- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:414

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf - Gustaf III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folkets representation först laga form och bestämd
sammansättning; riddarhusordningen gaf
åt adeln en fullständigare organisation. då ståndet
fick sitt riddarhus och fördelades i olika klasser.
Uppsala högskola upprättades ur sitt förfall och
rikets första gymnasier inrättades. Den för alla
tillgängliga bildningen minskade afståndet mellan
högre och lägre samhällsklasser, gaf ej sällan åt
begåfvade män tillfälle att från hyddan uppstiga
till statens och kyrkans högsta värdigheter
och mångdubblade på sådant sätt den eljes föga
talrika nationens andliga krafter.
Detta i få ord om hvad Gustaf Adolf under sin
jämförelsevis korta styrelse verkade för Sverige.

I världshistorien är hans namn om möjligt
ännu mera lysande. Här framstår han som en
personlighet, hvilken i sig förenade den enskilda
människans dygder med snillets, hjältens
och statsmannens hvar för sig utmärkta egenskaper.
Ännu mer beundransvärdt blir hans
minne genom det sätt, hvarpå dessa egenskaper
användes, och genom de odödliga bragder, som
utgjorde slutmålet för hans lefnads verksamhet:
Europas befrielse från andlig och världslig träldom.
Dessa ovanliga egenskaper framkallade
en oskrymtad beundran till och med hos hans
fiender, som villigt erkände hans många dygder:
krigstukt, rättvisa, sedlighet och varma gudsfruktan.
Långt bort i fjärran länder trängde
hans rykte: turkarna, kristenhetens fiender,
sökte vänskap med den kristna trons försvarare.
Tatarerna sände honom sina lyckönskningar,
Rysslands storfurste anställde fester för hans
segrar och erbjöd sina härar till hans hjälp;
grekerna hoppades af honom sin frihet, och vid
den heliga grafven höjdes böner för framgången
af hans vapen. Af sina egna, liksom af det
protestantiska Tyskland, var han älskad och
ärad ända till dyrkan. »Aldrig,» skref Axel
Oxenstierna, »har Sverige ägt en större konung.
Gustaf Adolf den store och fäderneslandets fader
äro titlar, dem han af oss rättvisligen förtjänat.
Uti hela världen finnes för närvarande ingen, som
med honom kan jämföras och har på många århundraden
icke funnits. Jag tviflar om kommande
tider någonsin skola frambringa hans
like.»

Till sitt yttre var Gustaf Adolf något öfver
tre alnar lång, rörlig, frisk och stark. Men han
blef mot slutet mycket korpulent, så att endast
mycket starka hästar förmådde bära honom dagen
om. Hans panna och näsa voro höghvälfda,
ögonen ljusblå, något närsynta, samt ansiktet
utmärkt af ungdomens färg och fyllighet. Håret,
hvilket han alltid bar kortklippt och uppstruket,
var, liksom mustascherna och pipskägget, guldgult
och förvärfvade honom vännamnet »Guldkonungen».

Död på Lützens slagfält d. 6
nov. 1632.

Förmäld 1620 med
Maria Eleonora af Brandenburg.


Gustaf III, konung. Född i
Stockholm d. 24 januari 1746;
son af dåvarande tronföljaren,
sedermera konung Adolf Fredrik
och Lovisa Ulrika af Preussen.

Från sin spädaste barndom vittne till hofvets
och ständernas tvedräkt och split och uppfostrad
af en mor, som satte den franska politiken, de
franska sederna och den franska vitterheten
öfver allt annat, erhöll hans uppfattning af det
kungliga väldet, liksom hela hans uppfostran,
en missriktning, som med tiden föranledde till
hvarjehanda afvägar och misstag. Utrustad med
stora själsgåfvor, fosterländsk till känslor och
tänkesätt och vän af det stora och lysande,
hade Gustaf föresatt sig att bli en värdig länk
i kedjan af framstående konungar och upphöja
Sverige till dess forna ära. Så trädde han
på tronen 1771, nyss hemkommen från Paris
– där hofpoeter och smickrare täflat om att
upphöja honom till skyarna – full af lif och
åtrå att uträtta något stort för sitt land. I
Sverige fann han allt sig likt; adel och ofrälse
tvistade om den konungaförsäkran, som ännu
mera skulle nedsätta hans makt, och hvilken
försäkran han underskref utan att genomläsa.
Men nu hade man ock hunnit den stund, då den
frihetsbyggnad, som under ett halft århundrade
blifvit hoptimrad af så många olika element,
skulle sammanstörta. Utgången af hans första
stora företag – regementsförändringen d. 19 aug.
1772 – var så oväntadt hastig och lycklig, att
G. nästan bländades af sitt eget ljus. I ett
ögonblick hade han kommit i besittning af en
stark konungamakt. Men så stort var missnöjet
öfver ständernas tilltagsenhet och öfvermod, så
stor ledsnaden vid den allmänna oredan, att
Gustaf III knappt behöft mer än hvila på sina
lätt förvärfvade lagrar, för att intaga ett rum
bland Sveriges största konungar. Hans första
styrelsetid utmärktes af vishet och kraft: tryckfriheten
stadgades, tortyren afskaffades, domstolarna,
vanda vid frihetstidens mutsystem, undergingo
en sträng räfst, och en ny hofrätt inrättades
för Finland. Armén, flottan och fästningarna
sattes i fullgodt skick. För penningväsendets
ordnande upptogs ett silfverlån i Holland, och i
stället för dåligt, ständigt sjunkande sedelmynt,
kommo silfver och guld i omlopp. Handeln
uppblomstrade, näringarna lifvades, och folket,
som trodde sig förflyttadt ur den gamla fattigdomen
i den gyllene tiden, instämde under ändlöst
jubel i sången: »Gustafs skål, den bästa kung
som världen äger.»

Men den lätthet, hvarmed Gustaf utfört sitt
stora värf, ingaf honom missaktning för nationen,
med hvilken han trodde sig kunna göra,
hvad han behagade. Han ansåg sig kunna göra
allt och att Sverige hade honom att tacka för
allt; en föreställning, som i väsentlig mån vållade
den följande tidens olyckor. Han berördes därför
på det smärtsammaste af den starkt oppositionella
hållning, 1786 års riksdag intog och
grep Rysslands bekymmersamma ställning 1788
som ett välkommet tillfälle att återvinna sin förlorade
folkgunst genom ett krig, hvars lyckliga
utgång hans lifliga inbillningskraft förutsatte som
gifven. Huru dessa beräkningar korsades och
huru Gustaf för att bereda sig väg ur den labyrint,
han själf skapat sig, icke såg sig någon
annan utväg än att medelst privilegier åt de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:00:30 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free