Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Hamilton, Hugo Erik Gustaf - Hammar, Hans Birger - Hammarberg, Henrik - Hammarinus, Samuel Benedicti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ordnande af Sveriges fasta försvar, har, i synnerhet
under tiden 1888–90 i Aftonbladet, varit
flitigt medverkande i pressen å de politiska, ekonomiska
och sociala frågornas område.
Gift 1881 med friherrinnan Elvine Åkerhielm.
Hammar, Hans Birger, präst. Född i Landskrona
d. 6 sept. 1814. Föräldrar:
stadsnotarien Hans Birger Hammar
och Johanna Maria Scharling.
I Lund, där H. inskrefs
som akademisk medborgare 1831,
beredde han sig samtidigt för
predikoämbetet och den filosofiska
graden, och invigdes till det förra
1837 och vann den senare 1838.
För att så
snart som möjligt erhålla en ord. beställning, sökte
och utnämndes han 1841 till s. k. »klockarepräst»
i N. Rörum, en befattning, den han innehade
till 1851, då han erhöll fullmakt som kyrkoherde
i Mellby regala pastorat i Bleking.
Efter den
vunna befordran uppträdde H. på fullt allvar
som en kämpe för religionsfrihetens grundsatser.
För att vinna framgång åt denna sak, som han
af innerlig öfvertygelse gjort till sin lefnads uppgift,
använde han alla lofliga medel: konferenser
anordnades, bland hvilka de s. k. »Wannebergamötena»
på sin tid väckte mycken uppmärksamhet
och skärskådades i nästan alla landets tidningar.
»Kristianstads traktatsällskap», som med
dessa möten stod i den närmaste förbindelse, räknade
H. bland sina stiftare, hvarjämte han först
och sist sökte verka för sitt älsklingsmål genom
tidningen Kyrkovännen, som af honom utgafs
1852–57.
I våra dagar, då samvetstvångets
fjättrar blifvit till god del aflossade, skulle H:s
personlighet alltid väcka uppmärksamhet; ännu
mer gjorde han det på den tid han uppträdde.
Att hån och hotelser härvidlag icke sparades från
statskyrkans sida, behöfver ej sägas den, som
äger någon kännedom om de kyrkliga förhållandena
för några årtionden sedan.
Död d. 25 april 1862.
Gift 1: 1841 med Sofia Amalia
Hammar och 2: 1849 med Hedvig Laura Helena
Hammar, hans kusiner.
Hammarberg, Henrik, ämbetsman, politiker.
Född på Viredaholm i Småland
d. 27 sept. 1686. Föräldrar: öfverjägmästaren
Gustaf Hammarberg
och Brita Henriksdotter.
Såsom auskultant i Göta hofrätt
antogs H. till sekreterare hos
fältmarskalken grefve Magnus
Stenbock. Den store krigaren
sökte på allt sätt öfvertala sin skrifvare att bli
militär, hvilket slutligen denna ovetande lyckades.
Efter slaget vid Helsingborg, där H. tjänstgjorde
som Stenbocks adjutant, sändes han nämligen till
Stockholm för att meddela Ulrika Eleonora och
senaten underrättelsen om svenskarnes seger. Vid
depescherna bifogade Stenbock ett enskildt bref
till prinsessan, hvaruti han utbad sig, att H. måtte
utnämnas till en ledigvarande regementskvartermästaretjänst
vid Lifregementet. Vid afskedsuppvaktningen
på hofvet erhöll H. till sin bestörtning
fullmakt härpå och befordrades kort därefter till
ryttmästare. Efter Carl XII:s död tog han afsked
ur krigstjänsten och beträdde åter den civila
tjänstemannabanan, på hvilken han 1737 befordrades
till lagman och två år senare till v. president
i Göta hofrätt.
H. deltog äfven verksamt i sin tids
politiska lif, och lugn och betänksam, som han var,
kunde han ej förlika sig med det unga oroliga
Hattpartiets lösliga kalkyler om att i hast upprätta
Sveriges storhet och ära, utan utvecklade
vid 1738–39 års riksdag stor energi och skicklighet
för riksstyrelsens bevarande i Arvid Horns
och hans vänners erfarna händer. Vid ett tillfälle
lära därvid lidelserna kommit så i svallning, att
H. från några unga hetlefrade fänrikars sida blef
föremål för våldsamheter och en af dem drog
värjan mot honom. Tyvärr voro dock hans ansträngningar
lika förgäfves som hans allvarliga
varningar vid 1740–41 års riksdag mot det lättsinnigt
började kriget mot Ryssland. Om H:s
stora anseende vittnar den omständigheten, att
han, som 1750 erhållit hofkanslers namn, heder
och värdighet, fick, oaktadt han tillhörde minoriteten
1751 erbjudande om riksrådsförlag, hvilket
han dock afböjde. I stället utnämndes han
s. å. till president i Svea hofrätt.
H., hvilken
afled å Viredaholm d. 25 jan. 1768, var en lärd
och vitter man samt har äfven gjort sig känd som
författare.
Gift 1710 med Abela Juliana
Silfwerskiöld.
Hammarinus, Samuel Benedicti, präst. Född i
Ofvansjö socken i Gestrikland, där fadern Bengt
var bonde.
Prästvigd 1629, blef H. följande
året komminister i Klara församling i Stockholm,
men fortsatte sina studier och blef filosofie
magister i Uppsala 1639.
Sedan han ett par år
tjänstgjort som lärare och rektor i hufvudstadens
»Storskola», förordnades han 1642 till hofpredikant
hos drottningen och utnämndes fem år senare
till öfverhofpredikant och kyrkoherde i Klara.
1649 blef han tillika kyrkoherde i Bromma och
vice ordförande i Stockholms stads konsistorium.
Både såsom skolman och pastor ådagalade H.
mycken kraft och duglighet, men tillika en själfrådighet,
som skaffade honom många ovänner,
i synnerhet inom hans eget konsistorium. Troligen
bidrog denna ovänskap i sin mån till de missöden,
som fördystrade hans senare lefnadsår. Uppslaget
till de samma var följande. I Bromma prästgård
hade en i hans tjänst varande piga hängt sig under
ett anfall af vansinne. H., som först varseblef den
olyckliga, skyndade att nedtaga henne. Denna
handling af mänsklighet uppväckte en sådan afsky
hos den okunniga befolkningen, att då H. följande
söndag kom för att predika, befanns kyrkan – tom.
Han anklagades först i konsistorium och
sedan vid häradsrätten, såsom den fallit bödeln
i ämbetet och hade förnedrat sitt prästerliga kall
samt dömdes 1663 sin tjänst förlustig. Han gjorde
väl försök att bli restituerad, men alla hans bemödanden
voro fruktlösa, ehuru han af k. nåd
återfick heder och ära. De två sista åren bodde
han i Stockholm på Norrmalm i en gränd, som
efter honom kallades Mäster Samuelsgränd.
Död i början af år 1665.
Gift med Maria
Katarina Karkman och stamfader för adliga
ätterna Hammarberg och Hammarfelt, blef H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
