Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Friesendorff, Johan Fredrik von - 2. Friesendorff, Carl Gustaf von - 3. Friesendorff, Fredrik von - Frietzcky, Klas (de)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göteborg, föreslog han till svenska handelns upphjälpande
inrättandet af ett generalfaktori, för
hvilket privilegium utfärdades 1662. Död 1669.
Gift 1656 med Margareta Elisabet Gärffelt.
2. Friesendorff, Carl Gustaf von, statsman.
Född i Stockholm d. 14 aug. 1663; den föregåendes
son.
Liksom fadern, valde han den
diplomatiska banan och ingick vid tjugu års
ålder som e. o. kanslist i riksarkivet. För att
ytterligare utbilda sig för sitt kall tjänstgjorde
han, dels som privatsekreterare hos svenska ministern
i Wien, grefve Carl Oxenstierna, dels någon
tid som kommissionssekreterare och resident
i Holland. Jämte två af sina bröder upphöjd till
friherre 1705, skickades han som envoyé till Lüneburgska
hofvet och vistades 1712–15 såsom
svenskt sändebud i Berlin. Här råkade han af
någon anledning i onåd, som gick därhän, att han
erhöll en antydan att lämna staden inom tjugufyra
timmar. Då denna befallning meddelades F.,
lät han svara, att det vore honom okärt att ej
kunna stanna så länge, emedan han nyss förut
mottagit order från sin monark, att vara resfärdig
inom tolf timmar. Död under belägringen af
Stralsund d. 13 sept 1715.
Gift 1700 med Anna Kristina Rehnsköld.
3. Friesendorff, Fredrik von, riksråd. Född
d. 15 nov. 1707; den föregåendes
son.
Såsom e. o. kanslist i
utrikesexpeditionen utnämndes F.
till hofjunkare och understödde
sin befordran på ämbetsmannabanan
både genom meriter som
hoffunktionär och som politiker.
Såsom hofmarskalk hos tronföljaren
Adolf Fredrik utnämndes han 1747 till
landshöfding i Västerås län. Vid brytningen
mellan det unga hofvet och Hattarna slöt sig F.
till de senare, hvilka vid 1751–52 och 1755–56
års riksdagar insatte honom i sekreta utskottet,
där han framstod som en af de ifrigaste
motståndarna mot hofvets maktutvidgningsplaner.
1761 utnämnd till riksråd, började han så småningom
att vackla i sin partitrohet och röstade
i rådet mot förlängningen af det franska förbundet
1764. Tack vare detta hans uppträdande
blef han ett af de få riksråd, som, när Mössorna
vid 1765–66 års riksdag kommo till makten,
bibehöllos vid sitt ämbete och blef tillika 1765
rikskansliråd samt 1767 president i lagkommissionen.
Han delade nu ljuft och ledt med
sina nya partivänner, vid hvilkas fall vid 1769–70
års riksdag äfven F. förklarades förverkat ständernas
förtroende och aflägsnades från sin post.
Han drog sig nu undan till privatlifvet och afled
å Vallstanäs i Uppland d. 26 aug. 1770.
Gift med Katarina Elisabet Stjerndal.
Frietzcky, Klas (de), bruksidkare, politiker Född
d. 25 jan. 1727. Föräldrar: öfverstelöjtnanten
Johan de Frietzcky,
– som vid 1727 års
riksdag tillhörde Arvid Horns
parti – och Anna Elisabet Linroth.
I unga år valde F. krigarbanan
till lefnadsmål, men ådrog
sig under sin studietid i Uppsala
en svår benskada, som i flera år gjorde honom
till krympling och tvang honom att ändra lefnadsbana.
En kort tid arbetade han å landskansliet i
Örebro, men hans starka själfständighetskänsla
manade honom att söka efter en mera oberoende
ställning. Tidigt utmärkt för redbarhet, kunskaper
och duglighet, antogs han 1754 till disponent öfver
Storfors betydliga bruksbolag i Värmland och tillvann
sig där inom kort ett oinskränkt förtroende,
icke blott af intressenterna utan af hela orten.
Hängifven frihetsvän samt afgjord anhängare af
Mösspartiet och dess sparsamhet och fredskärlek,
framträdde F. å den politiska vädjobanan under
pommerska kriget med en skrift, som inför allmänheten
skarpt pointerade det skadliga i Hattarnas
åtgärder, med hvilka han i öfrigt kraftigt
nagelfor vid sin första riksdag 1760–62. Vid
följande riksdag 1765–66, då hans partivänner
voro i majoriteten, insattes F. i bankodeputationen
och yrkade i denna egenskap, att sedelindragningen
skulle i möjligaste måtto påskyndas.
I öfrigt uppträdde han som en ifrig förfäktare
af tryck- och näringsfrihet samt sparsamhet i
statsförvaltningen. Mössväldet blef emellertid ej
långvarigt, och till trots för F:s vältaliga och
oförskräckta försvar för styrelsens åtgärder, slutade
1769–70 års riksdag med Mössrådets afsättning.
Men med 1771–72 års riksdag seglade
åter hans grundsatser med förlig vind, minst
dock å riddarhuset, som dock invalde F. i sekreta
utskottet. Han utvecklade här stort nit för
Mössornas återförande till väldet samt sökte i
öfrigt förmå adeln att genom eftergifter bilägga
söndringen med de ofrälse stånden, hvilken han
insåg vara hotande för hela statsskicket. På
hans axlar föll ock hufvudsakligen utarbetandet
af 1772 års finansplan, som afsåg en snar realisation
och ett stadgadt myntvärde. Missmodig
öfver sakernas utveckling, hade F. kort före 1772
års revolution lämnat riksdagen.
Ehuru F., i olikhet med flera af sina forna partivänner Essen,
Rudbeck m. fl., aldrig gripits af »förtjusningsfebern»
närmast efter 1772 års revolution, utan
städse betraktade den då skapade regeringsformen
med misstroende, bemödade han sig dock vid
1778–79 års riksdag, då han tillhörde bankoutskottet,
att i möjligaste mån gå konungens
önskningar till mötes. Vid 1786 års riksdag
uppträdde han åter som en deciderad motståndare
till konungens planer i alla riktningar och väckte
särskild uppmärksamhet genom sitt memorial
mot brännvinsregalet. En än mera betydande
roll spelade F. vid 1789 års riksdag. Själf
insatt i bankoutskottet, påyrkade han en instruktion
för hemliga utskottet och tillsättandet
af ett särskildt statsutskott. Då konungen, som
härigenom hotades inför ständerna få framlägga
en fullständig tablå öfver landets finansiella ställning,
förmådde landtmarskalken Lewenhaupt att
genom godtyckligt maktspråk söka kväfva denna
framställning, uppstodo nu de stormiga uppträden
å riddarhuset, som ledde till sammanträdet
å rikssalen d. 17 febr., då konungen sökte förmå
adeln till undfallenhet. Då detta emellertid ej
hade önskad påföljd, följde den med de ofrälse
ståndens hjälp genomdrifna Förenings- och Säkerhetsakten
d. 21 febr., sedan konungen dagen
förut för att underlätta dess seger fängslat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
