- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:31

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lehnberg, Magnus - Leijonancker, Fredrik Vilhelm Erik Carl - Leijoncrona, Christofer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Södra Vi församling af Kalmar
län d. 22 maj 1758. Föräldrar:
hofrättskommissarien Olof
Lehnberg
och Anna Elisabet
Watzell
.

Student i Uppsala
1776, ämnade L. bereda sig för
inträde i konungens kansli. Men
hans medellöshet tvang honom
söka sin utkomst, där denna lättast var att vinna,
hvarför han 1785 antog prästerlig ordination,
med kallelse till komministersadjunkt vid Storkyrkan
i Stockholm. Tvenne år senare täflade
han om Svenska akademiens prisämne i vältalighet
och eröfrade stora priset för sitt Äreminne
öfver Birger Jarl
. Följande året vann
han åter samma utmärkelse för ett Äreminne
öfver Gyllenhjelm
. Det ofantliga uppseende,
dessa vältalighetsprof väckte, skapade med ens
L:s lycka. Inkallad 1789 bland de aderton i
Svenska akademien, utnämndes han 1790 till
kyrkoherde i Kungsholmen i Stockholm och blef
två år därefter öfverhofpredikant hos änkedrottning
Sofia Magdalena. 1802 förordnades han till
konungens öfverhofpredikant och befordrades s. å.
till kyrkoherde i Jakobs och Johannes församlingar
i hufvudstaden. 1805 utnämndes han till
biskop öfver Linköpings stift. Teologie doktor
1800 m. m. Död d. 9 dec. 1808.

L. gällde
på sin tid för Sveriges obestridligt ypperste vältalare.
Hans skrifter antogos såsom klassiska
mönster; hans manér härmades af många, och
samtida konstdomare yttrade utan tvekan, att
»med L. föddes svenska vältaligheten fullvuxen».
Dessa öfverdrifna loford hafva efterträdts af en
lika oinskränkt förkastelsedom öfver allt hvad
L. talat och skrifvit.

Som predikant var L.
den förnämsta representanten för den samtida
neologien i Sverige, den där förstod fängsla
åhörare af eljest ganska skeptisk naturell. Han
undvek nämligen dogmerna, anklagade sällan,
fördömde än mindre utan sökte i stället öfvertyga
sina åhörare om kristendomens företräden
och den lycka, dygdens utöfvande skänker.

Hans skrifter, utom de nämnda äreminnena, utgöras
af Åminnelsetal öfver riksrådet grefve
Hermanson
1791; Tal på Svenska akademiens
högtidsdag
1788 från altaret i slottskapellet,
samt Predikningar (utgifna efter författarens död,
1809–13). L. hade till sin förebild valt fransmannen
Thomas. L:s konstnärsskap framträder dels
i den fint afvägda kompositionen, som tillika
låter själfva de omtalade tilldragelserna i personernas
lif lyckligt sammansmälta med reflexionerna
däröfver, dels i språkets utomordentligt
skickliga behandling med en säkert mejslad – om
än något invecklad och stundom en smula tröttande
– satsbyggnad och ett fint öra för ordens tonfall.

Gift 1790 med Charlotta Sofia Apelblad.


Leijonancker, Fredrik Vilhelm
Erik Carl,
fortifikationsofficer,
ämbetsman. Född på egendomen
Viken i Skaraborgs län i mars
1819. Föräldrar: kaptenen Johan
Vilhelm Leijonancker
och
Hedvig Ulrika Reutercrona.

Efter enskild undervisning i
föräldrahemmet inskrefs L. som kadett på
Karlberg, hvarifrån han utexaminerades 1835
och 1836 utnämndes till sekundlöjtnant vid k.
maj:ts flotta. Sedan han 1839 blifvit förflyttad
såsom underlöjtnant till ingenjörkåren, genomgick
han 1839–41 högre artilleriläroverket å Marieberg
samt förordnades 1844 till lärare i civil- samt
väg- och vattenbyggnadskonst vid samma
läroverk, en befattning, från hvilken han 1864
sökte och erhöll afsked. Under tiden avancerade
han 1845 till löjtnant vid ingenjörkåren, 1852,
efter erhållen transport, till kapten vid väg- och
vattenbyggnadskåren, 1855 till chef i norra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet, samma år till major
och 1858 till öfverstelöjtnant vid förenämnda
kår samt till byråchef i styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader. L. ledde många viktiga
arbeten, däribland Stockholms, Karlskronas och
Jönköpings vattenledningar, nya kemiska laboratoriebyggnaden
i Uppsala, och utarbetade en
mängd förslag till kommunikationslinjer och -byggnader.
Redan 1846 erhöll L. förordnande att
vara lärare i byggnadskonst vid Fria konsternas
akademi, från hvilken befattning han begärde
entledigande 1854, och tjänstgjorde såsom lärare
i byggnadskonst vid Teknologiska institutet 1858–70.
Från 1854–72 var han ledamot i riddarhusdirektionen
och erhöll 1870 förordnande att
vara landshöfding i Hallands län. Han blef 1876
ordinarie landshöfding och inlade särskildt förtjänst
om utvecklingen af länets samfärdsförbindelser.

L. bevistade ståndsriksdagarna från
1844 och representerade 1868–76 Göteborgs och
Bohus län i Första kammaren, mestadels placerad
i statsutskottet. Död i Stockholm d. 16 april
1883.

Gift 1: 1847 med Margareta Lovisa
Charlotta Blix
och 2: 1863 med Hedda Fredrika Berndes.


Leijoncrona, Christofer, skald. Antagligen
född på 1660-talet; son af Johan
Holm
, adlad Leijoncrona, drottning
Kristinas hofskräddare och
slutligen hofintendent, samt Barbara
Dorotea Crumbygel
.

Under senare hälften af 1680-talet
vistades L. i Paris, möjligen
i något slags uppdrag hos svenska
beskickningen därstädes, och blef 1688 svensk
kommissionssekreterare vid Storbrittaniska hofvet.
1697 blef L. resident och 1703 envoyé samt
afled i London, efter hvad det berättas, af
grämelse öfver olyckan vid Pultava. d. 8 april
1710.

Såsom en egendomlighet kan tilläggas,
att hans lik aldrig blef begrafvet. Då L. under
sin vistelse i London åsamkat sig betydliga skulder,
togos hans jordiska kvarlefvor jämte likkistan
i mät, för att tvinga arfvingarna till inlösen
af hans förbindelser. Ännu 1815 lär kistan stått
ofvan jord i en källarvåning, under det fordringsägarnas
arfvingar då och då förhörde sig hos
svenska ministern om ej betalning kunde erhållas.
»Det är poesiens ära,» säger Wieselgren, »att
ämbetsmannen L. alldeles kunnat förgätas, oaktadt
han beklädde den viktiga och ärorika posten, att
under Carl XII:s mest lysande period vara hans
representant i England, medan skalden L. för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free