statsman, skald. Född i Jönköping d. 21 maj 1751. Föraldrar: notarien, sedermera assessorn Jakob Fredrik Adler-Beth och Anna Maria Spalding.
A:s offentliga bana började vid Gustaf den tredjes anträde till regeringen. Hans skaldegåfvor, hvilka redan i Uppsala beredt honom en plats i det vittra sällskapet »Apollini Sacra», förskaffade honom, när han kom till Stockholm, inträde i det ansedda samfundet »Utile Dulci». Genom sin fria öfversättning af Racines »Iphigénie» fäste A. Gyllenborgs uppmärksamhet vid sin person, och denne skyndade att införa honom i den litterära krets, som Gustaf den tredje hedrade och tjuste med sitt umgänge. Redan 1778 utnämnde konungen A. till riksantikvarie och sin handsekreterare och tog honom med sig på sin resa till Italien, därunder A. fick vara föredragande i både ministeriella och inrikes ärenden. Vid Svenska Akademiens stiftelse 1786 blef han en af dess första ledamöter och i Vitterhetsakademien, som samma år ombildades, valdes han till sekreterare, med hvilken befattning riksantikvariesysslan och vården om myntkabinettet nu förenades. 1787 blef han kansliråd, 1788 medlem af Vet.-Akad. 1793 fick han på anhållan afsked från sekreterarebefattningen i Vitterhetsakademien och därmed förenade beställningar.
I det ryktbara plenum på riddarhuset d. 21 febr. 1789, närGustaf inför de samlade riksstånden framlade förenings- och säkerhetsakten till antagande, och flera ledamöter af adeln förgäfves yrkade på, att stånden måtte därom få öfverlägga hvar för sig, uppstod A. och besvor konungen att lämna adeln någon betänketid. Konungen bevektes och medgaf, att adeln på riddarhuset skulle få taga den föreslagna grundlagen i öfvervägande. A:s frimodiga uppträdande minskade icke Gustafs bevågenhet emot honom, utan denna fortfor oförändrad. Om tillkomsten af det fria statsskicket af 1809 har A., som då -- efter att en längre tid ha dragit sig tillbaka från statens värf -- var ledamot i konstitutionsutskottet och i tryokfrihetskommittén, hvilka utarbetade de nya grundlagarna, stor förtjänst. Samma är blef han statsråd och friherre. 1815 blef han på begäran entledigad från statsrådsämbetet.
Som statsman har A. efterlämnat ett ädelt minne för insikt, samvetsgrannhet och en omutlig rättrådighet. Som författare har han förvärfvat sig ett berömdt namn. Bildad efter antiken och franska mönster, har han dels själf författat, dels från franska öfversatt åtskilliga dramatiska arbeten, bland hvilka tragedien Ingiald Illråda samt operan Cora och Alonzo, med hvilken k. teatern invigdes 1782, äro de mest bekanta. Hans Iphigenie i Auliden efter Racine och Edip efter Voltaire, hvilka genom den fria behandlingen och införandet af körer blifvit till väsentlig del hans egna verk, vittna om ett grundligt och fördomsfritt studium. Genom sin fria öfversättning af Eyvind Skaldaspillers Sång öfver konung Håkan sökte han återlifva minnet af den fornnordiska dikten, under en tid då denna var förgäten och missaktad. Hans poem äro för öfrigt få; bland orginalstycken torde man i synnerhet böra ihågkomma Förgängligheten den Åldrade, det Andra Skaldebrefvet en vacker målning af skaldens landtliga hem samt Femte Skaldebrefvet, till Leopold, det enda skämtsamma i hela samlingen.
A:s största vittra förtjänst är dock hans förträffliga metriska öfversättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius, hvari han på vårt språk är oupphunnen och på intet annat språk öfverträffad. A. har äfven efterlämnat i hög grad intressanta memoirer Historiska anteckningar, omfattande tiden 1771--1807.
Serafimerriddare 1814.
Utan föregående sjukdom död i sitt bokrum på Ramsjöholrn d. 7 okt. 1818.
Gift 1781 med Karin Ridderborg.
