okufliga
verksamhetsifver uppehöll i det yttersta hans för
dylika strapatser ingalunda danade kroppshydda.
Slutligen tog dock naturen ut sin rätt. Ett kroniskt
lidande tilltog med oväntad skyndsamhet
och lade honom i grafven den 1 dec. 1869.
På vetenskapernas vida fält, där Sverige har att
uppvisa så många lysande namn, intager E. ett
betydelsefullt rum. Utmärkt som geolog i allmänhet,
öfverträffade han alla, både föregångare
och samtida, i specialkännedom om den svenska
jordens geologiska byggnad, och hvad han
därom i efterlämnade skrifter skänkt sina landsmän,
länder hans namn till evärdelig ära och
fäderneslandet till oberäkneligt gagn. Redan
tidigt riktade han vår vetenskapliga litteratur
med en mängd förträffliga afhandlingar i mineralogi
och mineral-kemi, men öfvergick efterhand
till mera omfattande arbeten af mineralogiskt
och geologiskt innehåll. Bland dem må här
nämnas: Lärobok i mineralogien 1853, Vägledning
till bergarternas kännedom med särskild
hänsyn till Sveriges geologiska förhållanden
1855, Bidrag till kännedom om Sveriges qvartära
bildningar med atlas 1868 samt först och sist
det stora Geologiska kartverket, hvilket, om än
han icke själf lade omedelbar hand vid dess utförande,
likväl utarbetades under hans tillsyn
och ledning.
Gift 1839 med Sofia Charlotta
Nyström.
Af hans söner har Edvard, född
i Stockholm d. 31 okt. 1840 och geolog vid
Sveriges geologiska undersökning sedan 1870,
utarbetat en del geologiska kartblad samt förutom
åtskilliga uppsatser i »Geologiska föreningens
förhandlingar» och i tidskrifter författat
bl. a.: Om bergolja, dess förekomst, tillgodogörande
och användning 1869, De allmännaste
af Sveriges berg- och jordarter 1872, Om
stenkol och stenkolsborrningar i Skåne 1873,
Populär geologi 1874, m. m.
En annan son,
Axel, född i Stockholm d. 6 febr. 1843, är från
1892 e. o. professor i nyeuropeisk lingvistik vid
Uppsala universitet och har inlagt stora förtjänster
om införandet af sanskritstudiet därstädes.
Ericson och Ericsson, gammal bergsmanssläkt
från Värmland, där äldste kände stamfadern
Magnus Svensson, f. 1680 d. 1739, var grufbrytare
vid Nordmarksgrufvorna. Dennes sonsons
sonson var
1. Ericson, Nils, kanal- och järnvägsbyggare.
Född vid Långbanshyttan i Värmland
d. 31 januari 1802. Föräldrar:
bergsmannen Olof Ericsson
och Brita Sofia Yngström.
När fadern i följd af missgynnande
konjunkturer nödgats
sälja sin egendom i Långbanshyttan,
antogs han till föreståndare
för bergsprängningsarbetena vid Forsviks station
af Göta kanal, och följdes af sina söner Nils
och John, hvilka 1816, den förre då fjorton och den
senare tretton år, anställdes som elever vid samma
kanalbyggnad. Här arbetade Nils som simpel
arbetare, mot en anspråkslös dagspenning, till
1820, då han befordrades till nivellör, den lägsta
graden inom ingenjörskåren. Under tiden hade
han med sitt öfverlägsna hufvud tillägnat sig en
betydlig fond af kunskaper, särskildt på det praktiska
området, och blef snart bemärkt af kanalverkets
upphofsman och ledare, grefve von Platen.
1823 utnämnd till underlöjtnant vid ingenjörkåren,
förordnades han följande året till
arbetschef vid kanalarbetena å Gäfvestads station,
hvilket chefskap fyra år därefter utsträcktes till
hela linjen mellan Asplången och Östersjön.
1828 befordrad till löjtnant i armén, erhöll han
1830 transport som kapten vid flottans mekaniska
kår och förordnades samma år till öfvermekanikus
vid gamla Trollhätte kanalverk och till chef för
västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Åren
1831–39 fullbordades under hans ledning kanalen
vid Ström och Stallbacka, Seffle kanal vid
Byälfven samt kanalerna vid Karlstad och Albrektssund.
1832 företog E. på egen bekostnad
en resa till England till utvidgande af sina
kunskaper i väg- och vattenbyggnadskonsten.
Återkommen till fäderneslandet, befordrades han
till major vid flottans mekaniska kår och utarbetade,
under det de nyss omnämnda kanalarbetena
pågingo, sin storartade plan till ombyggnad
af gamla Trollhätte kanal och utförandet af en
ny slussled förbi de stora Trollhättefallen. Detta
gigantiska företag, börjadt 1838, fulländades på
sex år, och den nya farleden öppnades till allmänt
begagnande d. 4 juli 1844. 1842 hade E.
fått fullmakt som öfverstlöjtnant. Hans nästa
storartade byggnadsverk voro ombyggnaden af
slussen i Stockholm mellan Mälaren och Saltsjön,
hvilket arbete fullbordades 1850, upprättandet af
planen för Skeppsbrokajen i Stockholm jämte
regleringen af Carl XIV Johans torg.
1850 befordrad till öfverste, upphöjdes E., när Carl
Johansstatyn 1854 aftäcktes på den af E. ordnade
slussplanen, i adligt stånd med namnet
Ericson. Under tiden 1849–1855, utförde E.
ett storverk utom Sveriges gränser: den nästan
som ett underverk berömda Saima kanal, hvilken
förenar den etthundraåttio fot öfver hafvet liggande
sjön Saimen med Finska viken.
I det tillfredsställande medvetandet af att hafva utfört
vidlyftigare arbeten än någon svensk ingenjör
före honom och genom klok hushållning samt
goda arfvoden försatt i en oberoende ekonomisk
ställning, ämnade E. draga sig tillbaka och ägna
sina återstående dagar åt vården af egna angelägenheter,
då ständernas beslut att bygga Sveriges
första stambanor afbröt hans korta hvila och
åter kallade honom till ny verksamhet. På våren
1855 började arbetet på statens järnvägar,
och i november 1862 invigdes den nära fyrtiotre
mil långa bansträcka, som förenar landets hufvudstad
med Göteborg, af hvilken de första bandelarna
Göteborg–Jonsered och Malmö–Lund
öppnades redan d. 1 dec. 1856. Af södra
stambanan var Malmö–Elmhult färdig 1862, då
E., som vid Carl XV:s kröning 1860 hugnats
med friherrlig värdighet, lämnade chefskapet
för statens järnvägsbyggnader med en af rikets
ständer anslagen årlig lifstidspension. Ännu
en gång innan han lade sitt hufvud till ro,
skulle Sverige skåda ett verk af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
