politisk ledare, riksdagstalare och skriftställare. Född d. 22 april 1782 på Sveaborgs fästning. Den föregåendes son. Redan vid tre års ålder officer, inträdde han vid sexton år i aktiv tjänstgöring såsom fänrik vid Svea lifgarde. Efter att vid aderton års ålder ha gjort en utländsk resa, åtföljde han 1803 såsom legations-kavaljer sin sedermera blifvande svärfader friherre Carl Bonde, på dennes beskickning till Petersburg.
Friherre jämte fadern 1806, gjorde han med gardet fälttåget till Tyskland 1805 och 1806 och var vid utbrottet af 1808 års krig öfveradjutant och major i armén.
Genom hans delaktighet i statshvälfningen 1809, vid hvilken han utvecklade stor verksamhet, påskyndades hans befordringar. Han utnämndes 1809 till öfverstelöjtnant i armén och 1810 till öfverste vid Nerikes regemente, hvilket chefskap han likvisst först öfvertog 1813, hvarjämte han som general-adjutant fick anställning vid Carl Johans stab. Under fälttåget 1813 skref han till denne från lägret vid Bernsdorff ett bref af politisk syftning däri han i skarpa ordalag uttryoker sitt ogillande af kriget och fäderneslandets politik i allmänhet. Detta bref blef af Carl Johan högst onådigt upptaget; ett krigsråd sammankallades om natten och flere dess ledamöter tillstyrkte det strängaste förfarande mot den djärfve brefskrifvaren. Näpsten inskränkte sig dock till A:s hemskickande under bevakning och befallning att genast taga afsked.
Vid 1817 års riksdag uppträdde A. först som parlamentarisk ledare. Han slöt sig till den d. v. riddarhus-oppositionen, hvars hufvudman den tiden var grefve v. Schwerin, och förde ett kraftigare språk, än man på långliga tider varit van vid att höra å riddarhuset. Oklokt nog sökte höga vederbörande befria sig från sådant genom ett åtal för högmålsbrott mot A., därför att denne i en klagoskrift öfver förment olagligt kasserande af ett par ryttarebyxor kallat några styrelseåtgärder »landsfördärfliga». Åklagaren yrkade lifvets förlust men vid närmare besinnande återkallades åtalet. A:s popularitet bland allmänheten och oppositionspressen stärktes häraf betydligt, och hans inflytande vid 1823 års riksdag var ganska starkt. Bland annat invaldes han i statsrevisionen. Efter riksdagens slut gjorde han i offentlig skrift gällande, som både ingafs till justitieombudsmannen och som bilaga är tillfogad statsrevisionens protokoll, att »lagstridiga handlingar ej få åtlydas». Med stöd häraf yrkade han åtal å de tjänstemän, hvilka på grund af en statssekreterares befallning vägrat honom tillgång till vissa officiella handlingar och, oaktadt åtalet ej vann framgång, torde dess blotta väckande och den härmed i sammanhang stående offentliga diskussionen bidragit till att gifva ökad helgd åt tryckfrihetens grundsatser.
Vid 1828--30 års riksdag spelade A. en så betydande roll, att man å sina håll väntade, att en ny regering skulle bildas med A. som »ledande själ». Det visade sig dock snart, att han ej var i besittning af några egentliga ledareegenskaper, och af en obetydlig anledning efterlämnade A. midt under riksdagen sin polett å riddarhuset. Efter dess slut fäste han ånyo uppmärksamheten på sig genom sin i förening med J. G. Richert 1830 utgifna skrift Förslag till nationalrepresentation, som ville upphäfva ståndsprincipen i riksdagen, hvilken skulle delas i två aldelningar: »Stora nämnden» och »Pröfningsnämnden», närmast efter den norska grundlagens mönster. Med anledning af de angrepp, för hvilka han härför blef föremål, utvecklade han 1833 närmare sina åsikter i Politisk trosbekännelse, hvilken väckte ett oerhördt uppseende och närmast föranledde en agitation för samlande af underskrifter å en petition till konungen med begäran om aflåtande till riksdagen af förslag till representationsreform.
Under den stormiga tid, som efterföljde gatuoroligheterna iStockholm 1838, kringflögo åtskilliga rykten om en »koalition», hvars planer skulle gå ut på att förmå gamle Carl XIV Johan att abdikera och att i stället upphöja på tronen kronprinsen Oscar som i åtskilliga fall ådagalagt liberala tendenser. Säkert är, att oppositionen kom synnerligen väl rustad till 1840--41 års riksdag, vid hvilken den ej allenast innehade majoritet i borgare och bondestånden utan ock genom en kupp blef herre öfver bänkmansvalen å riddarhuset och därigenom blef i tillfälle att behärska utskottsvalen. Dessa utföllo ock afgjordt i liberal anda och A. blef ordförande i konstitutionsutskottet som i åtskilliga punkter ställde konungens rådgifvare inför riksrätt och framtvang som hvilande ett märkligt representationsförslag, som dock vid följande riksdag endast vann majoritet i borgar- och bondestånden.
Härmed var A:s mera framträdande bana slut, men han blef sin ungdoms kärlek trogen ock tog del i agitationen för en representationsförändring genom att bevista de reformmöten i Örebro som hällos i slutet af 1840- och början af 1850-talet. Vid slutet af sin lefnad bidrog han i väsentlig mån att blåsa lif i den s. k. »ståthållarestriden» genom sin motion om en sådan ändring af föreningen mellan Sverige och Norge, att det förstnämnda landets »principala ställning» bättre komme till sin rätt. Visserligen fick han ej upplefva representationsreformens slutliga seger, men hade dock glädjen se densamma framlagd i formen af k. proposition. A. afled nämligen i Stockholm d. 25 jan. 1865.
Gift 1810 med friherrinnan Charlotta Bonde.
A. var väl visserligen ingen första klassens man, men eftervärlden bör dock bevara i tacksam hågkomst hans energiska arbete för att i det allmänna föreställningssättet inarbeta 1809 års konstitutionella grundsatser, liksom hans representationsförslag med alla sina brister väsentligt bidrogo till framalstrande af den offentliga diskussion, som slutligen resulterade i ståndsrepresentationens afskaffande.
2. Anckarsvärd, Carl Henrik, uppträdde visserligen ej som
parlamentarisk ledare förrän 1817 men hade deltagit i
riksdagsförhandlingarna från 1809 och invaldes vid sin första riksdag
i konstitutionsutskottet, hvilken plats han dock afsade sig.
