- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:446

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallenberg, Jonas - Hallman - 1. Hallman, Johan Göstaf Göstafsson - 2. Hallman, Johan Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hallenberg, Jonas, häfdatecknare, filolog, numismatiker.
Född d. 7 nov. 1748
i Hallands Norrgård i Hallaryds
socken af Småland. Föräldrar:
bonden Anders Eskilsson och
Ingrid Persdotter.

Upptagen
som fosterson af sin morbror,
lektor Anders Hallenberg i Vexiö,
genomgick H. därvarande skola
och gymnasium och anlände som tjugutreårig
yngling till Uppsala, där han emottog lagerkransen
1776. Kallad af professor Georgii till docent
i historia, hyste han hopp om att såsom dennes
efterträdare få intaga den historiska lärostolen,
men vid den inträffade ledigheten 1781 utnämndes
emot förmodan v. bibliotekarien E. M. Fant,
hvarefter H. lämnade universitetet och lät inskrifva
sig i riksarkivet, k. biblioteket och Svea
hofrätt. När han tre år senare 1784 utnämndes
till rikshistoriograf, hade han redan begynt förberedelserna
till sitt stora verk, som utkom
1790–96, men i brist af uppmuntran från allmänhetens
sida upphörde med V:e bandet.

Vid Vitterhetsakademiens upplifvande 1786 kallades
H. att intaga ett af de tre lediga rum,
öfver hvilkas besättande akademien själf ägde att
bestämma. Men han rönte för öfrigt lika litet
från de styrandes som allmänhetens sida någon
nämnvärd uppmuntran för sina vetenskapliga
mödor. Denna brist på bifall torde i ej ringa
mån medverkat till hans beslut att tills vidare
lämna de historiska forskningarna åsido och
stället vända sin håg till filologien och numismatiken.
Hans förtjänster blefvo här lika berömliga,
som på det rent historiska området,
ehuru, liksom på detta, i det längsta obelönta.
Ändtligen, då garde-des-médailles-tjänsten vid k.
myntkabinettet 1802 blef ledig, utnämndes H. vid
55 års ålder till denna post, hvarmed förenades
riksantikvariebefattningen. Han undfick 1812 titel
af kansliråd och 1818 adligt diplom, men tog aldrig
inträde på riddarhuset.

Död i Stockholm d. 30 okt. 1834.

I opartisk framställning och
grundlig forskning intager H. ett rum ibland
vårt lands yppersta häfdatecknare. Ett bevis för
sanningen af detta omdöme är hans första del
af förutnämnda Svea Rikes Historia under
konung Gustaf Adolph den Stores regering
, ett
arbete, som utgör en af vår historiska litteraturs
största skatter och hvars afbrott är en af de
kännbaraste förluster som den historiska vetenskapen
i Sverige lidit.

Af högt värde äro
äfven hans öfriga arbeten, af hvilka må nämnas:
Nya allmänna Historien ifrån XVI:de Seculi
början
1782–85; Undersökning huruvida forntidens
historiske arbeten kunna nu för tiden
tjena häfdatecknare till eftersyn
(inträdestal i
Vitterh.-akad. 1787); Disqvisitio de Origine
Nominis Gud
1796; Historiska anmärkningar
öfver Uppenbarelseboken
1800; Collectio Nummorum
Cuficorum
1800; Berättelse om ett i
Motala ström träffadt fynd
1818; Anmärkningar
öfver första delen af Sven Lagerbrings
Svea Rikes Historia
1819–22; Numismata Orientalia
1822; Illustrium Virorum Testimonia
atque Epistolæ
1832 m. fl.


Hallman. Släktens äldste kände stamfader
var borgare i Strengnäs på 1500-talet. Hans son,
David Fransson, dog 1659 som kyrkoherde i
Hardemo (Hallme), efter hvilken församling
hans barn antogo namnet Hallman.


1. Hallman, Johan Göstaf Göstafsson, skald,
historiker. Född i Sköldinge
socken i Södermanland omkring
1701 och son af kyrkoherden därstädes,
prosten Gustaf Hallman
och Elisabeth Hesselia.

Han genomgick Strengnäs gymnasium,
blef 1719 student i Uppsala och
vann där 1726 den akademiska
lagern. Prästvigd år 1723, blef H. först brukspastor
vid Dylta i Nerike, sedermera 1729 komminister
i Hedvig Eleon. församling i Stockholm
och slutligen kyrkoherde därstädes 1737. Teol.
doktor 1752.

Död i Stockholm den 23 aug.1757.

Både som skald och historiker har H.
förvärfvat sig ett rum i vår litteraturhistoria.
Han har bl. a. efterlämnat: The tvenne bröder
Oluff Petri Phase, Lars Petri Hin Gamle, til
lefwerne och wandel beskrifne
1726; Beskrifning
öfver Kiöping
1728; Elisif Eriksdotter
till hennes lefverneshändelse under rim beskrifven

1732; Hjeltars grönskande lager, thet
är minne af Båta-ätten
1734, af hvilka i synnerhet
den första ådagalägger flit i forskning
och torde vara den mest bekanta. Han har äfven
lämnat efter sig några handskrifter, däribland
ett sagospel: Erik och Valdemar. Detta
sagospel, väl skrifvet på alexandriner, är en
politisk paskill, riktad mot Lovisa Ulrika och
hennes försök att utvidga konungamakten. Visan
om Eilisif, som enligt H:s uppgift skulle
vara författad af biskop Nils i Linköping, torde
vara skrifven af H. själf och är sålunda i viss
mening ett falsarium.

Gift 1: med Margareta
Cornelia Kloppert
och 2: 1744 med Anna Regina
Christiernin
.


2. Hallman, Johan Gustaf, läkare, född på
Dylta i Nerike d. 24 juni 1726;
den föregåendes son i första giftet.

På Linnés förord erhöll H., under
det han studerade i Uppsala,
ett statsunderstöd för att i främmande
länder inhämta kännedom
om mullbärsplanteringen. Under
sin femåriga vistelse utomlands
blef han medicine doktor i Padua och utnämndes
frånvarande till svensk hofmedikus 1750. Hemkommen
förordnades han 1756 till andre lifmedikus,
blef 1773 assessor i collegium medicum
och året därefter föreståndare för den nya kurhusinrättningen
i Stockholm och 1793 läkare
vid Djurgårdsbrunn.

Död i Stockholm d. 10 mars 1795.

H:s läkareverksamhet gick i synnerhet
ut på att genom preservativa åtgärder
och en kraftig kurativ metod inskränka den veneriska
sjukdomens härjningar. För omvårdnaden
om dylika sjuka offrade han icke blott sin
egen bekvämlighet utan en del af sin öfriga
praktik, emedan allmänhetens fasa för den ohyggliga
sjukdomen ännu denna tid var så stor, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free