Gustaf I:s kanslär. Född 1482(?)
Efter att vid utländska universitet ha förvärfvat sig en ovanlig lärdom och i Rom blifvit promoverad till magister, befordrades han vid återkomsten till fäderneslandet till ärkedjäkne i Strengnäs, där han genom den från Wittenberg hemkomne Olaus Petri blef bekant med Luthers och Melanchtons nya läror och sedan vid valriksdagen i Strengnäs vann Gustaf Vasa för desamma. Omedelbart därefter gjorde Gustaf honom till sin kanslär. För denna plats och för det verk som han där var skickad att utföra, var mäster Lars, så kallades han af sin samtid, just rätte mannen. Klart fattade han det stora målet i sikte och aldrig svek honom i striden det mod och den fasthet i viljan, hvarförutom intet storverk någonsin utförts. Genom hans bedrifvande fick fäderneslandet 1526 en svensk öfversättning af Nya testamentet. Huruvida han äfven var öfversättaren -- såsom många antaga -- är osannolikt. Länge varade det goda förhållandet mellan konungen och hans medhjälpare vid reformationsverket; men efterhand inträdde en brytning som man, med kännedom om skaplynnet hos desse män, lätt kunde förutse förr eller senare skulle inträffa. Den kraftfulle Laurentius Andreæ, den egentlige reformatorn, ville genomföra den svenska kyrkoförbättringen till en viss punkt, men hunnen dit sökte han tillbakahålla konungen och det med samma fasthet, som han förut stått emot papisterna och det katolska prästerskapet. Konungen å sin sida var missnöjd med åtskilliga delar af reformationsverket och hans misstänksamhet såg i hvarje åtgärd, som icke öfverensstämde med hans egna åsikter, ett hemligt bemödande att återvinna prästerskapets forna makt och inflytande. Hans misstroende underblåstes ännu mer af tvenne utländingar, Konrad Pyhy och Georg Norman, som gått i hans tjänst. För att blifva ensamme om konungens förtroende, sökte dessa att störta hans gamla rådgifvare och detta arbete lyckades öfver förväntan väl, emedan konungens missnöje med dem stigit till sin höjd. På den förres onda råd anställdes en rättegång mot Laurentius Andreæ och Olaus Petri på en herredag i Örebro 1540. Beskyllningarna voro till en god del orättvisa, men icke desto mindre dömdes de anklagade till döden, men undsluppo genom erläggande af dryga böter.
Den gamle förtjänstfulle kanslären, som arbetat så mycket för
Sveriges pånyttfödelse, lefde efter denna tid i djup tillbakadragenhet
i Strengnäs, där han dog d. 29 april 1562.
