- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:53

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liljefors, Bruno Andreas - Liljegren, Johan Gustaf - Liljencrantz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Margareta Lindbäck</i>.

Efter att ha genomgått sex klasser
i elementarläroverket därstädes
och därunder en termin ha mottagit
undervisning i ritning och
målning af skolans ritlärare C.
G. Holmgren, var L. 1879–82
elev vid Konstakademien och
företog 1882–83 en resa till Düsseldorf, Baiern,
Italien och Frankrike. Han har sedan mestadels
varit bosatt nära Uppsala eller vid östra skärgården.
Utan all fråga är L. en af världens
främsta djurmålare, och han har på många utländska
expositioner vunnit stora utmärkelser,
liksom han finnes representerad på pinakoteket
i München med Tjäderspel, i Dresdengalleriet
med Räf, som tagit en hare, i Nationalmuseum
med Räffamilj, Hafsörnar, i Göteborgs museum,
i Köpenhamns museum med Vildgäss,
o. s. v. L. har nog rönt intryck af de stämningar
i måleriet, han påträffat under sina utländska
besök, liksom han extravagerat i japaneseri,
sedan han i japanernas sätt att teckna djur i
rörelse fann samma lynne och samma princip,
som han själf sökt nå. Men sedan han på allvar
börjat lefva sig in i hemlandets natur, tillägnade
han sig ett eget framställningssätt, och hans
konst har ständigt vuxit, tills den blifvit monumental.

Styrkan i hans konst ligger just i
hans förtroliga bekantskap med sina modeller – och
naturligtvis också i hans stora förmåga att
gifva ett slående, lifligt uttryck åt sina iakttagelser,
att fixera djurets ögonblickliga rörelse och att
i lefvande drag återgifva dess karaktär, dess
lynne, vanor och lefnadssätt.

»Skogen har aldrig
haft en större tolkare än L. Han målar den, då
den dystra vinternatten rufvar öfver de snötyngda
tallarna, vinden suckar i träden, molnen drifva
söndertrasade öfver himmeln och räfvarna tassa
försiktigt längre och längre in i skogen. Eller
han skildrar, huru de tunga vildgässen sänka sig
i den stilla vårkvällen mot insjön, där ännu isbitarna
simma, eller huru räfvarna tumla omkring
med sitt byte bland ängsblommorna. L.
målar kampen mellan djuren utan partiskhet, han
har lika mycket sympati för den segrande som
för den besegrade, han gläder sig åt deras lifslust,
deras obändiga frihetstörst, ty den förstår
han i grund och botten. En af hans bästa taflor
är Bergufven, som sitter ensam på en klippa i
skogen. På en gång människoskygg och trotsig,
trifves han bäst ensam. Fri vill han jaga, furornas
sus är den musik, han älskar. I L:s Jägare,
i prins Carls samling, finner man den kärnsvenskhet,
som är själfva roten i hans konstnärsskap
och som saknar hvarje spår af programsynpunkter
och fras. L. hör till dem, som höra
gräset växa och förstår fåglalåt.»

»Hans djurskildringar
äro nu mera verkliga djurepos, i
hvilka hela naturens växlande lif spelar in, speglande
årstidernas kretsgång, de evigt samma, evigt
lika unga känslorna af kärlek, kraft, hunger och
mordlust. Men hvarje stämning, som fyller honom
och vill taga sig uttryck i bild, samlar sig dock
alltjämt om en bestämd företeelse.

Han är
alltjämt, äfven i sin fantastik, den mest realistiske
af våra naturskildrare och naturdiktare, hans
landskap hafva en utpräglad lokalfärg.».

1897 och 1901 hade L. separatutställningar i Stockholm.
Taflorna på den senare gjorde sedan
ronden genom Europa. L. har äfven visat sig
som utmärkt illustratör, t. ex. i planschverket »I
skog och mark», i P. Rosenius’ »Naturstycken»
1897, m. m. Han har också utfört karrikatyrer
och andra skämtsamma teckningar, ty trygg humor
är ett af dragen i hans konstnärslynne.

Gift 1: 1887 med Anna Olivia Olofsson och 2: 1895
med Signe Helena Olofsson.


Liljegren, Johan Gustaf, fornforskare. Född
d. 26 april 1789 i Fryeleds socken
af Småland, af bondeföräldrar.

I Lund, där L. 1811 blef student
och tre år senare filosofie
magister, utmärkte han sig för
sin outtröttliga flit och forskningslust
och blef en synnerlig gunstling
hos den bekante fornforskaren
prof. N. H. Sjöborg, hvilken kallade honom
till docent i fäderneslandets antikviteter, medtog
honom på sina antikvariska resor inom Sverige
och rekommenderade honom hos d. v. universitetskanslären,
grefve L. von Engeström. Förordnad
1816 till amanuens i Samfundet för utgifvandet
af handlingar rörande Skandinaviens
historia och utnämnd till e. o. adjunkt s. å.,
kallades han till e. o. amanuens vid k. biblioteket
1818 och erhöll året därefter professors
namn, heder och värdighet. Efter att 1819–20
ha uppehållit sig i Köpenhamn för arkivforskningar,
fick han 1821 i uppdrag att afskrifva K.
bibliotekets permebref och förordnades till amanuens
vid Vitt.- Hist. och Antikvitets-Akademien
samt till sekreterare i konungens museum 1822.
Året därefter utnämndes han till aktuarie i riksarkivet,
blef 1824 bibliotekarie vid Engeströmska
biblioteket, 1826 tillförordnad och 1827 befullmäktigad
riksantikvarie, garde de medailles och
sekreterare i Vitt.-Hist. och Ant.-Akad. 1834
erhöll L. kansliråds titel och utnämndes 1835
till riksarkivarie.

Dränkte sig i ett anfall af
mjältsjuka i Stockholm d. 2 juni 1837.

I Vitt.-Hist. och Antikvitets-Akademien vann han
under åren 1821–26 fem särskilda gånger akademiens
pris för antikvariska afhandlingar, af
hvilka blott en, hans Runlära, 1832, blifvit
tryckt. Han har dessutom utgifvit en mängd
arbeten, såsom: Skandinaviska fornålderns hjältesagor,
1818–19; Nordiska fornlämningar (12
häften; de första tills. med Brunius 1818–21);
Fornnordiska häfder, 1824; Runstafven och
dess sinnebilder
, 1829: Runurkunder, 1833;
Diplomatarium Suecanum, 1829–37; det sist
nämnda har blifvit försedt med register och fortsatt
af riksantikvarien B. E. Hildebrand.

L. saknade kritisk skärpa, hvarför t. ex. i Svenskt
diplomatarium, som eljest har stora förtjänster,
en rad falska urkunder medtagits.

Gift 1824 med Anna Maria Engel.


Liljencrantz. Järnkrämaren i Stockholm Sven
Andersson Westerman
, bondson från Arbogatrakten,
var fader till prosten och kyrkoherden
i Gäfle Anders Svensson Westerman, hvars två

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free