Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Geijer, Erik Gustaf - 4. Geijer, Karl Reinhold - Geijerstam, af - 1. Geijerstam, Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XIIs död till Gustaf III:s anträde af regeringen</i>
1838. – Under föregående utvecklingsskeden
hade G., hvilken såsom universitetsfullmäktig
haft plats i prästeståndet vid 1828–30
års riksdag till en viss grad hyllat det samtida
restaurations- och reaktionstidehvarfvets konservatism,
så i politik som andra därmed sammanhängande
viktigare samhällsfrågor. Men ju mer
han fördjupade sig i studiet af den historiska
verkligheten, dess företeelser och karaktärer,
desto mera klarnade och skärptes hans blick
för deras innersta drifkraft – friheten. Han
hade funnit det berättigade i mycket af den nya
tidens reformsträfvanden, och efter långa inre
strider, men med mognadt beslut ställde han
sig i – de »liberalas» leder. Denna nya
ståndpunkt – hans ryktbara »affall» – blottades
först i och med hans 1838–39 utgifna månadsskrift
Litteraturbladet, som på sin tid väckte
lika stort uppseende, som dess idéer blefvo följdrika
för vår politiska och inre utveckling. När
han vid 1840–41 års riksdag ånyo tog plats i
prästeståndet, invaldes han af det liberala partiet
i konstitutionsutskottet och erbjöds säte i statsrådet.
Han kämpade nu och till sin död för
åsikter, som voro i flera fall motsatser till dem
han förut uppenbart hyllat. Hans skrifter från
denna hans sista lefnadsperiod äro därför icke
de minst viktiga. I synnerhet märkliga äro hans
Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet
med afseende å fäderneslandet 1845; Tre
föreläsningar 1844; Också ett ord öfver tidens
religiösa fråga 1846–47, ursprungligen skrifven
på tyska under hans vistelse i Tyskland sommaren
1846, men under hans ögon kort före hans död
öfversatt på svenska; samt Människans historia,
föreläsningar 1841–42, utgifna 1856 af S. Ribbing
efter egna, af G. genomsedda anteckningar,
hvari de många, som det för mängden synes,
olikartade, trådarna af G:s lefnadsarbete sammanlöpa.
Hans sista mera betydande skrift var hans
1846 författade Svar till professor Fryxell,
med anledning af dennes skrift: »Om aristokratfördömandet
i svenska historien». Men hans
kraft var genom »affallets» inre och yttre strider
bruten; och när han slutligen ånyo upptog
den fosterländska häfdateckningens tråd för att
fullborda Svenska Folkets historia, föll den ur
den döende forskarens hand. – Ännu en sida
af G:s rika personlighet var som musiker och
tonsättare. Redan såsom yngling ägde han en
ovanlig musikalisk bildning och försökte sig
till och med då som tonsättare. Musik var och
blef äfven en af hufvudkällorna till hans lefnads
lycka. Hans melodier, till hvilka han merendels
själf diktade orden, emottogos med förtjusning
i hela landet och skola länge öfverlefva honom,
t. ex. melodierna till Vikingen, Kolargossen,
»Stilla skuggor», Nyårsnatten, »Ensam i bräcklig
farkost vågar», Marscherna till Carl XII:s
minne 1818 och Gustaf II Adolfs minne 1832.
– G. var ledamot af nästan alla svenska och en
stor mängd utländska akademier och lärda samfund.
Hans samlade skrifter utgåfvos efter hans
död af F. A. Dahlgren (13 del.) 1849–54.
Hans staty af Börjesson med den allegoriska
sockelfiguren, som blifvit kallad »Geijers tanke»,
aftäcktes utanför det nya universitetshuset i Uppsala
d. 30 okt. 1888. – Gift 1816 med Anna Elisabet Lilljebjörn.
4. Geijer, Karl Reinhold, universitetslärare,
filosof. Född på Fösked i Nyeds
socken i Värmland d. 23 april
1849; den föreg. sysslings son.
Föräldrar: bruksägaren Kristoffer
Wilhelm Geijer och Justina
Maria Augusta Wennérus.
Student i Uppsala 1867, förvärfvade
sig G. den filosofiska doktorsgraden
1872, och utnämndes 1876 till docent
i praktisk filosofi vid därvarande universitet. 1880
öfverflyttades han i samma egenskap till Lunds
universitet och var 1880–88 föreståndare för den
teoretiska profårskursen vid Lunds högre allm.
läroverk. Efter Wikners död 1888 blef han innehafvare
af den omstridda professuren i teoretisk
filosofi vid Uppsala universitet.
Utbildad
i Boströms filosofiska skola, drogs G. genom
studiet af den med denna besläktade Lotze åt
den moderna psykologien. Resultatet af dessa
sina forskningar har han framlagt i: Herman
Lotzes tankar om tid och timlighet i kritisk
belysning, ett försök till det filosofiska tidsproblemets
utredning, 1886 (i Lunds Univ. årsskrift).
Af hans öfriga filosofiska skrifter må nämnas:
Hegelianism och positivism I: Studier öfver
Hegelianismen 1883 (i Lunds Univ. årsskrift),
Om filosofiens historiska hufvudformer, I, 1895.
G. utgaf dessutom 1882–90 Ny Svensk Tidskrift,
i hvilken han författade uppsatser af filosofiskt
och estetiskt innehåll m. m. samt har tillsammans
med A. Nyblæus 1882–84 utgifvit delarna
V–VII af »Samuel Grubbes filosofiska
skrifter i urval».
Som professor har G. med
framgång sökt intressera universitetsungdomen
för psykologiens studium.
Gift 1891 med Calla Branting.
Geijerstam, af. Adlig ätt, utgörande en gren
af släkten Geijer, i det bergsrådet Emanuel
Geijer 1773 adlades under detta namn.
1. Geijerstam, Gustaf af, författare. Född
den 5 jan. 1858 på Jönsarbo i
Västmanland. Föräldrar: folkskoleinspektören
d:r Johan Gustaf af Geijerstam och Alma
Augusta Katarina Möller.
G. blef 1877 student i Uppsala
och aflade två år senare fil. kand.-examen.
1884–86 var han anställd
i »Aftonbladets» redaktion och 1891–93
i »Dagens Nyheter». 1897 blef G. litterär ledare
för Gernandtska bokförlaget.
G. var en af banbrytarna för den nya skola, som på
1880-talet införde den »realistiska» riktningen i
den svenska litteraturen. I sitt förstlingsarbete,
Gråkallt, 1882, anslog han de skarpt ljudande
strängar, hvarpå han sedan i så många år skulle
framkalla ur lifvet hämtade, icke sällan rätt
oförmedlade, men äfven mycket gripande melodier.
1883 utkom Strömoln, 1884 Fattigt folk,
som 1889 följdes af en senare samling. Det var
med allmogeskildringarna i »Fattigt folk» som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
