Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leijonstedt, Anders - Leman, Euphrosyne, se Abrahamson - Lemke, Johan Filip - Lenæus, Johannes Canuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återkommen från den utländska resa, hvarmed han afslutat
sina akademiska studier, blef han genast framdragen
af den äldre brodern och, sedan han
ett par år tjänstgjort som sekreterare i banken,
1685 insatt till ledamot i reduktionsverkets
exekutionskommission. Adlad följande året, då
han kallade sig Leijonstedt, skickades han 1698
som envoyé till Brandenburg och utnämndes 1701
till änkedrottning Hedvig Eleonoras hofråd. Två
år senare anställdes han som svenskt sändebud
i Berlin och kvarstannade där till 1710, då han
hemkallades och befordrades till kansliråd. Utnämnd
till friherre 1716, kallades han af adeln
vid 1719 års riksdag till landtmarskalk och blef
under s. å. riksråd, president i kammarrevisionen
och grefve. Död i Stockholm d. 10 okt. 1725.
Utrustad med redigt hufvud, mycken tilltagsenhet
och sin bror Jakob Gyllenborg till
stöd, grundlade han sin lycka i reduktionens
tjänst och tillhörde, om än mer på afstånd, det
gunstlingskotteri som uppstod omkring Carl XI.
Liksom brodern sysselsatte han sig i ungdomen
med vitterhet och har efterlämnat flera stycken,
intagna i den af Hanselli ombesörjda samlingen
af äldre skalders skrifter.
Gift 1688 med sin
brors svägerska, friherrinnan Maria Katarina
Thegner.
Leman, Euphrosyne, se Abrahamson.
Lemke, Johan Filip, bataljmålare. Född i
Nürnberg 1631.
L. fick sin
första egentliga undervisning af
målaren Evert Decker i Hamburg,
och sedan denne dött, hos
bataljmålaren Jakob Weyer i
samma stad. Mot slutet af år
1653 företog han en resa till
Italien, där han uppehöll sig
mestadels i Rom och hvarifrån han icke förrän
1673 återkom till Nürnberg. Då Carl XI beslutit
låta måla sin fars och sina egna bataljer, inkallades
L., sannolikt på förslag af Ehrenstrahl,
och ankom till Stockholm i okt. 1683. Han begynte
genast sina arbeten på Drottningholm och
afbildade efter Dahlbergs teckningar de förnämsta
tilldragelserna i Carl X:s och Carl XI:s krigshistoria.
Hans bataljmålningar framstå oftast i
fågelperspektiv och likna dunkla, grönbruna plankartor.
Men episoder förekomma både där och
annorstädes af hans hand, hvilka röja en liflig
uppfattning, en duktig teckning och en icke blott
kraftig, utan också klar färg. Ehuru ämnet för
hans pensels alster i Sverige vanligen är hämtadt
från de karolinska krigen, äger man likväl andra
framställningar, såsom romerska bataljer, jaktscener
och dylikt. Tessin, personligen bekant
med L. och en stor beundrare af hans konstnärsskap,
yttrar om detsamma följande: »Ju mer
jag ser Lemkes arbeten, ju mer öfvertygas jag,
att han varit en ibland de snällaste bataljmålare,
vi hittills haft. Lika dristig som Salvator Rosa,
lika rik i sammansättning som Bourguignon,
mindre slickad än van der Meulen, mindre svart
än Parrocel och, jag vågar säga, mindre tvungen
än Jules Romain. En stadig teckning, besynnerligen
oförliknelig i hästar, en ånga i luft och
rök likasom Wouwerman väl graderade landskap,
artigt skuggade träd, förståndig gruppering, väl
skilda flockar, rika sammansättningar, fulla af
lif, anda och eld; makalösa expressioner, väl
förenade färger, en noga vård om hvad kostymer
eller bruk och seder kallas, en fri och sinnrik
pensel, sinnrika förkortningar vis à vis skugga
och ljus.»
Den oberoende ställning, konstnären
blifvit tillförsäkrad af Carl XI och äfven
åtnjöt, så länge han och Dahlberg lefde, försämrades
efter hand och tog alldeles slut, då
Carl XII:s krig tillryckte sig nationens både
tankar och penningmedel. Det enda, som slutligen
återstod, var hans bataljmålarelön, hvilken,
då han förut haft full betalning för allt hvad
han målade för hofvets räkning, uppgick endast
till 600 daler. Det är från denna del af L:s lif,
de taflor förskrifva sig, som träffas i enskilda
samlingar, och hvilka, om än den forne mästaren
i dem kan spåras, likväl bära tecken af nödens
och öfveralstringens vanliga brister. L. afled i
Stockholm d. 13 april 1711.
Lenæus, Johannes Canuti, ärkebiskop. Född
d. 29 nov. 1573 i Lena församling
i Uppland, där fadern Canutus
Petri var kyrkoherde.
Efter fleråriga akademiska studier, dels
i Uppsala, dels i Wittenberg och
Helmstädt, befordrades han 1604
till logices professor i Uppsala.
Men L. begaf sig 1607 åter till
Tyskland och uppehöll sig i två år i Wittenberg,
som då ansågs för den teologiska vetenskapens
hufvudsäte. Efter sin hemkomst blef han utnämnd
till professor i grekiska och hebreiska
språken i Uppsala. Sedan han 1612 låtit prästviga
sig, erhöll han följande året en teologisk
professur i Uppsala, som han innehade ända till
1638, då han befordrades till förste teol. professor
och domprost med gamla Uppsala till
prebende. Redan 1636 hade han erhållit
de flesta rösterna till ärkebiskopsämbetet efter
sin svärfader Kenicius, men måste lämna rum åt
Laurentius Paulinus Gothus, emedan han deltagit
i Rudbeckii motstånd mot regeringen. Efter
Paulini död, tio år senare, blef han af Axel
Oxenstierna själf föreslagen och utnämndes till
Svea rikes ärkebiskop 1647. Vid L:s tillträde
till ärkebiskopsstolen afskildes från ärkestiftet
Norrland och Lappland, på grund af, sades det,
drottning Kristinas misshag mot L., dels för hans
förbindelser till Carl Gustaf och dels därför att
han författat De jure regio 1632–34 och andra
delen 1647, hvari han upphöjer den mosaiska
»konstitutionella teokratien» såsom af Gud själf
instiftad, i motsats till det judiska konungadömet.
Såsom universitetslärare utmärkte han sig för
ovanlig lärdom och flit samt utgaf sammanräknadt
tjugufyra särskilda skrifter, bland hvilka Logica
peripatetica 1633 för en tid gaf ny fart åt den
aristoteliska filosofiens studium och länge begagnades
vid skolorna såsom lärobok. Äfven i
teologien besatt han grundliga och omfattande
kunskaper och verkade efter måttet af sina krafter
för kyrkans bästa. Tillsammans med Terserus,
Stigzelius, Emporagrius m. fl. deltog han i utarbetandet
af ännu gällande kyrkolag, som likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
