Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Hedin, Zelma Carolina Esolinda - 4. Hedin, Sven Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningen i »Hamlet»; Ladyn i »Macbeth»; Katarina
Jagellonica i Börjessons »Erik XIV»;
Mossamor i »Marsk Stigs döttrar»; Fru Godard
i »En fattig ädling», hvarjämte hennes nätta
sångröst satte henne i tillfälle att återge mindre
sångroller, sådana som Fru Karlfelt i »En egendom
till salu»; Fidalma i »Det hemliga giftermålet»,
m. fl.
I början af 1865 träffades
hon af olyckan att för ett svårt benbrott en
längre tid blifva aflägsnad från teatern. Benskadan
läktes efter hand, och hon uppträdde
åter med samma bifall som förut. Men hennes
hälsa var försvagad och efter ett par år lämnade
hon k. teatern för alltid. Hon visade sig sedermera
då och då på någon annan scen, sista
gången 1873 på en af henne anordnad soiré på
Södra teatern. Icke fullt ett år därefter slutade
hennes konstnärsbana, i det hon afled af en häftig
maginflammation, i Stockholm d. 11 febr. 1874.
Gift 1: med skådespelaren Lars Gustaf Kinmansson,
hvilket äktenskap genom ömsesidig
öfverenskommelse upplöstes, hvarefter hon kallade
sig fru Bergmansson och 2: 1854 med revisorn
i generalpoststyrelsen Gustaf Henrik
Leonard Hedin.
4. Hedin, Sven Adolf, publicist, riksdagsman.
Född i Bo kapellförsamling i
Örebro län d. 23 april 1834;
brylling till H. 2. Föräldrar: d.
v. komministern därstädes, sedermera
kyrkoherden i Snaflunda,
Johan Gustaf Hedin och
Beata Elisabeth Vesterberg.
Student i Uppsala vid sjutton
års ålder, aflade han 1861 filosofie kandidatexamen
och bosatte sig, efter att ytterligare några
år ha kvarstannat vid universitetet, i Stockholm
1864.
Under de sista åren af sin
Uppsalavistelse deltog han i redaktionen af
Uppsala-Posten, samt utgaf ströskrifterna: Fryxell
mot Geijer 1861; Studentmötet i Lund
och Köpenhamn 1862 1863; samt Belysning af
förslaget om Uppsala universitets förflyttning
till Stockholm 1863.
Efter sin afflyttning till
Stockholm fortfarande verksam som publicist,
fäste H. alltmera uppmärksamheten vid sin person
genom sina af glänsande framställningskonst
och gedigna kunskaper utmärkta uppsatser i liberal
anda i diverse tidningar och tidskrifter,
bl. a. Aftonbladet och »Tidskrift för litteratur»,
i hvilken man återfinner den ypperliga uppsatsen:
Om litterär äganderätt. I bokform utgaf han
Sveriges och Norges förening för femtio år
sedan 1864, samt den på sin tid uppseendeväckande
sammanfattningen af det nyliberala partiets
önskningsmål: Hvad folket väntar af den nya
representationen, 1868, lika märklig genom stilistisk
talang som den varmaste frihetskärlek.
Tillika deltog han i ordnandet af Aug. Blanches
samlade skrifter; författade Blanches där införda
biografi, samt biträdde verksamt vid redaktionen af
Stockholms universitet. Förslag till upprättande
af en högre bildningsanstalt i hufvudstaden,
2:a uppl. 1869; af Förslag till ändringar i
Tryckfrihetsförordningen 1871, hvarjämte han
utgaf Finsk och lapsk språkundervisning i Haparanda
1873.
Han hade ock vid denna
tid förvärfvat tillfälle att verka för sina idéer
äfven med det talade ordet, sedan han 1869 valts
till en af hufvudstadens representanter i Andra
kammaren, där han snart genom sin mästerliga
talegåfva, sin skarpa logik och sitt den forntida
och nutida historiens detaljer behärskande minne
blef en af de talare, som förnämligast förstodo
hålla uppmärksamheten fjättrad. Redan 1871
insattes han ock i lagutskottet och deltog i statsrevisionerna
1871 och 1872. Hans varma försvarsifver
vållade dock redan 1871 en remna
mellan honom och andra liberaler, hvilka, såsom
A. W. Dnfva, Mankell, Viktor Rydberg m. fl.
stodo i vänligt förstånd med landtmannapartiet,
hvars planer i H. åter funno en bestämd motståndare
såväl under den återstående delen af
hans första riksdagsperiod, hvilken ändade med
hans afsägelse 1874, som under den tid från
d. 1 sept. 1874 till den 24 maj 1876, då han
redigerade Aftonbladet. Sedan han afgått från
denna post, invaldes han åter 1876 i Andra
kammaren, där han sedermera alltjämt haft
plats (med undantag af majriksd. 1887, riksdagarna
1888 och jan.-april 1889).
Under förra delen af sin andra riksdagsperiod koncentrerade
H. sina sträfvanden å genomförandet af
den allmänna värnpliktens idé, hvilken han ock
1901 hade glädjen att föra ett stycke fram till
seger. Men hans varma försvarsvänlighet förledde
honom dock ej att hålla till godo med
hvad som helst, som bjöds i patriotismens
namn; tvärtom fann t. ex. 1892 års härordningsförslag
ingen skarpare motståndare än H. Den
röda tråden i H:s riksdagsmannaverksamhet har
i öfrigt varit upprätthållandet af riksdagens konstitutionella
rättigheter gent emot konungamakten
och ett lågande hat mot förtryck och orättvisor
af alla slag. För att lätta de ringes och svagares
lott väckte ock H. vid 1884 års riksdag motion
om utredning angående olycksfalls- och ålderdomsförsäkring
för arbetare, hvilken föranledde
en skrifvelse till regeringen och tillsättande af
den 1884–89 arbetande arbetarförsäkringskommittén,
af hvilken H. var medlem, och som bl.
a. tog initiativ till lagen om skydd mot yrkesfara
och om fabriksinspektion. H. var äfven
medlem af skatteregleringskommittén 1879–82.
En annan mycket uppmärksammad sida af
H:s verksamhet har varit hans af den varmaste
öfvertygelse om unionens nytta för de skandinaviska
brödrafolken dikterade sträfvanden att
befästa densamma genom att bereda Norge full
likställighet med Sverige. Och om han också,
lidelsefull som han är, understundom i stridens
hetta förts för långt, lider det dock intet tvifvel,
att de emot honom stundom framkastade beskyllningarna,
att han i dessa sina åtgöranden
låtit diktera sig af annat än sakliga bevekelsegrunder,
äro fullständigt orättvisa.
I öfrigt
kan man säga, att knappast ett område af det
parlamentariska lifvet varit H. främmande. Man
ser honom ej allenast nästan undantagslöst i elden
för tryckfrihetens helgd och för den politiska och
kommunala rösträttens utsträckning, utan ock 1884
väcka förslag om ett särskildt undervisningsdepar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
