Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Krafft, Per, d.y. - 1. Kraftman, Anders - 2. Kraftman, Johan - Krakou, Mårten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt hemsände därifrån några porträtt. Återkommen
till Sverige 1806, undfick han titel af
»k. historiemålare»; åtminstone kallades han så
i katalogerna till 1809, då han erhöll professors
fullmakt. Han har emellertid ej efterlämnat
synnerligt många historiemålningar, och de, som
fått detta namn, äro att anse mera som sammanställda
porträtt än några egentligt historierade
framställningar. De förnämsta torde vara Hertig
Carl ombord å signalskeppet Gustaf III i
slaget vid Hogland; Carl XIII på sin tron,
då han adopterar Carl Johan; Gustaf IV
Adolfs arrestering; Carl Johans kröningstafla;
Intagandet af Leipzig efter det stora slaget
1813; Kronprinsen Oscars och Josefinas förmälning.
Däremot blef för honom liksom för
fadern porträttmåleriet hufvudsak, och han målade
under sin långa lifstid ett stort antal konterfej.
I konstnärligt hänseende stå många af dessa ej
synnerligt högt. De röja visserligen säker teckning
och ofta en viss styrka i utförandet, men
sträcka sig sällan utöfver det allrakroppligaste
af originalet och lida i allmänhet af en tung och
obehaglig färgton. K. synes också själf ha betraktat
sin talang mest som ett inbringande yrke
och samlade på densamma en i hans ställning ej
obetydlig förmögenhet. Död i Stockholm d. 11
dec. 1863.
Gift 1808 med Brita Sofia Robsahm,
född 1780, död 1854, som med skicklighet
kopierade andra mästares arbeten.
1. Kraftman, Anders, skolman, riksdagsman.
Född i Borgå d. 11 maj 1711. Föräldrar: rådmannen
och handlanden därstädes Johan Kraftman
och Margareta Orræus.
Student i Åbo
1728, vistades K. någon tid äfven i Uppsala men
återvände snart till Åbo, där han 1735 blef filosofie
magister. Utnämnd till gymnasieadjunkt i Borgå
s. å., avancerade han 1746 till lektor därstädes och
erhöll efter 1752 verkställd prästvigning Lappträsks
pastorat som annex. Medlem af prästeståndet
vid 1765–66 års riksdag, anslöt han sig med
ifver till Mössorna, hvilka insatte honom i sekreta
utskottet och dess justitiedeputation, samt var en
af dem, hvilka yrkade de strängaste åtgärderna i
räfsten med växelkontorens delägare. Han ådrog
sig ock uppmärksamhet som frambärare af ett
af A. Chydenius (se sid. 186) författadt memorial
om tryckfriheten. Enskildt var han känd som
liebhaber å kaffe i den grad, att han uppgafs
kunna dricka ända till sextio koppar om dagen
och, finnande det genant att deltaga i öfverläggningarna
om det vid denna riksdag föreslagna
kaffeförbudet, höll han sig borta från desamma.
Om partivännernas uppskattning af K. visar bäst
den omständigheten, att han vid riksdagens slut
tillerkändes en summa af 6,000 daler kopparmynt
som belöning för »sitt rena väsende och
fasta tänkesätt», hvilken gåfva af K. anslogs till
stipendiefond åt Borgå gymnasium. K., som 1776
tog afsked från sitt lektorat och 1778 i Uppsala
erhöll teologie doktorsvärdighet, afled d. 22 april
1791.
Gift 1748 med Anna Elisabet Heintz.
2. Kraftman, Johan, universitetslärare, författare
i ekonomi. Född i Borgå d. 14 febr.
1713; den föregåendes bror.
Vid promotionen
i Åbo 1741 innehade K. första hedersrummet
och förordnades 1746 vid samma universitet
till ekonomie docent. 1748 utbytte han
den lönlösa docentplatsen mot rektorsbeställningen
vid Björneborgs trivialskola, från hvilken
han 1755 tog afsked för att återvända
till Åbo, såsom förordnad till e. o. professor i
matematik. Han innehade likväl detta ämbete
endast tre år, eller till 1758, då han nedsatte sig
som landtbrukare i landsorten. Död på sin gård
Koivisto nära Björneborg d. 19 aug. 1791.
Finlands jordbruk står hos K. i förbindelse
icke blott för de bidrag, han lämnat till landets
ekonomiska litteratur, utan äfven för den föresyn,
han skänkte sina landsmän såsom kunnig och
driftig jordbrukare.
Bland hans afhandlingar
i ekonomi må nämnas: Om fabriker, i synnerhet
de som höra till väfstolen 1748; Tankar om
den vanmagt, i hvilken finska landtman sig
befinner 1761; Tankar om svedjande 1765; Berättelse
om Latomeri Kärrs utdikning 1785;
Tankar öfver spannemåls- och penningebristen
1786; Tankar om kringstrykande tiggare 1787,
m. m.
Gift 1752 med Brita Polviander.
Krakou, Mårten, krigare.
Hans lefnadsöden
äro obekanta, tills han 1604 utnämndes till slottslofven
på Gullbergs fästning, där han och hans
käcka hustru Emerentia Pauli förvärfvade sig
odödlighet.
Under danska kriget 1612 hade
konung Kristian IV i egen person med 4,000 man
ankommit framför den invid Göteborg belägna fästningen
Gullberg. Den 27 jan. kl. 2 om morgonen
gick han till storms, men den tappre Mårten K.
afslog den ena stormningen efter den andra. Han
begagnade vid försvaret s. k. fällbommar eller
tjocka stockar, hvilka, sedan fienden mot murarna
upprest sina stormstegar, nedsläpptes och därvid
krossade både stegar och de stormande. Emellertid
blef K. sårad i armen och råkade bryta ett
ben, så att han omöjligt själf kunde leda befälet.
Hans manhaftiga hustru trädde då i hans ställe
och förde befälet med både lycka och framgång.
Då Kristian såg, att han med stormstegar ingenting
kunde vinna, försökte han att med s. k.
petarder spränga fästningsporten ock detta lyckades
bättre. Danskarna inträngde i porthvalfvet,
men där möttes de af ett nytt motstånd. Emerentia
och soldathustrurna hade nämligen tillbommat
hvalfvet med tunnor, kar och annan bråte, och
mottogo fienden med kokhet lut och vatten, så
att de enligt hennes egna ord »blefvo liggande i
hvalfvet och omkring porten, som skållade svin».
Efter att hafva antändt fyra petarder och lupit
till storms fem gånger, drogo danskarna sig tillbaka
mellan kl. 7 och 8 på morgonen. Vid
deras aftåg blef Emerentia varse en ryttare på
en hvit häst, som hon trodde vara konungen,
och befallde sin skickligaste skytt att skjuta på
honom. Ryttaren, som föll, var en öfverste i
konung Kristians följe, men konungen befann sig
så nära, att blodet af den skjutne stänkte öfver
honom. »Däveln ta Kråken, han sofver inte;
detta var ärnadt åt mig,» ropade han och gaf
befallning åt sina trupper att draga sig tillbaka
från fästningen.
Krakous och hans makas
hjältemod väckte hos samtiden en tacksam beundran.
I maj månad s. å. utnämndes den tappre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
