Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högström, Per - Höijer och Höjer - 1. Höijer, Benjamin Karl Henrik - 2. Höijer, Josef Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befordrades H. till kyrkoherde i Skellefteå och
inkallades till led. af Vet.-akad. Han förordnades
två år senare till prost öfver Skellefteå
kontrakt, var prästeståndets fullmäktig under riksdagarna
1755, 65, 69 och 71 samt undfick 1772
teol. doktorsvärdigheten.
Död i Skellefteå d. 14 juni 1784.
Utom nämnda beskrifning har H.
lämnat flere arbeten öfver Lappmarken och norra
Sverige, såsom Om orsakerna hvarföre säden
mera skadas af köld på somliga orter i Westerbotten
än på andra, 1755; Om landtmannanäringarne
i Westerbotten I, besynnerligen i
Skellefteå sokn, 1765; Missionsförrättningar
i Lappmarken 1741 och följande år, 1774;
skrifvit en förklaring öfver Lutheri Cateches
på lappska, 1748, samt tjugu psalmer i den år
1744 tryckta Lappska Psalmboken, m. m.
Gift 1: 1743 med Katarina Fjellström och 2;
1769 med Magdalena Tavelin.
Höijer och Höjer. Från Bremen
härstammande
tysk adlig släkt, hvilken tagit sig namn
efter godset Höijendorff och på grund af
religionsförföljelserna
invandrade till Sverige under Johan
III:s regering. Af släktmedlemmarna skrifver
sig en del Höijer, andra Höjer.
1. Höijer, Benjamin Karl Henrik, filosof. Född
på Klingsbo i Stora Skedvi
socken i Dalarne d. 1 juni 1767.
Föräldrar: bataljonspredikanten,
sedermera kyrkoherden i Kumla
i Västmanland, Henrik Höijer
och Sofia Margareta de Brenner.
Med de utmärktaste loford
från Västerås läroverk blef
H. vid sexton års ålder student i Uppsala och
tog den filosofiska graden därstädes 1788. Sedan
han följande året utgifvit och ventilerat en akademisk
afhandling: Quid artibus elegantioribus
mores debeant, kallades han till docent i praktisk
filosofi och utnämndes 1798 till philos. teor.
et pract. adjunkt. I följd af sina frisinnade
åsikter och såsom medlem af det kotteri – »juntan» –
som
af åtskilliga yngre universitetsmedlemmar
i Uppsala bildats på 1790-talet, betraktades
H. med stort misstroende af regeringen
och blef jämt förbigången vid sina ansökningar
om befordran. Omsider utnämndes han 1809
till professor i teoretisk filosofi och kom genom
de förändrade åsikter, revolutionen framkallat,
i besittning af den lärostol, till hvilken han
såsom landets förste tänkare länge ansetts själfskrifven,
och hvarpå han redan genom sina tidigare
forskningar såsom filosof förvärfvat sig
ett rättmätigt anspråk. Det var emellertid helt
kort han fick verka på sin nya plats och sprida
en förökad glans öfver det lärosäte, han så länge
tillhört, ty han dog i Uppsala redan den 13 juni
1812.
Genom sin kritik och sina förträffliga
afhandlingar i filosofi och konstlära har H. utöfvat
ett stort inflytande på sin tids ideella utveckling
och kraftigt bidragit till den litterära
och politiska brytning, hvarunder det nya tidehvarfvet
danades. Af de i hans Samlade
skrifter (del. I–V, 1825–27), införda afhandlingar,
nämna vi: Om de gamles och de
nyares vitterhet och vältalighet i jämförelse
med hvarandra; Om ett pragmatiskt afhandlingssätt
i historien; Öfversikt af skrifter, hörande
till den franska revolutionens historia;
Försök att förklara upphofvet till skön konst;
Den sköna konstens filosofi; Idéer till den sköna
konstens historia; Anmärkningar hörande till
prosodi och versifikation, samt af hans mera
strängt filosofiska skrifter: Om anledningen,
hufvudinnehållet och de senare framstegen och förbättringarna
af den kritiska filosofien; De
systemate; Om åskådning samt Afhandling om
den filosofiska construktionen, hvilken anses som
hans yppersta arbete.
Hans skriftspråk, bestämdt,
klart och flärdlöst, är både på svenska
och latin ett mönster af vetenskaplig stil, ehuru
man anmärkt, att han alltför mycket användt
främmande ord, i stället för att skapa en egen,
svensk, vetenskaplig terminologi. I sina muntliga
föredrag och såsom lärare var H. i alla
hänseenden utmärkt. Hans föreläsningar, som
höllos utan annat koncept än små skrifna lappar,
på hvilka han i få drag tecknat tankegången,
flöto jämt och stilla, som en djup, spegelklar
flod, utan att föreläsaren behöfde söka efter ett
ord eller afbryta en mening.
Hans röst ägde
ett synnerligt välljud och genom olika förändringar
i densamma betonade han mer och mindre
de långa meningarna i sitt föredrag, hvarigenom
detta blef i hög grad klart och tydligt.
H., som utgått ur Kants skola, ansåg tidigt och
oberoende af Fichte, att Kant, som han alltjämt
beundrade såsom den förste af alla filosofer,
dock icke gifvit sin filosofi systematisk enhet,
hvadan H. sökte bygga vidare på Kants grund.
Han ställde sig under detta arbete i rapport med
Fichtes och Schellings tänkande, men bibehöll
sig själfständig i sitt förhållande till dem, dock
visar hans tankearbete närmast släktskap med
Fichtes. Han har i sina viktigaste afhandlingar
ådagalagt sin ståndpunkt såsom genomfördt
transcendentalt idealistisk, i det han förkastar
Kants lära om en verklighet utom medvetandet
och fattade medvetandet såsom grund ej blott
för kunskapens form utan ock för dess innehåll.
H. står såsom den nyare tidens främste
föregångsman i svensk kultur. Hans bedrift var
att gent emot den föregående tidens åskådningssätt
grundlägga en idealistisk uppfattning i Sveriges
andliga lif.
Ogift.
2. Höijer, Josef Otto, universitetslärare,
filolog. Född d. 25 aug. 1775 i
Kumla socken i Västmanland;
den föregåendes halfbror, i faderns
senare gifte med Johanna
Elisabet Bergenstierna.
H. blef student i Uppsala 1790 och
promoverades till magister 1800.
Kallad sistnämda år till docent
i romerska litteraturen, utnämndes han 1802 till
adjunkt i grekiska och österländska språken och
befordrades 1815 till professor i grekiska. H:s
minne fortlefver i akademiens häfder förnämligast
genom den frikostiga donation, medelst hvilken
lön bereddes för en adjunkt i grekiska litteraturen.
Hans efterlämnade arbeten utgöras af
några disputationer samt en öfversättning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
