universitetslärare, politiker. Född i Falun d. 22 dec. 1846. Föräldrarne: auditören vid Dalregementet Oscar Jonas Alin och Maria Josepha Ekman.
Blef 1866 student i Uppsala, 1872 fil. d:r och docent i statskunskap samt 1882, efter V. E. Svedelius, Skytteansk professor vid Uppsala universitet. 1881 fick han uppdraget att i Baden undervisa kronprinsessan Victoria i Sveriges språk, historia och litteratur. 1881 och följande år undervisade han prinsarna Oscar och Carl i statskunskap. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 kreerades A. till juris hedersdoktor. Ledamot af Vitt. hist. och ant. akad. sedan 1889 och Vet. societeten i Uppsala. A. blef 1899 rector magnificus i Uppsala (efter prof. Th. Fries). A. har utgifvit många skrifter såsom Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden, Om svenska rådets sammansättning under medeltiden, Sveriges nydaningstid från år 1521 till år 1611 (i Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar), Svenske konungens rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform, fortsatt B. v. Schinkels minnen (tiden 1828--41) samt dessutom författat åtskilliga skrifter å den unionella statsrättens område, hvilka böra ses i samband med A:s hela politiska riktning.
Alltifrån sin utnämning till professor har han nämligen framträdt som den mest energiske och konsekvente målsmannen för den konservatism som af gammalt har djupa rötter vid Uppsala universitet. Från början polemiserade han i åtskilliga tidskriftsartiklar mot det då härskande landtmannapartiet. 1888--89 ledamot af Första kammaren för Uppsala län, i hvars landsting han haft säte och stämma ända sedan 1884 och hvars ordf. han flera gånger varit, har han där städse stått å högerns yttersta flygel, ifrigt motsättande sig den politiska rösträttens utsträckning och den kommunalas begränsning, minsta inskränkning i latinets dominerande ställning o. s. v. 1894--99 tillhörande den protektionistiska majoritetens förtroenderåd och 1890--99 ledamot af konstitutionsutskottet, har han dock utöfvat sitt egentligen dominerande inflytande inom sitt parti i frågor, som beröra den unionella politiken.
Mot norska vänstern och dess inkräktningar å konungamakten, uppträdde A. redan under riksrättsstridens dagar 1882--84, men under de följande åren gjorde han sig till målsman för en uppfattning om den nu gällande unionella statsrätten, som väckt liflig opposition hos allt hvad norrmän heter. I »Den svensk-norska unionen» gör förf. gällande, att unionsförhållandena ej ensamt regleras af riksakten utan äfven af Norges grundlag, som, tillkommen under Sveriges garanti, ej kan utan dess samtycke ändras. Absolut likställighet rikena emellan har ej antagits som allmän princip, utan finnes endast för vissa angifna fall. Detta är grundprincipen för den s. k. »Alinska skola», som samlat sig kring A. och som verkat för sin uppfattning ej blott genom akademiska specialafhandlingar utan ock genom pressen. Enligt samma skolas uppfattning har unionsförhållandet kontinuerligt rubbats till Sveriges nackdel genom en följd af eftergifter till Norges förmån, på hvilka det nu bör blifva slut. Skall någon förändring vidare äga rum, bör den ske i samband med en allmän revision af riksakten. Åt denna uppfattning gåfvo A. och hans meningsfränder ett bestämdt uttryok under debatten i Första kammaren 1893, och tvifvelsutan åsyftade de ock härmed att göra bestämd front mot det s. k. »svenska anbudet» eller svenska regeringens uttalande den 14 jan. 1893 om lämpligheten af att under vissa förutsättningar äfven norrmän må bekläda utrikesministerposten. I syfte att förhindra en sådan sakernas utveckling bildades under A:s medverkan 1893 föreningen »Sveriges rätt», hvilken gjorde till sin lösen: »Inga ökade unionella rättigheter för Norge utan motsvarande skyldigheter».
Under den spända unionella situationen 1895 insattes A. i det hemliga utskottet och har tvifvelsutan ej utöfvat liten inverkan på statsutskottets af båda kamrarna godkända skrifvelse om nödvändigheten af »en snar och fullständig revision af riksakten». Denna skrifvelse resulterade i tillsättandet af unionskommittén (1895--98), af hvilken A. blef ledamot och jämte prof. E. Trygger intog en separat ståndpunkt från de öfriga svenska ledamöterna. Vid 1899 års riksdag gaf A., understödd af en stor del af Första kammaren, uttryck åt en meriing, som redan förut förfäktats i pressen, att det norska stortingets beslut om de svenska färgernas strykande i norska handelsflaggan ej kunde blifva lag utan Sveriges medverkan, enär dess form bestämts genom resolution i sammansatt svenskt-norskt statsråd. Sverige brode förhindra konsulerna att gifva främmande makter notifikation af beslutet. Sådan notifikation beslöts dock på hösten 1899 i svenskt statsråd, då A:s meningsfrände, grefve Douglas, afgick från sin post som utrikesminister.
A. deltog 1893 i stiftandet af »Svenska nationalföreningen», som utvecklat en ifrig propaganda för den Alinska unionspolitiken och mot den politiska rösträttens utsträckning, liksom han i allmanhet varit outtröttligt verksam att med råd och dåd verka för de konservativa idéerna. Han har ock i hög grad satt sin prägel på sitt parti genom sin viljestyrka och oegennyttiga energi.
Gift 1879 med Gerda Elisabeth Sallander.
Alin, Oskar Josef, som var ledamot af Första kammaren
1888--99 (ej 1888--89), afled i Stockholm d. 31 dec. 1900.
