vitter författare. Född i Linköping d. 2 mars 1765; den föreg. son.
Student i Uppsala 1782, begaf sig Ä. 1785 till universitetet i
Lund, hvarest han innehade första hedersrummet vid promotionen 1787.
Två år därefter förordnad till docent i litteraturhistoria, lät han
prästviga sig 1792 och afled i Lund natten till d. 24 jan. 1793,
endast tjuguåtta år gammal. Den poetiska begåfning, hvarmed Ä. var
utrustad, gaf upphof åt dikter, som tilltalade hans samtid och
onekligen ägde åtskilliga förtjänstfulla drag. Den största och bästa
af dessa dikter var Tal öfwer freden i Werelä 1790. I
Werthers första och sista stunder 1786, spåras den sjukliga
känslosamhet, som i Göthes namnkunniga »Die leiden des jungen
Werthers» både gaf sig uttryck och fick näring. Af något mindre
betydenhet och värde är hans Segersång öfver den 30 September
1789. Efter hans död utgaf Leopold hans Strödda
skaldestycken 1795, hvilket synes antyda, att denne estetiske
finsmakare funnit den tidigt bortgångne skaldens dikter stå öfver
flertalets af rimmande medtäflare.
