Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Königsmark, Hans Kristofer von - 2. Königsmark, Konrad (Curt) Kristofer von - 3. Königsmark, Otto Vilhelm von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid trettioåriga krigets slut var general och fältmarskalkslöjtnant.
Hans många lysande krigsbragder
tillhöra och äro kända af historien. Här
må blott erinras om, att han, som sedan 1639
förde befälet öfver den västra svenska sidohären
med hufvudsakligen Westfalen såsom sitt operationsområde,
vid särskilda tillfällen kallades att
sluta sig till hufvudarmén både under Banérs
och Torstenssons öfverbefälhafvartid, hvarför han
med sina trupper deltog i åtskilliga af de drabbningar,
dessa utkämpade. 1643 opererade han på
egen hand inom skilda trakter af Tyskland. När
Torstensson 1644 företog fälttåget mot Danmark,
blef det hufvudsakligen K. förbehållet att gifva
krigsrörelsen en för Sverige fördelaktig vändning.
Torstenssons fälttågsplan främjade han nämligen
genom att oroa den kejserliga här, som under
Gallas följde denne i spåren. Sedan han 1645
tagit de andliga stiften Verden och Bremen i besittning,
tvang han genom skickligt och lyckligt
utförda rörelser kurfursten af Sachsen att afsluta
ett för Sverige fördelaktigt stillestånd, som förblef
gällande intill krigets slut. När Torstensson
hösten nämnda år lämnade öfverbefälet för
att till efterträdare få den unge Carl Gustaf
Wrangel, ansåg han sig förbigången, och i förtrytelsen
häröfver var det endast med motvilja,
han ställde sig öfverbefälhafvarens befallningar
till efterrättelse, och vid ett tillfälle 1647 underlät
han det till och med alldeles. 1648 detascherades
han åt Böhmen till och lyckades kort
före fredens afslutande öfverrumpla och intaga
»lilla sidan» af Prag, där ett ofantligt byte föll
i svenskarnes händer. I allmänhet var det ett
drag hos K. såsom fältherre, att han gärna lämnade
sina soldater frihet att taga för sig allt,
hvad de kunde, och detta drag, i förening med
hans ständiga lycka och hurtiga väsen, gjorde
honom hos soldaterna synnerligen afhållen. Själf
var han icke sen att, när helst tillfälle erbjöd
sig, se sitt personliga intresse till godo. Hans
enskilda stora rikedomar voro till största delen
krigsbyte, liksom ock några af vårt lands förnämsta
bok- och konstskatter, såsom Ulfilas’
bibel i Uppsala och »Djefvulsbibeln» i k.
biblioteket, den namnkunniga rubinen bland
riksregalierna, en guldkalk med ädelstenar i
Uppsala domkyrka, o. s. v., tillhöra detta byte.
Efter westfaliska freden inflyttade han till
Sverige, köpte för sina i kriget vunna ägodelar,
en mängd gods och blef 1651 intagen i
svenska rådet. Af drottning Kristina upphöjdes
han 1651 från adlig till greflig värdighet och
erhöll till grefskap Vestervik och Stegeholm,
detsamma, som den vid samma tid utslocknade
Stureätten innehaft. I hans grefliga sköldemärke
insattes tvenne lejon, förande i sina ramar nycklar
och kors till minne af hans eröfring af ärkestiftet
Bremen. Nu öfverflyttade han emellertid till
sitt generalguvernement, där han inom kort hade
att bekämpa en upprorsrörelse. 1655 utnämndes
han till fältmarskalk.
När Karl X 1656 begynte
kriget mot Polen, skulle K. följa honom,
men fartyget, som förde honom från Bremen,
led skeppsbrott utanför Danzig, hvarvid K. blef
tillfångatagen och insatt på Weichselmünde-skans
och måste där förblifva overksam under hela
tiden, kriget pågick. Hans fångenskap och Erik
Oxenstiernas död gick Karl djupt till sinnes:
»Jag har,» sade han, »i dessa båda män förlorat
de bästa stöden i mitt företag.»
Efter freden i Oliva blef han utväxlad; han ankom
1662 till Stockholm, där han afled den 20 febr.
1663.
Gift 1633 med Barbara Maria Agata
von Leist.
2. Königsmark, Konrad (Curt) Kristofer
von, krigare. Född 1634; den föregåendes son.
Efter sin fader hade K. ärft en reslig växt
och ett aktningsbjudande yttre. Krigsmodet var
äfven ett arf, och han ingick tidigt på krigarbanan
samt var vid tjuguåtta års ålder redan
öfverste och öfverkommendant i Bremen och
Verden. 1664 befordrad till generalmajor af
infanteriet, utnämndes han samma år till vice
guvernör öfver de nämnda svenska besittningarna
i Tyskland. 1671 befordrades han till rikstygmästare,
men lämnade s. å. för alltid Sverige,
ingick i holländsk tjänst samt deltog under
prinsen af Oranien i fälttåg mot fransmännen.
Hans under så lysande utsikter påbegynta
krigarbana blef emellertid hastigt afbruten. Vid
belägringen af Bonn träffades han af de kringflygande
styckena af en bomb och afled d.
31 okt. 1673.
Gift med Maria Kristina Wrangel,
dotter af fältmarskalken Herman
Wrangel (se nedan). Utom tvenne söner, upptagna
under K. 4 och K. 5, efterlämnade han
döttrarna Maria Aurora (se K. 6) och Amalia
Vilhelmina (född 1663, död 1740), som röjde
begåfning som skaldinna och målarinna. I sitt
gifte med grefve K. G. Lewenhaupt, slutligen general
i sachsisk tjänst. blef den senare moder åt den
olycklige svenska generalen Ch. E. Lewenhaupt.
3. Königsmark, Otto Vilhelm von, härförare.
Född i Minden i Westfalen d. 5
jan. 1639; den föreg. bror och
den mest framstående i denna lysande
ätt af krigare.
Hans barndoms och ungdoms lärotid
förflöt i hemmet under ledning af
den berömde Esaias Pufendorf.
Vid mer framskridna år fortsatte
han sina studier vid universitetet i Jena, där
han valdes till rector illustris, och fullkomnade
dem genom vidsträckta resor, under hvilka han
stiftade bekantskap med flera af samtidens utmärktaste
personligheter, såsom Turenne, Mazarin,
den landsflyktige Carl Stuart m. fl.
Återkommen till Stockholm, hade det för K.
varit lätt att, lärd, rik, och storättad, som han
var, under förmyndarestyrelsen uppstiga till rikets
högsta värdigheter, men han hade öppet ogillat
fåfängan, egennyttan och öfvermodet hos denna
regering och ville därför icke utsätta sig för
klander, genom att deltaga i dess förvaltning.
Dock utförde han åren 1661–67 för Sverige
åtskilliga diplomatiska uppdrag. Men hans håg
var riktad åt ett annat håll. Redan från barndomen
en vän af vapenyrket, valde han detsamma till
framtidsbana och fortgick därå så fort, att
han vid tjuguåtta års ålder, 1667, redan hunnit
värdigheten af generalmajor. Året förut hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
