Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hasselberg, Per - Hasselgren, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Fleur de la neige, découvre ton sein du lien,
qui t’empêche de tépanouir! –
– Annonce sur la terre le grand reveil. Un
baiser du soleil et tout respire.
Genom samtal med H. – skrifver Richard
Bergh – har jag dock upprepade gånger blifvit
stärkt i den uppfattning, att Snöklockan närmast
är att fatta som en symbol af den vaknande
kärleksdriften, hvilken sliter omedvetenhetens
bojor och fyller det späda kvinnobröstet
med aningar om den sols värmande kyssar, som
heter kärlek. Stilla lyfter hon hufvudet; ögonlocken
äro ännu slutna, liksom tyngdes de af
drömmar, men i nästa stund skola de långsamt
öppnas, och blicken skall söka ut i rymden för
att finna den lycka, som hägrat i drömmen.
Stilla – med denna halft medvetslösa rörelse
af handen som så rörande väl uttrycker uppvaknandet
– stryker hon locken från kinden.
Den andra handen hvilar vid hjärtat, där den
stora förvandlingen nu synes försiggå – där vid
kärlekens annalkande flickans känslor bytas i
kvinnans. Den ädla, kyska resningen på den
späda gestalten lekamliggör den känslans renhet,
som fortfarande lefver inom henne. Kärlekens
heta kyssar ha ännu ej bränt hennes svala
marmorpanna. Snöklockan talar ett känslospråk,
som vi nordbor förstå bättre än andra. Den
talar om den kärlek, som spirar ren i snöns
hemland – i norden.
En allmän glädje
blef det inom konstnärslägret i Paris den dag
Hasselbergs »Farfadern» stod färdig i lera. Det
var ett manligt verk, strängt i formen och djupt
i tanken.
Här hade H. med de enklaste
medel lyckats i ett moment åskådliggöra
kontrasten mellan den slumrande lifskraften
i lifvets morgonstund och den likaledes
slumrande kraften mot dess afton. Medan gossen
i farfaderns knän visar oss den ännu
opröfvade lifskraften, hvilken i sömnen ökar
sin styrka, visar oss gubben den pröfvade
lifskraften, hvilken efter lifvets hårda dust i
sömnen äger en fristad. Gossen intar under sin
lyckliga djuriska hvila den mest vårdslösa och
obundna ställning – en slående kontrast till
gubbens ännu i sömnen behärskade hållning,
hvilken synes beräknad att vältaligt skildra den
bundna kraften i dess höga ro. Gruppen var
utförd med en bredd och en kraft som fullständigt
bedårade åskådaren. Det fanns något
af högheten i Michel Angelos Moses hvilande
däröfver.
»Grodan» är en i allo originell uppenbarelse,
präglad af den mest osökta humor.
Statyns ställning imiterar en grodas; till yttermera
visso sitter på fotstället framför flickan en
groda i samma ställning som hon själf. »Une
grenouille» kallar fransmannen en flicka i slynåldern,
däraf idéen. Statyn symboliserar det
primitivt mänskliga – omedvetenhetens tillstånd.
En bättre representant för det omedvetna än
denna flicka, som med näsan i vädret och blicken
riktad in i det blå intet, njuter tillvaron på
samma sätt som grodan framför henne, kunde
H. ej gärna finna. Hvad konstskicklighet i formbehandlingen
beträffar, torde grodan vara det
förträffligaste verk H. åstadkommit. Dess rygg
är i marmorn utförd med en finess i detaljerna,
som kommer åskådaren att formligen se, hur det
spritter af lifslust i den unga kroppen. Oaktadt
lifligheten och realismen i behandlingen äger statyn
i sin helhet dock ett orubbligt plastiskt lugn
och tillhör på intet sätt det slags realistiska genreskulptur,
som man så ofta ser i Frankrike. Hvad
H. lärde sig af franska skulptörer var teknisk
fulländning; hvad han däremot ej ville lära af
dem – och detta länder honom till heder – var
deras allt mer öfverhandtagande benägenhet
att göra skulpturen »pittoresque» d. v. s. att gifva
figurers ställningar och uttryck, draperiers fall,
omgifvande föremål etc. denna lediga hållning,
som man ser å målningar, och som där, tack
vare bakgrunden och en konkret stil i öfrigt,
äger sitt berättigande. Skulpturen är, oaktadt
den framställer formen handgripligare än måleriet,
en mycket mer abstrakt konst – med
strängare fordran på idéel stil.
Efter sin
hemflyttning till Sverige påbörjar H. det verk,
som bland de afslutade statyerna blef hans
sista. Det är utan tvifvel ett af hans märkligaste
och personligaste arbeten, fulländadt så
väl i hänseende till komposition som till teknisk
färdighet. Statyn föreställer en liggande kvinnofigur,
och han kallar den »Näckrosen». Den
latinska benämningen å denna blomma (Nymphæa
alba) gaf tillika med berättelsen, om hur vattnets
fagraste blomma uppstiger från sjöbotten till
vattenytan för att befruktas, H. idéen till hans
verk. Hvad »Näckrosen» symboliserar är nämligen
naturens eviga tendens till fortplantning.
För den kyskhet som gjorde »Snöklockan»
så rörande, har H. ingen plats, då det gäller
att blåsa en lefvande anda i den kvinnostaty,
hvilken i sina formers karaktär och sin rörelse
skall försinnliga naturens vilja till pånyttfödelse.
Det naturens bud som i »Snöklockan»
endast förnams som en hviskning, lätt som vårvindens,
har i »Näckrosen» blifvit till en med
bjudande röst uttalad befallning, hvilken kvinnan
här bereder sig att lyda.
Utsträckt i all sin
fägring på en bädd af näckrosblad hvilar hon
väntande – medan vattnets andar, förkroppsligade
i sinnligt blickande manshufvuden rundt
om på statyns fotställning, sjunga hennes bröllopssång.»
H. var äfven mycket intresserad för
sociala frågor och sysslade desslikes med mekaniska
uppfinningar. Han uppfann en punkteringsmaskin
att användas vid skulpturverks utförande
i marmor. Arbeta! var detta snilles lösen här
i lifvet.
Hasselgren, Harald, orientalist. Född d. 21
sept. 1676 i Leksbergs församling i Västergötland.
Föräldrar: skolrektorn i Mariestad Harald Hasselgren
och Anna Engelbrektsdotter.
Under sin vistelse i Uppsala, där H. blef student 1696,
gjorde han bekantskap med en till kristendomen
omvänd jude, Moses Ben Aaron eller Johan
Kemper, som ägde ovanliga insikter i den österländska
litteraturen. Under dennes ledning utvidgade
han sina kunskaper i hebreiska och
kaldeiska språken samt de talmudiska skrifterna
och utnämndes till professor i österländska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
