Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Gyllenhielm, Carl Carlsson - 5. Gyllenhielm, Elisabet - Gyllenkrook - 1. Gyllenkrook, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårdad uppfostran och adlades af sin farbroder,
Johan III, 1592 med namnet Gyllenhielm.
1595 sändes han till Frankrike och tjänade i
tvenne år i de franska härarna, hvarunder han
lyckades tillvinna sig Henrik IV:s synnerliga
uppmärksamhet. Hemkallad till fäderneslandet,
gjorde han sin fader många viktiga tjänster i
kriget mot Sigismund. Till en början följde
han hertigen till Finland och deltog i eröfringen
af Åbo slott, hvarefter han utnämndes till ståthållare
i Stockholm, men kunde af brist på
manskap icke förhindra, att Lasky, Sigismunds
anhängare, satte sig i besittning af hufvudstaden.
Han sändes därpå af hertigen till Dalarne att
resa denna landsorts allmoge mot Krister Horn,
som med Upplands ryttare stod vid Västerås
och ämnade sig till Sigismunds läger i Östergötland.
Efter intagandet af Kalmar, hvartill
G. genom sin tapperhet väsentligen bidrog, erhöll
han af hertigen den halshuggne Johan
Sparres gods Bergqvara som friherrskap, ehuru
han icke upphöjdes till friherre förrän 1615.
Under Carl IX:s polska krig var G. krigsöfverste
och generallöjtnant i Livland. Han visade
stor tapperhet, t. ex. vid Fellin, Karkus och Riga,
men kunde icke hindra, att det illa befästa
Wolmar föll i polackarnas händer 1601, hvarvid
G. och Jakob de la Gardie blefvo fångar.
Efter fem år utväxlades De la Gardie, men G.
kvarhölls i ytterligare sju år. I samma mån
Sigismunds motgångar ökades och hans förbittring
mot svenskarna tilltog, blef äfven G:s fängelse
svårare. Slutligen inkastades han i en
osund håla; järnfjättrar fästes kring hans fötter,
och väder och vind fingo spela genom de usla
väggarna. Aldrig, icke ens under den strängaste
vinter, eldades rummet, och mången gång var
fångens långa oputsade skägg helt och hållet islupet.
I ett afseende var likväl hans fångenskap
dräglig: han ägde nämligen fri tillgång till böcker
och hade tillåtelse att begagna bläck och
papper. Det var under dessa långa år han
sammanskref sin bok Schola Captivitatis, som
innehåller sammanfattningen af hans begrundanden
under fångenskapen, samt verkställde en
öfversättning af Davids psalmer.
Omsider
ljusnade hans öden. Carl IX hade dött, och
Sigismund, som icke längre hade något skäl att
genom G:s plågande förbittra sin hatade farbror,
lyssnade slutligen till de länge gjorda utväxlingsförslagen.
Då G. gjorde sin afskedsuppvaktning
hos prinsessan Anna, skänkte hon honom en
bönbok: »Läsen uti den,» sade hon, »och tacken
Gud för eder räddning, så väl ur frestelsen, som
ur fängelset; beder för mig!»
G. återfick friheten
i dec. 1613. Han blef 1616 fältmarskalk,
1617 riksråd samt generalguvernör öfver
Ingermanland och Keksholms län och 1619 riksamiral.
1621 öfverförde han som flottans högste
befälhafvare kungen och armén till Riga, som
han sedan höll inspärradt från sjösidan. 1626
blockerade han Danzig och öfverförde 1630
kungen och armén till Tyskland. Det blef G:s
plikt att 1633 återföra konungens lik till
Sverige. 1633–44 var den trogne G. en af
Kristinas fem förmyndare. Såsom rådsherre utöfvade
han dock aldrig något verksamt inflytande,
icke ens i hvad som rörde det vapen,
flottan, öfver hvilket han som riksamiral förde
befälet. Under sin svåra fångenskap hade han
ådragit sig en sjuklig kropp, men bibehöll likväl
ett gladt och fryntligt lynne, varande därjämte
i hela sin vandel en föresyn af tro och
ära.
Död barnlös på det af honom bebyggda
och efter honom uppkallade Carlberg d. 17
mars 1650 och begrafven i Strengnäs domkyrka,
där hans i Polen burna fotbojor ännu
kvarhänga i hans grafkor. G. skref utom ofvannämnda
arbeten en själfbiografi på vers och historiska
redogörelser.
Gift 1615 med Kristina
Ribbing.
5. Gyllenhielm, Elisabet. Född 1622; dotter
af hertig Carl Filip och hans genom ett hemligt
äktenskapskontrakt legitimerade maka Elisabet
Ribbing.
Upptagen som »kammarjungfru» i
drottning Kristinas hof, erhöll Elisabet G. 1644
af drottningen Tynnelsö gård i Södermanland till
gåfva och gifte sig följande året med landshöfdingen
Axel Tureson Natt och Dag. Änka 1647,
anställdes hon 1655 som hofmästarinna hos drottning
Hedvig Eleonora och blef omgift med hofmarskalken
frih. Balthasar Marschalck.
Död d. 26 mars 1685.
Gyllenkrook. Ättens förste kände stamfader
var en vid namn Petrus, hvilkens sonson, biskopen
Nikolaus Gudmundi kallade sig Krokius.
Dennes son, häradshöfdingen Andreas Krook,
adlades 1674 under ofvanstående namn.
1. Gyllenkrook, Axel, krigare. Född i Åbo
d. 18 aug. 1665. Föräldrar:
häradshöfdingen Anders Krook,
adlad Gyllenkrook, och Maria
Mums.
G. begynte sin bana
som krigare med fältväbelsgraden
vid lifgardet, hvarefter han 1688
befordrades till fänrik, 1693 till
löjtnant och 1696 till kapten
vid samma regemente. I sistnämnda befattning
deltog han 1701 i öfvergången öfver Düna och
kort därpå i slaget vid Riga, där han erhöll en
blessyr, hvarefter han utnämndes till generalkvartermästarelöjtnant
och omedelbart därpå till
major vid lifgardet. Sedan han med utmärkelse
bevistat flera farliga affärer i polska kriget, befordrades
han 1706 till öfverstelöjtnant och året
därefter till öfverste och generalkvartermästare.
Efter slaget vid Pultava räddade han sig med
konungen till Bender, men skickades därifrån
med en truppstyrka till polska gränsen för att
hålla landet öppet för konungen, som då hade i
sinnet att välja denna väg för sin återresa från
Turkiet. Härunder blef han vid Carnovitz i
Moldau omringad af ryssarna och förd till Moskva,
hvarifrån han sedan skickades till Vosresenski.
Utlöst ur fångenskapen 1722, erhöll han vid sin
återkomst till Sverige generallöjtnants namn,
heder och värdighet och utnämndes 1723 till
landshöfding i Göteborgs och Bohuslän samt till
kommendant i Göteborg. Fyra år senare upphöjdes
G. i friherrligt stånd, men afled på Svenstorp
i Skåne d. 17 sept. 1730.
De anförda
lefnadsförhållandena ådagalägga, att G. var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
