Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anteckningar till Spetsbergens geografi</i> samt
Förberedande undersökning rörande utförbarheten af
en gradmätning på Spetsbergen, de båda sistnämnda
i förening med N. C. Dunér och alla tre införda i
Vet.-akad.s handlingar 1866. I likhet med flera af N:s
föregående arbeten blef det förstnämnda öfversatt på
engelska. Hufvudsakligast genom enskilda mäcenaters
(O. Dicksons m. fl.) frikostighet utrustades 1868
en expedition till Beeren Eiland och Spetsbergen,
med särskildt syfte att under N:s ledning söka
upptränga så långt som möjligt mot polen; expeditionen
lyckades d. 19 sept. 1868 uppnå 81° 39’ n. br., den
högsta breddgrad, hvarpå något fartygs flagga inom
östra hemisfären dittills svajat. Denna färd, hvars
senare del var ganska äfventyrlig, skildrades under
rubriken 1868 års polarexpedition af N. i tidsskriften
»Framtiden», bd 2, 1869. Såsom ett erkännande af N:s
stora förtjänster om ökad kännedom af de arktiska
regionerna öfverlämnade Geographical Society till
honom s. å. sin stora guldmedalj. År 1870 företog N.,
åtföljd af tre andra naturforskare, en af O. Dickson
bekostad resa till Grönland, från hvilken, utom andra
frukter af vetenskaplig flit, äfven hemfördes det
väldiga block af, enligt N:s åsikt, meteoritiskt järn,
som nu finnes att bese i Naturhistoriska riksmuseum
i Stockholm. N. lyckades äfven att på den hittills
blott få gånger af människofot beträdda inlandsisen
framtränga en sträcka af omkring 50 km. För att
om möjligt förverkliga sin älsklingsidé uppgjorde
N. en plan att öfvervintra på Spetsbergen och tidigt
på våren söka att med renar uppnå nordpolen. På
bekostnad af O. Dickson utrustades 1872 under N:s
ledning den s. k. svenska öfvervintringsexpeditionen
till Spetsbergen, som återkom till fäderneslandet
på sommaren 1873, utan att i följd af åtskilliga
sammanstötande vidriga omständigheter ha lyckats
företaga den tilltänkta isfärden efter renar. Ganska
betydande voro det oaktadt de vetenskapliga frukterna
af denna expedition, som N. beskrifvit i Redogörelse
för den svenska polarexpeditionen 1872-73 (Bihang
till Vet-akad:s handlingar, bd 2, n:r 18, 1875). Med
anledning af genom norska fångstskeppare ingångna
underrättelser, som gåfvo vid handen, att Kariska
hafvet i allmänhet vore farbart under senhösten,
beslöt N. att personligen öfvertyga sig därom. I detta
syfte begaf han sig midsommartiden 1875 åter ut på
en ishafsfärd. Detta skedde från Tromsö med en liten
segelskuta, »Pröven», som också tog sig fram till
Jenisejs mynning och sedan fortsatte färden ett stycke
uppför nämnda flod, hvarpå N. lämnade fartyget. Medan
han landvägen genom Sibirien och Ryssland återvände
till Sverige, gick fartyget tillbaka samma väg det
kommit och kom äfven lyckligt hem. I bihang till
Vet.-akad:s handlingar bd 4 n:r 1, 1877 finnes införd
N:s Redogörelse för en expedition till Jenisej och
Sibirien år 1875. Särskildt utgaf han dessutom 1876,
Svenska färden till Novaja Sembla och Jenisej sommaren
1875, i hvilket arbete han sammanfört de bref och
telegram, han under expeditionen sändt
till O. Dickson, hvilken äfven denna gång bestridt
kostnaderna. För att skingra den föreställningen,
att särskildt lyckliga omständigheter framkallat
den gynnsamma utgången af 1875 års expedition,
och att alltså dennas väg icke vore att påräkna
såsom en regelbunden samfärdselled till Sibirien,
anträdde N. 1876 med ångaren »Ymer» en ny färd till
Jenisej. Denna, som utgick från Trondhjem och varade
omkring en månad, gick äfven lyckligt. Redogörelse
därför har N. lämnat i bihang till Vet.-akad:s
handlingar bd 4 n:r 11, 1877 samt i Expeditions
Suédoises de 1876 au Yénisséi 1877. Med stöd af
sålunda vunnen erfarenhet och noggrannt studium af
äldre, i synnerhet ryska, undersökningar af Asiens
nordkust kände han sig förvissad om, att från Kariska
hafvet skulle, om rätt tidpunkt valdes, en sjöfärd
kunna företagas vidare österut ända till Beringssund,
samt sålunda hela gamla världen kunna kringseglas. Med
vanlig energi grep han sig nu an med ett företag
i antydda syfte, och så kom, tack vare frikostiga
understöd af konung Oscar II, O. Dickson och den
sibiriska köpmannen A. Sibiriakov, den världsberyktade
Vegaexpeditionen till stånd, så kallad på grund
däraf, att det större af expeditionens två fartyg,
en ångare, som fördes af löjtnant L. Palander,
bar namnet »Vega». Med en fulltalig vetenskaplig
stab lämnade N. Tromsö d. 21 juli 1878. Sedan
expeditionen d. 1 aug. uppnått Dicksons hamn vid
Jenisejs mynning, gick färden d. 19 i samma månad
förbi Asiens nordligaste udde, Kap Tsjeljuskin. Vid
Lenaflodens mynning skilde sig den lilla ångaren
»Lena» från expeditionen, hvarefter »Vega»
fortsatte färden österut. Allt syntes ägnadt att
stärka hoppet om ett snart uppnående af Beringssund,
då d. 18 sept. »Vega» blef i närheten af byn Pitlekaj
på Tsjuktsjerhalföns norra kust vid 67° 4’ n. br.,
173° 23’ v. lgd, instängd af is. Här måste alltså
expeditionen underkasta sig en lång öfvervintring,
som emellertid af dess medlemmar användes på bästa
sätt och medförde ett rikt vetenskapligt utbyte. Först
d. 18 juli 1879 kom »Vega» loss ur sitt isfängsel och
kunde fortsätta färden, som nu obehindradt gick genom
Beringssund in i Stilla oceanen. Den 2 sept. inlöpte
fartyget i Jokohamas hamn, hvarifrån med telegrafen
spriddes öfver världen den glada och öfverraskande
nyheten, att nordostpassagen tillryggalagts. I Japan
förvärfvade N. för svenska statens räkning en ganska
rikhaltig samling japansk litteratur. Under den
fortsatta färden gjordes korta besök i Hongkong,
Labuan (vid Borneo), Singapor, Ceylon och Aden,
hvarifrån färden gick genom Suezkanalen, öfver
Medelhafvet o. s. v. Expeditionens medlemmar och i
främsta rummet naturligtvis N. mottogos öfverallt,
där de under vägen hade tillfälle att göra besök,
såsom i Neapel, Lissabon, Paris, Köpenhamn, med
lifliga hedersbetygelser, och i Stockholm mottogs
»Vega» vid sin ankomst dit d. 24 april 1880, under
befolkningens jubel, på det mest lysande sätt. N. fick
från olika håll mottaga höga ordensutmärkelser och
kallelser till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
