- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:540

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höppener, Per Johan - Hörberg, Per

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Höppener, Per Johan, politisk skriftställare.
Född d. 2 mars 1725 i Linköping.

Efter föregående studier
i Lund inskrefs H. vid universitetet
1745 och blef filosofie
magister i Greifswald 1749. Följande
år blef han e. o. tjänsteman
i riksarkivet i Stockholm,
hvarest han 1752 befordrades
till kanslist. Han tjänstgjorde äfven i Svea hofrätt,
men lämnade redan 1759 ämbetsmannabanan
med assessors titel. Under tiden hade
han 1754 utgifvit Förtekning uppå alla Kongl.
Placater etc., som ifrån år 1522 till och med
1750, på Kongl. befallning af trycket serskilt
utgångne äro
, som fördelaktigast vittnar om H:s
flit och intresse som bibliograf.

Han hade
redan vid denna tid ägnat sig åt politiken och
under 1755–56 års riksdag författat en del
partiskrifter i Mössornas anda. Vid sidan af
detta sitt författareskap ägnade sig H. åt juridiken
och blef en anlitad advokat.

Vid 1760–62 års riksdag anses H. vara fader till
flera af de häftigaste memorialen mot Hattrådet
och skall därjämte tillhandagått Nordencrantz
med råd och upplysningar i hans fäjd mot
»växelvinglarne». Efter Gustaf III:s tillträde
till regeringen blef H. hans handgångne man
och åtnjöt en pension ur hans privata kassa.
Sitt gamla hat mot »växelvinglarne» blef han
dock trogen och gaf detsamma bl. a. utlopp
i två 1774 utgifna broschyrer, Bondecuren för
den sjuka rikskroppen
och Negotiorum gestio,
båda skrifna i ett häftigt och deklamatoriskt
språk. Samtidigt hvässade han, under sign. Hannibal,
sin penna till tryckfrihetens försvar gent
emot Svea hofrätts utlåtande med anledning af
konungens förslag till en frisinnad tryckfrihetsförordning.
Trots rådet nästan enhälligt delade
hofrättens betänkligheter, utfärdade dock konungen
författningen d. 26 april 1774. Med anledning
af åtskilliga ovarsamma uttryck mot diverse
myndigheter i H:s anhållan att få trycka hofrättens
öfverläggning i ämnet, invecklades han i
en långvarig process, som slöt med för H. obetydliga
böter, men under tiden hade han fått
tillfälle att utslunga djärfva invektiv mot sina
fiender »aristokraterna» och att för allmänheten
spela en roll af ädel frihetsmartyr. Han fortfor
äfven senare att gå konungen tillhanda med
broschyrers författande, men så småningom synes,
om också icke en direkt brytning, dock kallsinnighet
uppstått dem emellan. Alltjämnt gaf
han allmänheten del af sina åsikter i politiska
och ekonomiska frågor, i de sistnämnda röjande
för sin tid mindre vanliga insikter. Tyvärr lade
dock hans häftiga lynne och otyglade processlystnad
bestämda hinder i vägen för honom att
göra sig gällande, liksom ett visst dunkel hvilar
öfver hans personliga karaktär.

Sina sista
år framlefde H. i ganska bekymmersamma förhållanden
och afled å Dufnäs d. 5 jan. 1802.

Gift 1754 med Rebeeka Amnäus.


Hörberg, Per, målare. Född d. 31. jan. 1746,
på gården Öfra Ön i Virestad socken af Småland,
där fadern, Åke Hörberg, var soldat.

H:s medfödda kärlek för den bildande
konsten röjde sig redan i barnaåren,
då han med växtsafter,
krita och kol tecknade sina fantasibilder
på näfver och berghällar,
eller i ett stycke furubark
sökte att med täljknifven
efterapa de groteska bilder, han
sett kring altartaflan i sockenkyrkan. Hans
första försök att blifva antagen i målarelära
i Växjö misslyckades, emedan han, tvungen
af sin fattigdom, tagit reserv för faderns nummer
och mästaren icke ville hafva en lärling,
som hvilken stund som helst kunde kommenderas
ur hans tjänst. Ändtligen 1762 hade fadern
förmått anskaffa de tio daler, som erfordrades
för hans lösköpande, och nu begynte för
H. de efterlängtade läroåren i Växjö. Undervisningen
inskränkte sig dock helt enkelt till
färgrifning och anstrykning, utom om söndagseftermiddagarna,
då mästaren skulle lära gossarna
teckning, hvari han likväl själf hade föga
skicklighet. Efter en gesällresa till Göteborg
erhöll H. landshöfdingens fullmakt och nedsatte
sig i sin hembygd som häradsmålare och torpare.
Han gifte sig 1769 med en tjänstpiga Maria
Ersdotter
och lifnärde sig, då målarearbete fattades,
med att göra schatuller, slädar och husgerådssaker.
1776 kunde han emellertid bygga
sin egen stuga med skylt, som visade hans yrke.
1783 fick han tillträda ett fjärdedels hemman,
så att han var befriad från det värsta
slitet. Under allt detta föresväfvade honom, om
än dunkelt, hans kallelse och alla hans ansträngningar
gingo ut på att få komma till Stockholm
och inhämta konsten vid målareakademien. Omsider
såg han sina önskningars mål närma sig.
Han begaf sig nu till Stockholm, där han omhuldades
af Tempelman, Pilo och den rike
Suther. De förre beredde honom ett litet understöd
och den senare köpte några af hans taflor.
Efter två månaders vistelse i Stockholm, där
han flitigt ritade, begaf han sig hem, på hösten.
Först i slutet af okt. 1784 kunde han åter resa
till Stockholm, där han besökte akademiens läroverk
och följande året exponerade en tafla och
ritningar samt erhöll en tredje medalj. Vid ett
nytt besök i Stockholm 1787 fick han andra
medaljen. Följande år köpte han sig ett fjärdedels
hemman Olstorp under Finspong. Under
sommaren reste han ut och målade altartaflor
eller utförde sådana hemma. Han hade en
massa af beställningar och blef 1796 led. af
målareakademien med titel hofmålare – en utmärkelse,
som han aldrig kunde tåla – och fick,
genom kronprinsen Carl Johans förord, 1812, en
pension på 100 riksdaler. Under sina sista år
bodde H. hos sin äldste son i undantag vid gården
Falla i Östergötland, där han på ett berg
byggt sig en verkstad. »H:s måleri står ännu
till stor del kvar på allmogekonstnärlighetens
ståndpunkt, ehuru det visserligen visar en ovanligt
hög, nästan unik, grad af folkets begåfning
och skicklighet; och såsom H. alltjämt i oerhörd
produktivitet utöfvade målareverksamheten, kunde
han icke alltid höja sig öfver handtverkets nivå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:00:30 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free