Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labatt, Leonard - Lachner, Ignaz - 1. Ladau, Otto Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Labatt, Leonard, operasångare. Född i Stockholm
d. 4 dec. 1838. Föräldrar:
fabriksidkaren I. D. Labatt och
Bernhardina Fürstenberg.
Sin första egentliga undervisning
i tonkonsten erhöll L. af
professor Julius Günther, hvilken
genom att tilldela honom solopartier
inom Harmoniska sällskapet
införde honom i Stockholms musikaliska
värld. Våren 1866 debuterade L. med stor
framgång på k. teaterns lyriska scen såsom Tamino
i »Trollflöjten» och vann inom kort ett
välförtjänt musikaliskt anseende genom sina
lyckliga framställningar af Masaniello, Faust,
Horace i »Sylvia», Armand i »Vattendragaren»,
men framför allt genom det sätt, hvarpå han
återgaf Vasco di Gamas parti i »Afrikanskan».
Två år senare, 1868, lät han anställa sig såsom
förste tenor vid k. hofoperan i Dresden, en anställning,
som likväl blef af kort varaktighet,
emedan Dresdens scen redan i september följande
året uppgick i lågorna. L. engagerades
då vid Wiens hofteater, hvarest han hade att
ersätta den af tyskarna förgudade Sontheim och
den icke mindre uppburne Niemann. Han stannade
i Wien till 1883, därunder han äfven
gasterade i Tyskland och i Sverige. 1883–84
var han åter anställd i Stockholm, hvarpå han
sjöng i Rotterdam m. fl. platser. I början af
1890-talet återvände han till Sverige och afled
efter lång sjuklighet i Stockholm d. 17 mars
1897. Bland hans partier märktes vidare Eleazar,
Tannhäuser, Raoul, Profeten, Trubaduren,
Rolf i »Vikingarne», Harald i »Harald Viking»,
m. fl. L:s röst var en verklig hjältetenor, och han
hade äfven god dramatisk begåfning.
Ogift.
Lachner, Ignaz, musiker, tonsättare. Född i
staden Rhain i Bayern d. 11
sept. 1807.
L. uppträdde
ganska tidigt som violinvirtuos
och anställdes femton år gammal
som violinist vid Isarthorteatern
i München. Han utnämndes
1825 till organist vid reformerta
kyrkan i Wien och erhöll tillika
plats som violinist vid hofoperateatern därstädes,
vid hvilken han senare anställdes som kapellmästare.
1831 förordnades han till hofmusikdirektör
och sånglärare vid k. teatern i
Stuttgart, hvarifrån han förflyttades såsom
professor till konservatoriet i München. Han var
sedermera kapellmästare vid Stadtteatern i Hamburg
1853–58, då han kallades till Stockholm
att efterträda Foroni såsom kapellmästare. Han
lämnade emellertid denna befattning redan 1861,
för att öfvertaga kapellmästarebefattningen i
Frankfurt-am-Main. 1875 slog han sig till ro
som privatman och afled i Hannover d. 25 febr.
1895. Ledamot af Musik.-Akad. m. m.
L. är bekant såsom kompositör af operorna Der
Geister-Thurm, Die Regenbrüder och Loreley;
af flera symfonier, ouvertyrer, stråkkvartetter;
pianosonater, konserter för flere instrument; musiken
till Oscar I:s begrafning och Carl XV:s
kröning, m. m.
1. Ladau, Otto Reinhold, krigare. Född d.
29 aug. 1683 i Livland med namnet Ladow.
Sedan han från sitt trettonde år tillhört amiralitetet
såsom volontär, utnämndes han 1699 till
arklimästare och bevistade i denna egenskap landstigningen
på Själland 1700. Följande året deltog
han i blockaden af Dünamünde skans med så
mycken utmärkelse, att han 1702 förordnades
till konstapel på de fregatter, som voro kommenderade
till kryssning på sjön Peipus. Under
den närmast följande tiden använd vid åtskilliga
expeditioner både till lands och sjös, erhöll han
1706 tillåtelse att gå i fransk tjänst och bevistade
med Erik Sparres regemente drabbningarna
vid Ramilies, Oudenarde och Malplaquet, vid
hvilket sistnämnda tillfälle han blef tillfångatagen
af holländarna. Under tiden hade han
vunnit befordran till kapten och återkom 1711
till Sverige, där han utnämndes till ryttmästare
vid Upplands femmänningsregemente, hvarifrån
han 1716 förflyttades i samma grad till lifregementet.
Han deltog därpå i fälttåget till Norge
och var den siste, som konung Carl belönade
med adelsbref, hvilket han erhöll tio dagar före
konungens död, d. 20 nov. 1718.
Två år senare
befordrad till öfverstlöjtnant vid Estniska
adelsfanan, undfick han icke fullmakt som öfverste
förrän 1741, då han erhöll Savolaks’ och Nyslotts
infanteriregemente. Med detta bevistade han
svenskarnas nederlag i kriget mot Ryssland 1741–42
och afled i Borgå såsom vice landshöfding
öfver Nylands och Tavastehus län d. 12 april
1746.
Gift 1718 med Ulrika Eleonora
Wattrang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
