religionsfilosofisk skriftställare, fredskämpe. Född i Göteborg d. 27 okt. 1844. Föräldrar: musikern Olof Andersson och Inga Charlotta Hagbom von Seth.
A., som under skoltiden ändrade sitt namn till Arnoldsson, ingick tidigt vid statens järnvägar och blef 1871 statsionsinspektor vid Tumba. Hans intressen hade redan nu starkt dragits åt religionsfilosofiska studier och hade han 1865 utgifvit Hälvetesläran samt 1870 Religionsfriheten. I sin 1877 utgifna skrift Verkligheten, en lifsåsikt utvecklade han vidare sin unitariska åskådning, under afgjord front mot materialismen, och i sådan anda redigerade han ock 1878--81 i förening med A. F. Åkerberg »Sanningssökaren, månadsskrift för förnuftstro och praktisk kristendom». Sedan han 1881 af Södertörns domsaga insatts i Andra kammaren, där han hade plats till och med januaririksdagen 1887, lämnade han sin plats vid järnvägen och började 1882 utgifva en mindre encyklopedi, Folkets bok, hvars utgifning dock snart afstannade. I riksdagen väckte han en viss uppmärksamhet genom sin 1883 framlämnade motion om ständig neutralitet för de skandinaviska rikena och tog s. å. initiativ till Svenska freds- och skiljedomsföreningens bildande. Han utvecklade ock vidare sina idéer i skriften Neutralitetsfrågan, 1883. På hösten s. å. uppsatte han i Stockholm tidningen Tiden, hvilken med i allmänhet radikal tendens tillika sökte uppehålla ett godt samförstånd med landtmannapartiet. Då tidningen hotade förändra sin färg i socialistisk riktning, afgick A. i april 1885 från redaktörskapet och verkade under de följande år den tid, sådant på grund af hans sjukliga hälsotillstånd var möjligt, för sina idéer genom föredrag i Sverige och Norge samt i arbetena Är världsfred möjlig? 1890 (öfversatt till flera språk); och Religionen i forskningens ljus, 1891--92. Ännu en gång uppträdde han som tidningsutgifvare, nämligen af Nordsvenska Dagbladet i Sundsvall 1892--94. 1895 utgaf han Fred med Norge, unionen må bära eller brista, och i den riktning, denna skrifts titel angifver, verkade han ock under de följande åren både i tal och skrift. Den okritiska beundran af norska vänstern, han därvid ådagalade, mottogs i Sverige med blandade känslor. 1900 sammanfattade A. sina föregående undersökningar i ämnet i det omfångsrika arbetet Seklernas hopp, en bok om världsfreden, och 1903 fann han ett nytt sätt för sin fredsagitation i en till Kristi tid förlagd berättelse Maria Magdalena. Han har äfven utgifvit åtskilliga andra skrifter af mera efemär betydelse.
Gift 1: 1869 med Eva Wahlgren, 2: 1903 med Edith Viktoria
Blomsköld.
