- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:193

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenbjelke, Lars - Nordencrantz, Anders - Nordenfalk - 1. Nordenfalk, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

offentliggjordes, utan gömdes med honom i grafven.

Gift med Anna Margareta Ståhl.


Nordencrantz, Anders,
ämbetsman, nationalekonomisk och politisk
skriftställare. Född i Brunflo socken i Jämtland
d. 5 jan. 1697. Föräldrar: kronofogden, sedermera
borgmästaren i Sundsvall Lorens Bachman och
Margareta Svedonius.

Sonen, som kallade sig
Bachmanson, ägnade sig tidigt åt handel. Efter att
hafva besökt Norge, vistades han en längre tid i
London, hvarest han flitigt studerade de engelska
handels- och näringsförhållandena, sysselsatte sig
äfven med mekaniska arbeten och påbegynte ett stort
ekonomiskt arbete Arcana Oeconomiæ et Comercii,
hvilket, det första i sitt slag i Sverige,
utkom 1730. Återkommen till Sverige 1724, vände
han sig med allvar åt mekaniken, förfärdigade ett
pumpverk för dockan i Karlskrona och ett dylikt
för ryska statens räkning, som i Petersburg väckte
stor uppmärksamhet. Tre år senare valdes han
till riksdagsman för Sundsvall och lyckades inom
borgarståndet genom sina memorial vinna en ställning
af en viss betydenhet, som ännu mer stärktes, när hans
förenämnda arbete utkom. Till följd af den insikt,
hvarom detsamma ansågs vittna, skickades han 1731
såsom konsul till Lissabon, därvid han jämväl lärer
utfört ett diplomatiskt uppdrag i Spanien. På egen
begäran återkallad 1736, kom han följande år genom
gifte i besittning af en ansenlig förmögenhet. Upphöjd
1743 i adligt stånd, hvarvid han antog namnet
Nordencrantz, befordrades han 1747 till kommerseråd,
från hvilken befattning han 1762 erhöll afsked och
afled i Stockholm d. 19 juli 1772.

Med vidsträckt
beläsenhet i politik och statshushållning, outtröttlig
arbetslust och en mindre vanlig själftillit, hade
N. redan strax efter de stora krigens slut uppgått
i planerna om Sveriges inre återuppblomstring och
särskildt nitälskat för förslag att göra den svenska
järnhandeln oberoende af utländska köpmän. Till följd
häraf räknades han till en början till Hattarne,
från hvilkas styrelsegrundsatser han dock redan
tidigt tog afsteg. Så var han från början varm vän
af tryckfrihet och hade redan å 1720-talet varit i
delo med censuren i fråga om det här ofvan nämnda
arbetet, hvilket i sju år hindrades att utkomma och
slutligen endast i stympadt skick publicerades. Vid
1743 års riksdag inlämnade han till sekreta utskottet
ett förslag om vissa åtgärder till järnhandelns
upphjälpande, som slutligen 1747 resulterade i
bildandet af järnkontoret. Vid riksdagen 1755–56
framträdde han med icke mindre än fyra stridsskrifter,
af hvilka Påminnelser vid manufakturkommissarien
Erik Salanders så kallade Genväg till slöjder

riktade sig mot det bestående näringstvånget och
exklusiva privilegier. I de tre öfriga gick han
statsförfattningen närmare in på lifvet och angrep
skarpt det rådande ämbetsmannaväldet, till hvars
stäfjande han föreslog ganska radikala åtgärder. En
annan af honom författad skrift Oförgripliga Tankar
om Frihet i bruk af Förnuft, Pennor och Tryck
blef i sista stund
af kanslikollegium 1756 hindrad att utkomma. N.,
som genom dessa skrifter blifvit lika hatad af
Hattarne som höjd till skyarne af deras vedersakare,
för hvilka han utgjorde ett rent orakel, förberedde
sig till 1760–62 års riksdag med en ny ytterligt
skarp kritik af de rådande förhållandena, Vördsam
föreställning till Riksens ständer 1760
, men denna
fick enligt rådets beslut ej tryckas, förrän rådet
pröfvat dess innehåll. Situationen var nu, tack vare
Hattarnes olyckliga såväl yttre som inre politik, vida
gynnsammare för N., hvars arbete mottogs välvilligt
bland ständerna och utdelades bland riksdagsmännen. På
hans meddelande, att han utarbetat ett vidlyftigt
verk rörande oredan i penningväsendet och botemedel
däremot, tillsattes på hans begäran ett särskildt
riksdagsutskott af 48 af honom själf valda ledamöter
att taga kännedom om hvad han hade att meddela. Han
pekade härvid på svekfulla anläggningar af
exportörerna, bankens låntagare och bankofullmäktige
såsom roten och upphofvet till det onda samt yrkade,
att lån på exportvaror och bruksegendomar skulle
förbjudas. En våldsam förbittring uppstod bland
Hattarne och med möda undgick N. att befordras till
straff för sitt uppträdande. Hans förslag till kursens
stäfjande godkändes dock af adeln och hans arbete om
tryckfriheten fick nu utkomma. Vid 1765–66 års riksdag
hade hans idéer trängt fram till seger, och som en
verksam medlem af sekreta utskottet tog han en kraftig
del i räfsten mot det gamla systemets män, kursens
fällande och tryckfrihetens införande. Men äfven
Mössornas åtgärder tillfredsställde ej den häftiga N.,
som ända in i det sista i med det hätskaste språk mot
enskilda personer späckade stridsskrifter fortfor att
vädja till allmänheten, såsom i Tankar om Hemligheter,
Tysthetseder
, etc. 1769–71.

Säkerligen har ingen i
Sverige utvecklat en så omfångsrik litterär verksamhet
i hvad som rör finanser, statsekonomi, politik och
lagstiftning, som N. Ifrån 1754 till 1772 utgaf han
inemot trettio större och mindre arbeten förutom
de många, han efterlämnade i handskrift. »För
eftervärlden äro de en hufvudkälla för kunskapen
om detta tidehvarfs invecklade finansförhållanden,
men deras upphofsman är (genom det barbariskt tunga,
diffusa språket) en ledsagare, hvars sällskap hörer
till de minst angenäma och trefliga.»

Gift 1737 med Margareta Sofia Schröder.


Nordenfalk. Ätten säges
å 1500-talet inkommit till Sverige från Flandern
eller Artois med dess förste kände stamfader,
arkitekten Gudmund, Dennes sonsons sonsons son,
revisionssekreteraren och t. f. landshöfdingen Johan
Noréen
– af samma släkt, ur hvilken ätterna Löwenhielm
utgrenats – adlades 1769 med namnet Nordenfalk och
en gren – se N 1. – erhöll 1838 friherrlig värdighet
enligt 37 § regeringsformen.


1. Nordenfalk, Johan, justitiestatsminister. Född
å Gålsjö bruk i Ångermanland d. 9 sept.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free