Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad, Adolf Fredrik - Lindblad, Elis Vilhelm - Lindblad, Johan Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskap med Atterbom och mottog af honom
idén att resa till Uppsala, där han 1823 blef
student och begynte studera musikens teori under
Hæffner. Sedan han 1824 tillsammans med Geijer
utgifvit sitt första musikverk: Musik för
sång och för piano, ordnade hans vänner, så att
han kunde företaga en utrikes resa. Det var
särskildt änkeöfverstinnan Malla Silfverstolpe,
som tog hand om L. Han tog därvid först
Berlin till vistelseort och erhöll till lärare Carl
Friedrich Zelter och till medlärjunge Felix Mendelssohn-Bartholdy,
den store kompositören, med
hvilken han knöt ett trofast vänskapsförbund,
hvarom en intressant brefväxling dem emellan
bär vittne. Från Berlin begaf han sig 1826 till
Paris, där han studerade Logiers metod för
pianoundervisning och införde densamma i den
berömda musikskola, som han öppnade i Stockholm
efter sin återkomst 1827 och sedan för
det mesta ledde, tills han 1860 öfverlät den till
Ivar Hallström. 1828 blef han också lärare vid
Nya elementarskolan, där han verkade till 1833,
och hade förstnämnda år gift sig med Carolina
Vilhelmina Sofia Kernell, syster till Bellmanssångaren
Kernell, genom hvilken L. blef bekant
med Atterbom, deras kusin. Från 1864 bodde
L. på sin egendom Löfvingsborg nära Linköping
och afled d. 23 aug. 1878. Ledamot
af Musikaliska akademien. 1852 erhöll L.
Svenska akademiens stora guldmedalj.
Utrymmet tillåter icke att uppräkna alla de tonskapelser,
som år efter år, häfte efter häfte,
offentliggjorts och fört L:s namn vida öfver
Sveriges gränser. Några måste dock nämnas:
C-dur-symfoni, som uppfördes i Stockholm 1831–32
och först grundlade hans rykte som
tonskald; Frondörerna, första gången uppförd
på k. operan 1835; Drömmarne, körer med
orkesterackompanjemang till text af Thecla Knös;
ett stort antal Sånger med pianoackompanjemang,
många med ord af tonsättaren själf,
hvilka vunnit en ofantlig spridning och kunna
sägas vara hvarje musikaliskt svenskt sinnes tillhörighet.
Skjutsgossen, Natten, På berget, Bröllopsfärden,
En sommardag, Sorg, Friskt mod,
Invaliden, Får gå, Mån tro, Varning, En vårdag,
Hjärtats vaggsång, Den skeppsbrutna,
Aftonen, Bedragen väntan, Sylvias visa, Ett
sommarhem, Sista visan och många andra visor,
hvari L. ger uttryck åt en hel mängd stämningar
och alla äro äktsvenska, skola lefva i
alla tider.
Lindblad, Elis Vilhelm, skald, publicist. Född
på Kättsta gård i Västmanland
d. 13 april 1828. Föräldrar:
majoren, sedermera postmästaren
i Simrishamn, August Elis Lindblad
och Karolina Dorotea
Möller.
Efter föräldrarnas
afflyttning till Skåne 1838 insjuknade
L. i en svår höftåkomma,
som i åratal höll honom vid sängen
och efterlämnade en ofärdighet för lifvet. Med
anledning häraf inskrefs han först sexton år
gammal i Lunds katedralskola och blef student
1848. Här beredde han sig i början för den
filosofiska graden, skref pro exercitio 1849 och
pro gradu philos. 1856. Hans efter faderns frånfälle
fullkomligt medellösa ställning tvang honom
att alltjämt uppehålla sig genom andras undervisning
och slutligen antaga befattning såsom
litterärt biträde hos den stora förlagsfirman N.
M. Lindh i Örebro. På denna plats, som han
innehade åren 1856–74, utgaf han bl. a. med
företal och upplysande litteraturhistoriska anmärkningar
Atterboms Lyriska dikter och samme
författares Minnen från Tyskland och Italien,
Franzéns Samlade dikter, äfvensom de i två band
utkomna Valda dikter af Franzén och Valda
skrifter af O. von Dalin.
1860 erhöll han
Svenska akademiens hedersaccessit för en Sång
öfver Anna Maria Lenngren samt skref 1865,
då Engelbrektsstoden i Örebro aftäcktes, sin
vackra Sång öfver Engelbrekt. Hans för öfrigt
utgifna skrifter äro: Dansk läsebok med anmärkningar
och en kort öfversigt af danska
litteraturhistorien 1865; Fosterländska Minnen.
Historisk-poetisk Läsebok med anmärkningar
1869, samt Dikter. Första samlingen 1873, utmärkta
för god stämning och form. Efter att
1875 en tid vistats i hufvudstaden, blef han
redaktör för den nya tidningen »Nerike» i Örebro.
Död d. 20 april 1878.
Ogift.
Lindblad, Johan Kristofer, universitetslärare,
rättslärd. Född d. 15 sept. 1799
i Linköping. Föräldrar: konsistorienotarien
Per Lindblad och
Maria Kristina Eckhoff.
Student i Uppsala 1818, aflade
han därstädes 1823 juris kandidat- och
1826 juris licentiatexamen
samt promoverades 1827
till juris doktor. Under en femårig tjänstgöring
1823–28 i rikets hofrätter hade han haft tillfälle
att praktiskt behandla juridiska frågor.
Redan 1827 förordnad till sekreterare i en kommitté,
bestående af hofrättspresidenterna och
justitiekansleren, för af gifvande af utlåtande om
hofrätternas arbetssätt m. m., kallades han 1829
till docent i juridik vid Uppsala högskola samt
meddelade från sistnämnda år till 1842 enskild
undervisning i lagfarenheten. 1834–36 gjorde
han en vetenskaplig resa i Danmark, Tyskland
och Frankrike, befordrades 1838 till juris adjunkt,
hvarjämte han erhöll kanslerens förordnande att
hålla offentliga föreläsningar och förrätta examina
i praktisk lagfarenhet. Efter att 1839–42 jämväl
bestridt de till jurisprudent. oecon. et commerc.-professuren
hörande föreläsningar och examina,
utnämndes han 1843 till professor i kriminal- och
processrätt, hvilken befattning han innehade
till 1874, då han på egen begäran erhöll afsked
med pension. Död i Uppsala d. 31 mars 1876.
Hans från trycket utgifna skrifter äro bl. a.:
Om prescription enligt Sveriges lag 1827; Om
dråp och mord; med bihang 1832; Om laga
skifte; Om röstberäkning vid domstolarne 1853,
m. m. L. var framstående genom sina s. k.
praktiska föreläsningar, som bestodo i framställning
och bedömande af valda rättsfall. Som
tentator var L. synnerligen sträng och fruktad,
och mer än en af dem, hvilka ansågo sig af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
