skald, filosof, estetiker. Född d. 19 jan. 1790 i Åsbo socken i Östergötland. Föräldrar: komministern Gabriel Atterbom och Hedvig Kristina Kernell.
Redan som barn förälskad i sagor och underbara äfventyr, gjorde A. tidigt bekantskap med de tyska romantikerna och den Schellingska identitets-filosofien, hvars idealistiskt spekulativa teorier lades till grund för den reform, som han och några med honom liktänkande vänner ansågo sig kallade att genomföra inom Sveriges vitterhet.
Redan vid sin ankomst till Uppsala 1805 emottogs A. med öppna armar af ett där stiftadt vittert sällskap, kalladt »Vitterhetens vänner», bland hvars medlemmar befunne sig Hammarsköld, Rääf, Livijn, bröderna Stenhammar, m. fl. När detta upplöstes slöto sig A., Palmblad, Ingelgren, Hedborn, Elgström m. fl. tillsammans och stiftade 1807 sällskapet »Mucis Amici», som kort därefter uppgick i det s. k. »Auroraförbundet», som, i motsats till den rådande akademiska skolan, yrkade ett djupare innehåll, en större rytmisk frihet, klangfullare språk, men framför allt varmare känsla och en friare fantasi inom dikten. I denna skola intog A. inom kort en betydande plats såsom målsman för de nya idéerna, om än i början icke med någon synnerligt framstående originalitet i diktningen. När förbundet 1810 upphörde såsom formligt samfund, förenade sig dess medlemmar om utgifvandet af tidskriften Phosphoros, i ändamål att bekämpa den regelbundna franska förståndspoesien och genom en på filosofisk basis byggd kritik ingjuta ett bättre lif och en friskare anda i den svenska vitterheten. Den nya skolans organ voro för öfrigt »Polyfem» utgifven af Askelöf 1810--12, »Svensk Litteratur-Tidning» redigerad af Palmblad 1813--24 samt »Poetisk Kalender», utgifven af A. 1812--22.
I striden mellan romantik och klassicism, som af bägge parterna fördes med en förbittring, som icke alltid höll sig inom gränserna för det passande, deltog A. med större ifver än som var gagneligt för hans hälsa. Utarbetad, mjältsjuk och ömtålig, bereddes honom genom några vänners välvilja utvägar att 1817 företaga en resa till Tyskland och Italien, hvarunder han gjorde närmare bekantskap med flera af sin samtids utmärktaste personligheter, såsom Schelling, Steffens, W. Müller, Rückert, Thorvaldsen, m. fl.
Redan 1815 hade han i Uppsala vunnit den filosofiska lagern. Vid sin hemkomst hösten 1819 utsågs han till lärare i tyska språket och litteraturen för kronprinsen Oscar, och fästes två år därefter vid Uppsala akademi som docent i historia.
1824 utnämnd till filosofie adjunkt, befordrades han 1828 till professor i teoretisk filosofi, hvilken lärostol han 1830 utbytte mot den i estetik och modern litteratur.
I sin verksamhet och betydelse för vår litteratur kan A. betraktas ur trefaldig synpunkt: såsom hufvudman för den nya skolan, såsom skald och som konstdomare. I det förstnämnda hänseendet kunna skolans förtjänster och fel företrädesvis tilläggas honom. Hennes ensidighet och öfverdrifter, liksom det goda hon för svensk bildning och skaldekonst velat och verkat, faller till större delen på hans lott. Betraktad som skald röjer sig redan i hans ungdomsdikter en djup poetisk natur, en yppig fantasi och rik känsla, men äfven en dunkelhet i tankar, som än bjärtare framträder genom en patetisk och konstlad diktion. Vid mognare ålder finge hans dikter ett klarare och bestämdare tankeinnehåll, utan att förlora något af den musikaliska form och den oskuldsrena känslostämning, som utmärka hans tidigare sånger. Hans sagospel Lycksalighetens ö, diktkransen Blommorna och den ofullbordade sagan Fågel Blå innehålla, liksom flera af hans smärre dikter oförgängliga skatter af den skäraste poesi och tillförsäkra honom en plats bland de yppersta af vårt lands lyriska skalder. Som kritiker och konstdomare intog A. redan ett framstående rum i Svensk Litteratur-Tidning. Den väld och bitterhet, hvartill han då ej så sällan gjorde sig skyldig, försonade han i sin lefnads afton. I sitt sista berömda arbete, Svenska Siare och Skalder, framträder han som den samvetsgrannaste häfdatecknare, och gör i det full rättvisa åt sina föregångare och vedersakare från tredje Gustafs tidehvarf. A:s inträde i Svenska Akademien 1839 var det yttre inseglet på en försoning, som redan förut inträdt mellan den gamla och nya skolan. Erhöll 1840 af Svenska akademien det kungliga priset. Död d. 21 juli 1855.
»Den svenska nyromantikens ypperste målsman och en af Sveriges mest framstående skalder», kallas A. af prof. Warburg i en uppsats.
Gift 1826 medEbba Fredrika af Ekenstam.
