Gustaf III:s gunstling. Född på Juuva kaptensboställe i S:t Mårtens socken i Finland d. 31 mars 1757. Den förres sonsons son. Föräldrar: generalmajoren Magnus Vilhelm Armfelt och Maria Katarina Wennerstedt.
Bestämd för krigareståndet, erhöll han sin militara bildning vid kadettskolan i Karlskrona och utnämndes 1774 till fänrik vid gardet. Genom sin lättsinnighet ett mål för Gustaf III:s misshag, begaf han sig utomlands och uppehöll sig en tid i Paris. När konungen 1780 besökte Spaa, uppvaktades han af A., som till den grad tjuste monarken att dennes onåd förbyttes i den afgjordaste ynnest. A. anställdes såsom kavaljer hos kronprinsen, utnämndes 1783 till öfverstekammarjunkare och erhöll 1787 chefskapet öfver Nylands regemente. Af Gustaf använd i åtskilliga politiska värf, blef han på en gång konungens hemlige minister och rådgifvare och deltagaren i hans nöjen och förtroliga sällskapskrets.
Under kriget med Ryssland erhöll han befälet öfver en af de härfördelningar, som skulle anfalla Fredrikshamn, men då detta i följd af Anjalaförbundet blef om intet och Danmark försåtligt brutit freden, sändes han till Dalarne och lyckades där, ehuru med mänga svårigheter, att bilda några friskaror till landets försvar. Under fortgången af ryska kriget åter på sin befälhafvareplats vid finska hären, ådagalade han vid flera tillfällen ett stort mannamod, såsom vid stormningen af batterierna på Elgön, vid eröfringen af det fasta Kärnäkoskipasset och i affären vid Savitaipale, där han sårad måste draga sig tillbaka.
Kort därpå befordrad till generalmajor pryddes han efter freden i Verelä med Serafimerorden och valdes till kansler för Abo universitet.
Under konungens resa till Aachen 1791 var han ledamot i den tillförordnade regeringen, en utmärkelse, som redan förut vederfarits honom och skulle ha händt honom tredje gången, efter Gustafs död, om dennes sista vilja blifvit respekterad.
Men med den kunglige välgörarens frånfälle ingick ett nytt skifte i A:s öden. På sin dödsbädd hade Gustaf förordnat honom till medlem i förmyndarestyrelsen och till öfverståthållare i Stockholm. I den sistnämnda befattningen lyckades det honom att stilla de oroligheter, som vid underrättelsen om konungens död voro på väg att utbryta i hufvudstaden; men härmed var det också slut med A:s inflytande.
Den nye regentens allrådande gunstling Reuterholm var A:s hätskaste fiende. Armfelt bemöttes väl ännu med en viss artighet och utnämodes några veckor efter Gustaf III:s död till generallöjtnant, men fann sig likväl föranlåten att söka permission och företaga en utrikes resa. Under det han låg i Aachen, dit han begifvit sig för att sköta sin hälsa, emottog han helt oförberedt sitt afsked som öfverståthållare och ett missiv att genast afgå till Neapel såsom svensk minister. I harmen öfver denna förvisning och inbillande sig, att Reuterholm och förmyndarestyrelsen hyste fientliga afsikter mot den unge konungen, uppgjorde han en plan att, om det blefve nödvändigt, utan hänsyn störta den bestående regeringen. Dessa stämplingar hvilka han anförtrodde åt sina vänner i Sverige, blefvo genom bortsnappade bref och ett besoldadt spioneri snart röjda och en eskader afsänd till Neapel för att gripa och föra A. fängslad till Stockholm. Men A., som i tid blifvit varnad lyckades undkomma till Ryssland, och 1794 anställdes mot honom och den aflidne konungens vänner en högmålsprocess. A. själf dömdes från lif, ära och gods och hans namn uppspikades på skampålen i alla städer i Sverige; fröken Rudenschöld, som med A. underhållit en brefväxling, som ansågs komprometterande, fick schavottera och insattes på spinnhus, och flera personer, som till och med ganska oskyldigt med honom stått i beröring, kastades i fängelse och skickades på fästning.
Sedan A. några år uppehållit sig i Kaluga i Ryssland och därefter någon tid vistats i Tyskland, upphäfdes 1799 den öfver honom fällda domen, och han återkom till Sverige 1801. Följande året skickad som minister till Wien, hemkallades han åter 1804 för att öfvertaga befälet öfver svenska trupperna i Pommern. Här utförde han 1807 en lycklig expedition mot de aftågande fransmännen, men blef vid deras återkomst tillbakadrifven och sårad, hvilket, i förening med Gustaf Adolfs tydligt visade onåd, föranledde honom att nedlägga befälet. Följande året anställd som öfverbefälhafvare för arméfördelningen mot Norge, kunde eller måhända ville han ingenting uträtta, hvarigenom han åter föll i onåd och hemkallades med befallning att tills vidare förblifva på sina egendomar vid Stockholm.
När planen för revolutionen 1809 uppgjordes, var A. väl medveten därom, men tog för öfrigt ingen del i densamma.
Efter regementsförändringen afsändes han såsom chef för den vid gränsen kvarstående västra armén och blef vid Carl XIII:s kröning utnämnd till excellens och följande året till president i krigskollegium.
Det mindre vänskapliga förhållande, i hvilket han kommit till det rådande partiet och hans illa dolda förtrytelse mot dess hufvudmän, började åter samla hotande moln öfver hans hjässa. Fruktande hvarje ögonblick att bli arresterad inställde han sig natten till d. 31 mars 1811 hos ryske ministern i Stockholm och svor hans monark trohetsed; redan följande dagen erhöll han befallning att lämna landet och affördes genast öfver gränsen. I Ryssland emottogs han med mycken nåd af kejsar Alexander, utnämndes strax till ordförande för finska ärendenas beredning och utvaldes för andra gången till kansler för akademien i Åbo. Af tsaren upphöjd till rysk-finsk grefve, förestod han 1813 generalguvernörsämbetet i Finland och dog efter några månaders sjukdom på lustslottet Tsarskoje-Selo d. 19 aug. 1814.
Af naturen utrustad med ett bildskönt ansikte, ett lifligt, lekande lynne, blixtrande kvickhet och ett intagande ridderligt väsen, var A. en meteor, som tjuste och bländade där han gick fram. Under Gustaf III:s tid ville, som bekant, litet hvar vara vitter för att falla konungen i smaken, och A. ville därför äfven figurera som författare. Den lilla nätta vådevillen Tillfället gör tjufven, uppgafs vara skrifven af honom, men är författad af Hallman. Den förskaffade emellertid A. tvenne gånger inträde i Svenska akademien, första gången vid akademiens stiftelse och andra gången efter Murberg, hvars stol han intog utan att likväl fullgöra det därmed förbundna villkoret att hålla ett åminnelsetal öfver sin företrädare. Öfver A. är en utförlig och intressant monografi utgifven af Elof Tegnér.
Gift 1785 med grefvinnan Hedvig Ulrika De la Gardie.
