- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:400

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Gravallius, Daniel Ehrenfried - 2. Gravallius, Karolina Vilhelmina - Grave, Sebastian - Greiff, Johan Ludvig Bogislaus von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frigifven.

Redan under sin vistelse vid universitetet
utgaf han en liten samling poem under
titeln Promenadläsning 1802 och uppträdde sedan
tid efter annan med hvarjehanda vitterhetskram:
Resa från Gräddö till Ratan 1809, som skall
vara ett slags efterhärmning af Wallenbergs »Min
son på Galejan»; Religionen, skaldestycke 1809,
Den yngre baron Münchhausens märkvärdiga
öden och bedrifter
1810, Näsknäppen 1815 och
Näsknäppens ungar 1815, de bägge sistnämnda
insatser i den beryktade litterära striden mot
Grewesmöhlen; Skaldestycken 1818, Thure, kalender,
cousin till Calle och Carolina
1845
m. m.

Gift 1814 med Katarina Lovisa
Holmbrinck
.


2. Gravallius, Karolina Vilhelmina, romanförfattarinna;
den föregåendes
svägerska. Född i Mogata församling
af Östergötland den 7
sept. 1809. Föräldrar: d. v. vice
pastorn, sedermera kyrkoherden
i Gårdeby Carl Peter Isakson
och Anna Hallberg.

En från
barndomen oemotståndlig lust för
läsning framkallade hos henne tidigt några egna
försök af litterär verksamhet. Men så väl det
ena som det andra fick mestadels stå tillbaka för
andra föremål, åt hvilka förhållandena i hennes
fädernehem tvungo henne att offra sin tid och
omtanka. Först efter faderns död 1831, då hon
som lärarinna kom ut i världen, fick hon mer
ostördt följa sin böjelse för litterära sysselsättningar.
År 1844 utkom hennes första roman Högadals
Prostgård
i Thomsons »Kabinetts-Bibliotek»
och emottogs med ett bifall, som uppmuntrade
henne att fortgå på skriftställarebanan. Hennes
kort därefter ingångna äktenskap med kontraktsprosten
i Toresund af Strengnäs stift Lars Kristian
Gravallius
och nya husliga plikter afbröto
dock för en tid hennes författareplaner. Det var
först senare hon uppträdde med: Albumet, novell
1864, Upptäckten, roman, 1864, Hårflätan 1881,
m. m. för hvilka arbeten, liksom för en mängd
berättelser och skildringar i kalendrar och tidningar,
hon begagnade signaturen »förf. till
Högadals prostgård» och hämtade det romantiska
stoffet ur svenska folklifvet.

Död d. 22 nov.
1884 vid Tumba.


Grave, Sebastian, bergsbruksidkare. Född i
Filipstad d. 25 dec. 1684. Föräldrar:
handlanden i samma stad,
Bryngel Sebastiansson Grave
och Brita Torstensdotter.

G:s ovanliga håg för mekaniska
sysselsättningar skaffade honom
Polhems bevågenhet, och under
denne berömde mans handledning
utvidgade han sina kunskaper så att han 1712
antogs till auskultant i bergskollegium. Från
denna tid gjorde han bergshandteringen till hufvudyrke
och sysselsatte sig under flere år med att
i sin hembygd Värmland uppsöka malmstreck
och grufvor. Med kapital, som till större delen
försträcktes af handlanden i Göteborg Hans Olsson
Ström, började han 1724 vidsträckta bruksanläggningar
i Säfsnäs och Nås’ finnmark och
uppbyggde på den korta tiden af elfva år Gravendals,
Fredriksbergs och Annefors’ järnbruk samt
Strömsdals och Ulriksbergs masugnar. De svårigheter,
han härunder hade att bekämpa, och hvilka
i följd af egotvister ett par gånger gingo ända
därhän, att hans nya bruksbyggnader voro dömda
att rifvas, ekonomiska bekymmer och kroppsliga
öfveransträngningar verkade tillsammans undergräfvande
på hans hälsa och lade honom i grafven
d. 14 mars 1748.

På sotsängen erhöll
han ett besök af kommerserådet Klas Grill, som
på slutet varit hans förläggare, och mottog dennes
löfte, att G:s arfvingar skulle få behålla
egendomarna, om han kunde uppgifva någon
pålitlig man, som ville åtaga sig brukens drifvande.
Polhem, G:s gynnare och vän, föreslog
härtill sin brorson Lars Polhammar, hvilken fullgjorde
sitt värf med sådan klokhet och redlighet,
att, ehuru skulderna vid G:s död uppgingo till
hela bouppteckningsbeloppet, bruken efter sexton
år öfverlämnades till änka och barn skuldfria
och i fullkomlig ordning.

Gift 1729 med Anna Kristina Chenon.


Greiff, Johan Ludvig Bogislaus von, militär.
Född d. 30 jan. 1757. Föräldrar:
kaptenen Gustaf Johan von
Greiff
och Katarina Lovisa von
Poll
.

G. inskrefs som barn i
krigstjänsten och blef 1774 kornett
vid Bohusläns dragonregemente,
med permission att i
Uppsala fortsätta och afsluta sina
studier.

1786 erhöll han transport till Västmanlands
regemente och hade där hunnit till
kapten, då kriget med Ryssland utbröt 1788.
Efter någon tids vistelse i Finland erhöll Greiff
Gustaf III:s uppdrag att under förevändning
af enskilda angelägenheter afgå till Stockholm
med några hemliga depescher i anledning af
Anjalaförbundet. Återkommen, bevistade han
fälttågen 1789 och 1790 som ryttmästare vid
Lifregementets dragonkår. Han tog 1801 afsked
ur krigstjänsten. 1803 erhöll han fullmakt som
hofjägmästare, med afseende på sina insikter i
jakt och djurfångst. Han lefde sedan utan någon
offentlig befattning och föga känd, tills slumpen
förde honom in i händelserna 1809.

Då Gustaf
Adolf revolutionsdagen d. 13 mars sökte undkomma
ur slottet, möttes han på inre borggården
af Greiff, som företog sig att hindra hans flykt.
Ursinnig öfver det oväntade motståndet, gjorde
konungen ett häftigt utfall med värjan, genomborrade
rockärmen och sårade G. lindrigt i vänstra
armen. G. fattade då konungen om lifvet och
bar honom tillbaka upp på hans rum. En vedbärare,
som blef vittne till detta sällsamma uppträde,
skyndade fram och frågade hvad man ämnade
göra med konungen, hvarpå G. fyndigt svarade:
»Du ser ju att konungen är sjuk. Men
vi skola nog sköta honom!» Man kan således
säga, att det var G:s själsnärvaro, som i det
viktigaste ögonblicket räddade revolutionens sak
och framkallade de händelser, som blefvo vändpunkten
i Sveriges historia. Till en början anbefalldes
G. att köra den vagn, i hvilken Gustaf
Adolf om aftonen samma dag fördes ut till Drottningholm.
Han fick sedan följa honom till Gripsholm
och där kvarstanna under hela den tid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free