Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kruse, Carl Gustaf - Krusentierna, von - 1. Krusenstierna, Filip - 2. Krusenstierna, Maurits Peter von - 3. Krusenstierna, Salomon Mauritz von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigvardsson Kruse</i> och Katarina Horn.
Förtrogen med krigets bardalekar från en flerårig fälttjänst
i Ungern, utnämndes K. 1700 till öfverste för
Upplands nyss uppsatta tremänningsregemente,
hvilket efter sin chef fick benämningen Kruses
regemente. Med detta deltog han sedan i Carl
XII:s många krigsföretag, utmärkte sig öfverallt
för sitt mod och sin påpasslighet och fruktades
af fienden som en af de djärfvaste partigängarne
i svenska hären. 1706 hade han blifvit utnämnd
till generalmajor af kavalleriet och tre år därefter,
i april 1709, utförde han sin sista lyckliga
bedrift mot ryssarne, då han slog dem i Ukraine
och bemäktigade sig deras läger. Tillfångatagen
vid Dnieperfloden, efter nederlaget vid Pultava,
fördes han till Moskva och hölls där under bevakning,
tills han med de öfriga svenska fångarna
fick återvända till Sverige 1722. Under tiden,
1720, hade han i sitt hemland blifvit utnämnd till
generallöjtnant af kavalleriet och erhöll, när han
kom tillbaka, chefskapet öfver Västgöta regemente
till häst. Död d. 1 febr. 1732 och begrafven i
Husby Oppunda kyrka i Södermanland, där en
praktfull minnesvård med prunkande inskrift omtalar
hans bedrifter.
Gift med Charlotta Katarina Falkenberg.
Krusenstierna, von. Ättens äldste kände stamfader
var pastorn i Rothenburg Isak Johannes
Crusius, död 1558. Hans sonson Filip (se nedan)
adlades 1649. På ättelinjen adopterades 1801
och 1805 två bröder Graméen, hvilka voro sondottersöner
till Filips sonson Adolf Fredrik.
1. Krusenstierna, Filip, ämbetsman. Född i
Eisleben 1598. Föräldrar: pastorn
vid S:t Johanniskyrkan därstädes,
hofpredikanten Johannes Crusius
och Barbara Kreijer.
Efter slutade studier och utrikes resor,
under hvilka han blifvit juris
licentiat, utnämndes K. till hofråd
hos grefvarne af Mansfeld och
därefter hos hertig Fredrik III af
Holstein-Gottorp. Då den sistnämnde beslutit att
afsända en ambassad till Persien för sidenhandelns
befordrande, utsågs K., jämte en köpman, Otto
Brughmann, till hufvudmän för beskickningen,
öfver hvars resa 1635–39, liksom öfver K:s föregående
färd till Moskva 1633–34 för att bereda
beskickningen fri genomfart genom Ryssland, en
vidlyftig beskrifning är utgifven af beskickningens
sekreterare Adam Olearius.
1648 ingick K. i
svensk tjänst och förordnades s. å. till assistensråd
i borgrätten i Reval. Adlad följande år med
namnet von Kruus, som sedermera förändrades
till Krusenstern och sist till von Krusenstierna,
utnämndes han 1652 till kommersedirektör i
Estland och Livland och förordnades året därpå
till borggrefve i Narva. Under Carl X:s krig
användes K. af konungen i diplomatiska uppdrag.
Sålunda åtföljde han såsom legationsråd den beskickning,
som Carl Gustaf vid sitt anfall mot
Polen 1655 aflät till Moskva för att, om möjligt,
förhindra ett fredsbrott med Ryssland. Men tsar
Alexej, som redan var i färd med att angripa
de svenska Östersjöprovinserna, lät fängsla samtliga
ledamöter af beskickningen. Sedan Kruus
1658 blifvit frigifven, deltog han i de underhandlingar
som ledde till freden i Kardis 1661.
Vid sitt introducerande 1650 å riddarhuset
ändrade K. namnet von Kruus till Krusenstierna,
emedan en adlig ätt Cruus redan fanns. Emellertid
skref han sig själf senare von Krusenstern,
medan hans barn begagnade dels formen Krusenstern,
dels Crusenstierna. Den förste af ätten,
som antog formen von Krusenstierna var K:s
sonsons son, Mauritz Adolf von K., död 1771
såsom amiral och amiralitetsråd.
Hans sista
offentliga befordran var 1659, då han insattes
till ståthållare i Reval, i hvilken stad han, sedan
han 1670 frånträdt ståthållarbefattningen, afled
d. 10 april 1676.
I vår laghistoria har K.
gjort sig minnesvärd såsom författare, i förening
med Kaspar Meyer, till Des Fürstenthum Esthen
ritter- und landrechte, hvilken lag ännu 1821
var otryckt, ehuru den följdes vid alla estländska
domstolar, samt genom sin öfversättning af svenska
lands- och stadsrätten: Das Schwedische Land- und
Stadtrecht, äfven otryckt.
Gift med Maria Müller.
2. Krusenstierna, Maurits Peter von, sjömilitär.
Född d. 18 jan. 1763 och son af kommendörkaptenen
Nils Graméen, gift med Johanna
Maria von Krusenstierna, ofvannämnde Maurits
Adolf von K:s dotter.
Såsom löjtnant vid amiralitetet
gjorde K. en resa till Ostindien, från hvilken
han icke återkom förrän 1790, hvarför han blott under
den sista tiden kunde deltaga i det då pågående
sjökriget med Ryssland. Han bevistade emellertid
utloppet ur Viborgska viken och slaget vid
Svensksund samt befordrades till kapten i amiralitetet.
Utnämnd 1800 till öfverstlöjtnant, blef
han följande år adlad och adopterad på sin mors
ättenummer samt befordrades till kommendant i
Karlskrona 1805.
Under kriget 1808 uppgjorde
han en plan, att med flottans barkasser
taga Styrbjörn, Hjalmar och ett par andra af
ryssarnes skärgårdsfartyg i Löfösund. Företaget
lyckades blott till en del, i det Styrbjörn äntrades,
men den väl anlagda planen och K:s eget tappra
förhållande medförde likväl sin belöning för upphofsmannen,
som kort därefter befordrades till
öfverste och öfveradjutant och följande året till
konteramiral. Från juni 1809 till aug. 1810
var K. vice landshöfding på Gottland. Sedan 1805
var han ledamot af Krigsvetenskapsakademien.
Död på Anneberg i Värmland d. 18 juli 1813.
Gift 1792 med grefvinnan Beata Charlotta
Horn.
3. Krusenstierna, Salomon Mauritz von, sjömilitär.
Född i Karlskrona d.
27 nov. 1794; den föreg. son.
Efter slutad kurs i Karlberg, utnämndes
han 1811 till underlöjtnant
vid örlogsflottan och deltog
under de följande åren i åtskilliga
sjöexpeditioner. En af
dessa var blokadexpeditionen mot
Norge 1814, då han tjänstgjorde på fregatten
Eurydice och såsom adjutant hos sedermera
amiralen friherre Otto Nordenskiöld bevistade
svenska truppernas landstigning på Kragerö och
fästningen Frederikstads intagande. Efter att 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
