militär, politiker, landthushållare. Född å Sveaborg d. 14 dec. 1783. Den föregåendes broder. Redan vid sju års ålder erhöll A. sin första officersfullmakt, men började först flera år senare sin t]änstgöring vid arméns flotta, från hvilken han öfverflyttades till Göta garde, där han 1802 blef löjtnant. Liksom brodern tjänstgjorde han i det pommerska fälttåget mot Napoleon 1805--06. Som kapten vid Västmanlands regemente och adjutant hos Georg Adlersparre, deltog han som en af hufvudmännen i de revolutionära rörelserna i mars 1809. Han avancerade sedermera till öfverstelöjtnant i armén 1810 och bataljonschef vid det då nyuppsatta Södra skånska infanteriregementet och deltog i sådan egenskap i 1813--14 års fälttåg. Redan 1819 lämnade han emellertid som öfverste och generaladjutant krigstjänsten, enär fredliga värf togo hans tid och krafter i anspråk.
Genom sitt gifte hade han nämligen 1815 blifvit herre till såväl Bysta fideikommis i Nerike som Nynäs gods i Södermanland, och han utbildade sig så småningom till en insiktsfull och dugande jordbrukare och en företagsam bergsbruksidkare den där äfven med aldrig hvilande omtanke vårdade sig om sina underhafvandes bästa. Vid sidan häraf deltog han med ifver i det politiska lifvet. Redan 1809 hade han plats som en tyst åhörare å riddarhuset, men först 1823 framträder han mera vid broderns sida som speciell talman mot de bördor, som enligt hans mening orättmätigt tryckte jordbruket. Under hela sitt återstående lif stod han ock troget och oförfäradt vid hroderns sida som de liberala idéernas kämpe. Vid 1840--41 års märkliga riksdag, då de liberala behärskade utskottsvalen, insattes han i statsutskottet, hvars runor han åtskilliga gånger hade att föra mot de förbittrade motståndarne. Främst af allt låg honom representationsreformen om hjärtat. Redan 1844 tillhörde han den ringa minoritet å riddarhuset, som röstade för antagande af det hvilande representationsförslaget och tjuguett år senare hade den 82-årige mannen glädjen att med sin röst bidraga till att gifva ståndsrepresentationen dödsstöten. Väl deltog han ej så flitigt i debatten som brodern, men hans mogna, säkra omdöme och personliga anseende beredde honom kanske än större inflytande å händelserna än denne.
Han var äfven en varm främjare af konster och vetenskaper, förde
själf penseln och understödde med frikostig hand unga lofvade
förmågor. Redan 1813 medlem af Fria konsternas akademi, blef han 1830
en af dess hedersledamöter och var 1856--70 dess v. preses.
Vetenskapsakademien valde A. 1831 till sin ledamot och tio år senare
till preses, liksom han 1844 blef hedersledamot af
Landtbruksakademien. Död d. 12 nov. 1874. Gift 1810 med friherrinnan
Sofia Ulrika Bonde, efterlämnade A. ingen son men tvenne
döttrar, som blefvo gifta med i det politiska lifvet framstående män,
nämligen statsrådet J. A. Gripenstedt och kapten C. A. Mannerskantz.
