- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:24

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Liss Olof - Lauræus, Gabriel - Laurel, Lars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt 1889–90 Andra kammarens vice talman.

Efter att förut verksamt bidragit att bringa
alla framlagda härordningsförslag på fall, främjade
han däremot den 1885 genomdrifna ökningen
af 12 dagars beväringsöfning, i samband med
partiell afskrifning af grundskatterna. I midten
af 1880-talet framträdde L, som ifrig protektionist,
och redan vid valet till 1887 års majriksdag
kunde han endast genom en omstridd
valkassering bevara mandatet. Förbittringen öfver
de anfall, för hvilka han under detta års
strider blifvit föremål, förmådde honom 1888 att
åvägabringa protektionisternas utbrytning ur landtmannapartiet
och bildandet af det af uteslutande
sådana bestående »nya landtmannapartiet», med
tillika afgjordt konservativ prägel, Man fick
också de följande åren se L. icke allenast uppträda
som förespråkare for den 1889 föreslagna
inskränkningen i yttrandefriheten (»munkorgslagen»)
utan ock ifrigt bekämpa de förslag till
reformer i den politiska och kommunala rösträtten,
om hvilka han själf några år förut
motionerat. Harmen bland hans valmän blef med
hvarje år allt starkare öfver hans uppträdande
och vid 1890 års val föll han igenom.

Han insattes visserligen s. å. af Kronobergs län i
Första kammaren men kom här aldrig att spela
någon mera framträdande roll. L., som 1891–95
var ledamot af lagutskottet och 1896 af
bankoutskottet, afled i Västannor d. 12 sept. 1896.

Få eller inga riksdagsmän ha i samma grad
som L. tagits i anspråk för kommittéer, bl. a.
för de förvaltande ämbetsverken ombildning 1874–79,
för landtförsvarets ordnande 1880–82, för
beredande af frågan om byggnadsplats för riksdags- och
riksbankshus 1883–84, m. fl. Han
var jämväl ledamot af 1878 års kyrkomöte. Få
allmogemän torde väl ock varit i så framskjuten
ställning som han och utan tvifvel var han i
många afseenden skickad att uppbära densamma,
men hans böjelse för krokvägar och intriger samt
bristande ridderlighet mot politiska motståndare
har gjort hans eftermäle till ett af de mera omstridda.

Gift med Karin Olsdotter.


Lauræus, Gabriel, fältpredikant. Född i Åbo d.
18 april 1677. Föräldrar: konsistoriinotarien i
Åbo Gabriel Lauræus och Katarina Rajalenius.

Efter faderns tidiga frånfälle ingick modern
nytt äktenskap med prosten Olof Haartman i Tyrvis,
som ägnade sin styfson all faderlig omvårdnad.
Haartman lefde emellertid blott några år, och
sedan äfven han gått bort, upphörde allt understöd
från hemmet. I Åbo, där L. 1696 blef
student, måste han därför förtjäna sitt uppehälle
genom svarfning, förfärdigandet af guld- och
silfverarbeten, klockor och finare smiden, för
hvilket allt han af naturen hade stor fallenhet.

Utnämnd 1702 till bataljonspredikant vid
Björneborgs regemente, som då låg i Riga, beordrades
han vid regementets uppbrott att följa
detsamma i fält och fick här i rikt mått erfara
krigets vedermödor. I slaget vid Gemauerthof
1705 erhöll han ej mindre än fem svåra blessyrer,
som af brist på läkarehjälp nära ett dygn förblefvo
oförbundna, Tre år senare förlorade han
i slaget vid Ljesna all sin egendom och måste,
sedan alla arméens präster, med undantag af en,
blifvit fångna eller dödade, göra tjänst som själasörjare
för fem regementen, utom artilleriet och
konungens hofstat. I slaget vid Pultava förlorade
han åter det lilla han ägde och räddade sig med
otroliga ansträngningar till konungen i Bender.
Beordrad att härifrån åtfölja öfverste Gyllenkrook
»på parti» emot polska gränsen, föll han
i rysk fångenskap och fördes till Moskva samt
därifrån 1712 till Tobolsk. Här kom hans mekaniska
färdighet honom väl till pass. Genom
sina arbeten förtjänte han icke blott så, att han
kunde uppehålla sig själf, utan flera af sina
fångna svenska kamrater. Slutligen fick han efter
nio års fångenskap återvända till Finland, där
han 1724 utnämndes till kyrkoherde i Loimijoki
pastorat af Åbo stift och 1749 flyttades som
teologie professor och domprost till Åbo. Ledamot
af prästeståndet vid riksdagarna 1731 och
1746–47, teol. doktor och ledamot af Vetenskapsakademien.

Död d. 10 aug. 1753.

Gift 1707
med Katarina Fontin.


Laurel, Lars, universitetslärare, språkforskare.
Född d. 25 maj 1705 i Stockholm.
Föräldrar: guvernementssekreteraren,
slutligen landskamreraren
i Malmöhus län Johan
Laurel
och Anna Balk.

Vid Lunds universitet, där L. blef
student 1721, ägnade han sig först
åt lagfarenhet och tjänstgjorde
någon tid såsom praktisk jurist i landsorten.
Men L. återvände 1733 till universitetet, där han,
efter att ha blifvit anställd såsom vice bibliotekarie,
promoverades till filosofie magister 1736.

Elfva år senare utnämndes han till professor i teoretisk
filosofi, hvilket ämbete han innehade till 1782,
då han på egen begäran erhöll afsked.

Död i Lund d. 20 okt. 1793.

Ehuru författare till ett ej obetydligt antal
filosofiska afhandlingar, var det ej på detta
vetenskapsområde L. gjorde sitt namn kändt, utan inom
språkvetenskapen, där han utgaf en mängd skrifter af till
hälften språkligt och till hälften mytologiskt innehåll,
i hvilka han gjort de vidunderligaste sammanställningar
och ordförklaringar, skrifna på ett
språk och med ett stafsätt, som ännu mer ökar
deras besynnerlighet. Bland dessa skrifter må
nämnas: Inledning till rætte foerståndet om
mit av kongl. suenske vetenskaps-academien til
almænn proevning utgivne Foerslag til suenske
skrivlagen
1750; Räfst med mina orthographiska
arbeten
1756; Nordens hufvud-document äller
runaalphabetets hemlighet igenom tvänne Aegyptier,
det suenska och danska språket til
heder upptäckd
1768; Slutreflexion öfver Nordens
hufvud-document
1777; Odu glaf och staf,
äller Svänska språket utredt
1779.

Hans försök att på svenska språket tillämpa och utveckla
åsikter liknande Rudbecks, i ett tidehvarf,
som i så många hänseenden hunnit framom
Atlanticans, skulle naturligtvis misslyckas och
tillskyndade honom följande orlof på hans
graf: »Scriptis suis non tam inclaruit quam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free