- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
1. Alströmer, Jonas

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

1. Alströmer, Jonas

(urspr. Alström), »svenska slöjdernas fader». Född i Alingsås d. 7 jan. 1685. Fadern, borgaren därstädes Tore Carlsson; modern Anna Gislesdotter.

All den undervisning A. kunde erhålla i sitt fattiga föräldrahem inskränkte sig till att nödtorftigt lära läsa, skrifva och räkna. Så utrustad kom han först i handel till Eksjö, därifrån som renskrifvare till Vänersborg och slutligen till Stockholm, där han fick en liten tjänst i Ryssvågen. Under dessa olikartade sysselsättningar använde han hvarje ledig stund att förskaffa sig större kunskaper. År 1707 utflyttade en hans landsman och ungdomsvän Alberg till London för att öppna handel. A. åtföljde honom och blef bokhållare på hans kontor. När Alberg, efter tre års fåfänga försök att hålla affärerna uppe, måste afträda egendomen till sina borgenärer, öfvertog A. kontoret och lyckades inom kort förvärfva en icke obetydlig förmögenhet. Under sin vistelse i London var A. i tillfälle att se hvilken ansenlig mängd fabriksvaror årligen öfverfördes till Sverige.

»Då», säger han om sig själf, »blefvo genom den högstes tillskyndelse hans förstånds ögon öppnade och hans hjärta upptändt af brinnande längtan att tjäna fäderneslandet.» Den tjugusjuårige mannen tog nu till sin lefnads uppgift att i detta samma fädernesland återupprätta handeln, sjöfarten, landtbruket och handaslöjderna, dessa, som han kallade dem »fyra grundpelare under statens välstånd».

Knappt hade underrättelsen om Carl XII:s återkomst från Turkiet till Stralsund hunnit till England, förrän A., 1715, skyndade öfver till Sverige för att erbjuda konungen sin tjänst och sätta sina planer i verket; men han fann rätta tidpunkten för fredliga anläggningar ännu icke vara inne. Han kvarstannade emellertid i två år och företog därunder resor till Bergslagen och rikets förnämsta städer, hvarigenom han kom i tillfälle att närmare undersöka landets förhållanden och tillgångar och på samma gång öfvertyga sig om, huru ofullkomligt man i Sverige förstod att göra sig dessa tillgodo. Efter sjutton års vistelse i England lämnade han för alltid detta land, genomreste Frankrike, Holland m. fl. länder, uppköpte maskiner och förmådde arbetare att flytta öfver till Sverige. Dessa företag voro förbundna icke blott med stora kostnader, utan äfven med verklig fara, och då hans fartyg med den dyrbara laddningen af maskiner, redskap och varor i oktober månad 1723 inlöpte i Göteborg, kunde A. med skäl känna sig till mods som en härförare, hvilken vunnit en dyrköpt seger. Af en naturlig förkänsla för sin födelseort Alingsås, bestämde han denna stad till medelpunkt för sina nya fabriksanläggningar, hvilken idé äfven gillades af Polhem, som fann stadens läge i alla afseenden gynnsamt.

A. hade nu arbetare, redskap och maskiner; men han hade också uttömt sina tillgångar på förberedande arbeten, resor o. d., så att han saknade medel att sätta verket i gång. Slutligen lyckades det honom att åvägabringa ett bolag; flera åtgärder, gynnsamma för hans förehafvanden, beslötos af rikets ständer, och konung Fredrik besökte själf hans anläggningar på sin eriksgata 1728.

Sålunda var nu grundvalen lagd till de svenska handaslöjdernas byggnad och det ohetydliga Alingsås, som nyss förut räknat trehundra invånare, hade inom kort ett tusen åttahundra. Tid efter annan upprättades där spinnerier, ylleväfstolar, bomullsväfverier, vaddmakerier, flanells- och strumpfabriker, kattunstryckerier, silkesfärgerier samt det första sockerrafinaderi och engelska garfveri i riket. Regering, ständer och enskilda understödde de nya anläggningarna och industrien tillväxte så, att trettio år därefter eller 1754 funnos i Sverige 14,000 personer sysselsatta vid väfverierna och sju år senare 18,000. Värdet af de exporterade svenska slöjdvarorna uppgick till 50 tnr guld, hvaraf 2/3 beräknades som nationalvinst. Förnämsta orsaken till detta gynnsamma förhållande var det, att A. så mycket som möjligt grundade den svenska industrien på inhemska råämnen. För ullens skull införskrefvos får från England, Spanien och till och med från Marocko och ett stamschäferi af spanska finulliga får inrättades vid Höjentorp, hvilken kungsgård af rikets ständer uppläts åt A. och hans arfvingar till beständigt arrende. Från Mindre Asien intogos Angoragetter. På fälten vid Alingsås odlades de för klädes- och bomullsberedningen nödiga färgväxterna äfvensom tobak och potatis, hvilken senare dock icke kom i något allmännare bruk förrän på 1760-talet efter pommerska kriget.

Jämte dessa bemödanden för näringarnas lyftning ådagalade A. ett varmt sinne för vetenskapliga idrotter, understödde flera hoppgifvande lärdomsidkare samt deltog i Vetenskapsakademiens stiftelse och arbeten. Hans brinnande nit och stora uppoffringar för sitt lands bästa tillvunno honom samtidens beundran och regeringens bevågenhet. Han utnämndes 1739 till kommerseråd, 1748 till en af de första riddarna af Nordstjärneorden och 1751 till adelsman med namnet Alströmer. Till hans ära ha tvenne skådepenningar blifvit präglade och, enligt ständernas beslut, hans bröstbild uppsatt på Stockholms börs.

Ju viktigare företag, ju större ära, desto säkrare åtföljas de af tadel och motstånd: så gick det äfven med Jonas Alströmer. Samtiden klandrade, att hans anläggningar voro för många och för vidsträckta och att de hvilade på onaturliga förhållanden och således icke kunde bestå af sig själfa. Utan fråga låg i dessa anmärkningar icke så litet sanning och otvifvelaktigt är, att om han anlagt endast några få verkstüder och drifvit dessa i större omfattning, hans enskilda vinst varit större. Men den väckelse A. gaf åt svenska näringsfliten är dock af större betydelse än någon enskilds vinst, och hvad han i den vägen uträttat skall alltid omstråla hans namn med odödlig ära. Hans tro på det godas och sannas seger var orubblig och sviktade icke ens vid det ihärdigaste motstånd. Sin viljekraft, gudsfruktan och fosterlandskärlek lämnade han i arf åt fyra välartade söner, hvilka alla, ehuru på olika vägar, fortsatte stamfaderns verksamhet, sedan denne vid sjuttiosex års ålder d. 2 juni 1761 slutat sin bragdrika lefnad.

Gift 1: 1731 med Margareta Clason och 2: 1741 med Hedviq Elisabeth Paulin.


The above contents can be inspected in scanned images: I:26, I:27

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Mon Apr 21 04:00:08 2003 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/alstmjon.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free