Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Lagerbielke, Gustaf - 4. Lagerbielke, Johan - 5. Lagerbjelke, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsärenden och diplomatiska förhandlingar gingo.
Han följde konungen på hans resor, både utom
och inom landet, föredrog de mål, som skulle af
konungen särskildt afgöras och förde brefväxlingen
med de hemmavarande ämbetsmännen.
1806 inträffade – okändt af hvad anledning – mellan
honom och Gustaf Adolf en brytning,
som hade till följd att L. hemskickades från
Tyskland, med uppdrag att förestå kanslärsämbetet.
Efter statshvälfningen 1809 utnämndes
han till ord. innehafvare af samma ämbete, blef
några veckor därefter statsråd, samt afgick s. å.
till Frankrike för att underhandla om den fred,
som slöts i Paris i jan. följande året. Efter väl
förrättadt värf beredde han sig att åter inträda
i sitt statsrådsämbete, men erhöll af Carl XIII
ett smickrande handbref, hvarigenom han förbands
att kvarstanna som ministre plénipotentiaire
vid franska hofvet.
Då hvarken hans apanage
eller enskilda förmögenhet motsvarade de utgifter,
han ålade sig för att uppehålla sitt diplomatiska
anseende, råkade hans affärer i obestånd
och blefvo genom misslyckade spekulationer till
slut ohjälpliga. Ansatt af omilda borgenärer och
nästan bragt till undergång, räddades han genom
d. v. kronprinsen Carl Johans ädelmod och återkom
till Sverige, där han tillbragte flera år utan
någon bestämd ämbetsbefattning. Emellertid upphöjdes
han 1821 till grefve, utnämndes året därefter
till serafimerriddare och blef 1825 en af
rikets herrar. 1831 kallades han att efter frih.
Nordin inträda i statsrådet för andra gången
och innehade sedan rådgifvarekallet till sin död
i Stockholm d. 24 maj 1837.
I diplomatiska
kretsar ansågs L. såsom en stilist af hög rang
och hans statsskrifvelser voro vanligen mästerstycken
i sitt slag. Då Sveriges »Post- och Inrikes-Tidning»
ombildades till »Sveriges Statstidning»,
var L. den som utkastade planen därtill,
förbehöll sig ledningen däraf och skref själf
under pseudonymen »Philalethes» de viktigare
artiklarna.
Redan 1809 blef han en af de
aderton i Svenska akademien och 1823 förste
direktör för k. maj:s hofkapell och spektakler,
hvilken befattning han, efter en i alla hänseenden
utmärkt styrelse, öfverlämnade till grefve
Puke 1827.
Ogift.
4. Lagerbielke, Johan, sjömilitär, statsråd.
Född d. 18 juli 1778; den föregåendes
bror.
L. blef löjtnant
i arméns flotta 1796 och avancerade
så småningom till konteramiral
1818 samt kallades till
ordförande i sjöförsäkringsöfverrätten
och konvojkommissariatet
1819. Efter ytterligare fem år
förordnades han till befälhafvande amiral och
öfverkommendant i Karlskrona och utnämndes
1827 till vice amiral. Medan han innehade
denna befattning, erhöll han förordnande att
under en kort tid, 1833–35, förestå landshöfdingeämbetet
i Blekinge och inkallades i konungens
statsråd 1839. Året därefter mottog han
såsom chef för sjöförsvarsdepartementet högsta
ledningen af den statsförvaltningsgren, åt hvilken
han offrat den bättre delen af sin verksamhet,
men bibehöll detta ämbete icke längre än till
1844, då han på egen begäran entledigades både
från statsrådsbefattningen samt från vice amiralsämbetet
vid flottan.
L., som 1842 blef »en
af rikets herrar» och var serafimerriddare, afled
barnlös i Stockholm d. 12 juni 1856.
Gift 1814 med Hedvig Ulrika Sofia Rosensvärd.
5. Lagerbjelke, Gustaf, landtmarskalk, Första
kammarens talman. Född på
Elfsjö i Stockholms län d. 6
okt. 1817; de föregåendes brorson
och son af generaladjutanten
grefve Axel Lagerbjelke och friherrinnan
Carolina Antoinetta
Cederström.
Student i Uppsala
1834, aflade L. därstädes
juris kandidatexamen 1838. Tjänstemannabanan
lockade honom dock icke, utan ägnade han sig
i stället åt skötseln af sin fideikommissegendom
Elfsjö nära hufvudstaden. Vid sidan häraf var
han en intresserad deltagare i allmänna angelägenheter,
mångårig ledamot af Stockholms läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och från
1844 intagande sin plats bland riddarhuset och
adeln. Han kom här snart att göra sig gällande
bland det s. k. junkerpartiet, hvilket, med i hufvudsak
konservativ åskådning, dock ej täppte
ögonen till för alla reformer, särskildt å det praktiska
lifvets område, och var 1844–45 ordf. i
expeditionsutskottet, 1847–58 i konstitutionsutskottet
och 1859–60 i bevillningsutskottet. Under
de ofta återkommande striderna om en förändrad
representation, lyckades L. 1851 få antaget till hvilande
ett förslag, enligt hvilket de fyra stånden,
adeln förstärkt med ofrälse godsägare med kungl.
fullmakt, skulle hvardera välja 75 riksdagsmän.
Dessa 300 män skulle samarbeta och besluta,
dels i gemensam kammare såsom »riksnämnd»,
dels i de fyra ståndsplena med olika befogenhet
för hvardera af dessa fördelningar. Förslaget
bifölls dock vid 1853–54 års riksdag endast af
borgarståndet. I bevillningsutskottet såväl som
i sitt stånds plena bidrog L. verksamt till flera
af tidens beslut i frihandelsvänlig riktning.
L., som 1848–57 varit ordf. i riksgäldskontoret
och 1857–58 i riksbanken, utnämndes sistnämnda
år till landshöfding i Nyköpings län,
hvilken befattning han utöfvade till 1888. Vid
de två sista ståndsriksdagarna förde han som
landtmarskalk ordet å riddarhuset och sedermera
1867–76 och 1881–mars 91 som talman i
riksdagens Första kammare, där han som representant
för Södermanlands län hade plats
1867–94, städse ådagaläggande stor formsäkerhet
och lugn värdighet. 1878–80 och mars 1891–93
var han ledamot af talmanskonferensen samt tillhörde
den 1865 tillsatta unionskommittén. Mer
än en gång var hans inkallande i konseljen,
äfven som dess främste man, ifrågasatt, hvilket
dock af honom städse afböjdes. Hans sista mera
uppmärksammade uppträdande var den 12 april
1893, då han emot åtskilliga hetsiga uttalanden
om nödvändigheten af att framtvinga en revision
af unionsbestämmelserna mellan Sverige
och Norge lugnt anbefalde status-quo, om ej
Norge ville ställa sig på en resonlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
