Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Oelreich, Bernhard - 2. Oelreich, Niklas von - Ofeegh, Johannes Nicolai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde sig förtjänt af befolkningens tacksamhet.
Särdeles var detta fallet under kriget med Sverige,
då han med betydande enskilda uppoffringar
lyckades bereda allmogen lättnader i deras trångmål.
Blifven svensk undersåte genom freden i
Roskilde 1658, ankom han i egenskap af ombud
för skånska prästerskapet till riksdagen i
Stockholm 1664 och vann där med sina predikningar
i hög grad sin landsmaninnas, änkedrottning
Hedvig Eleonoras, ynnest. Kallad
till hennes förste hofpredikant och »biktfader»,
verkade han kraftigt genom sin förbindelse med
hofvet till upprättandet af ett universitet i Lund,
på samma gång han, sedan han 1665 blifvit teol.
doktor i Greifswald och förordnats till ständig
ledamot af stiftsstyrelsen i Lund, därstädes kraftigt,
ehuru varsamt, motarbetade verkningarna af
biskop Winstrups danska sympatier, hans fåfänga
och härsklystnad. Sedan universitetet i Lund
kommit till stånd, blef han, ehuru blott landtpastor
i Skåne, utnämnd till universitetets förste
prokanslär 1666. Upphöjelsen var dock icke
utan sina obehag, isynnerhet genom biskop
Winstrups ovilja och afundsjuka öfver att se O. såsom
ett slags stiftschef vid sin sida. Icke utan
tillfredsställelse lämnade O. därför 1671 både universitetet
och landet såsom utnämnd superintendent
i Bremen, där han fortfor att verka till sin
död d. 30 mars 1686.
Under sin prokanslärstid,
då han tillika hade tjänstgöringsskyldighet i
teologiska fakulteten, utgaf han åtskilliga teologiska
disputationer. Efter hans afflyttning ur
landet känner man föga af hans författareverksamhet;
några festpredikningar och minnestal
äro dock af honom utgifna på tyska språket.
Gift 1: med Elisabet Laurenbergius och 2:
med Maria Fossius.
2. Oelreich, Niklas von, Sveriges siste censor,
politiker. Född i Örsjö i
Skåne d. 12 jan. 1699; den
föregåendes sonson och son af
auditören Nils Oelreich och Cecilia
Vandalin.
Efter att i ungdomen haft att kämpa med
stor fattigdom, blef O. vid sjutton
års ålder student i Lund och
erhöll kort därefter till lärjunge den unge Sven
Bring (Lagerbring), som alltjämt högt skattade
sin lärares undervisning. Vid 1726 års promotion
vann O. lagerkransen och anställdes följande
år såsom docent i geometri och trigonometri.
Omedelbart därefter befordrad till adjunkt i filosofiska
fakulteten, blef han 1732 universitetsbibliotekarie
och e. o. professor i filosofi. Kallad 1730 till
lärare för presidenten von Fersens söner Axel
och Carl, fortfor O. att bestrida denna befattning
till 1734, då han lämnade åt sin förre lärjunge
Lagerbring att öfvertaga densamma. Med
bibliotekariebefattningen fick han 1737 förena
en för honom enskildt inrättad och med hans
afgång upphörd professur i litteraturhistoria,
hvarefter han 1739 utnämndes till professor i
teoretisk filosofi. Han hade då redan anträdt
en utländsk resa, från hvilken han först återkom
1744, hvarefter han utnämndes till censor
librorum 1746, hvarmed 1749 förenades kansliråds
värdighet. I denna egenskap kom O. att
spela en betydande roll, i synnerhet sedan han
1755 framträdt som den åtminstone synlige redaktören
af veckoskriften En ärlig svensk, som,
under formen af utläggning af Sveriges regeringsform
och öfriga samhällslagar i det härskande
Hattpartiets anda, hufvudsakligen afsåg att till
dess förmån bearbeta stämningen till den stundande
riksdagen, under hvilken den utöfvade ett
ej ringa inflytande. Vid dess slut erhöll han
ock af det segrande partiet en belöning af 12,000
daler silfvermynt, hvarjämte han adlades under
namnet von Oelreich. Vänskapen mellan O.
och Hattarne blef dock ej synnerligen varaktig.
Ledd af en mera frisinnad uppfattning af lagar
och förordningar samt om nyttan af offentlig
diskussion, gaf han nämligen sitt tillstånd till
åtskilliga för det härskande partiet obehagliga
skrifter samt blef med anledning häraf invecklad
i bittra tvister med kanslikollegium och
rådet. Af ett trätgirigt sinnelag, var O. ej heller
den, som på något vis sökte förmildra desamma
utan bringade dem vid 1760–62 års riksdag
under ständernas pröfning. Denna utföll vid en
tid, då Hattväldet började braka i sina fogningar,
i allo till O:s förmån och tillerkändes han
vid riksdagens slut statssekreterares namn, heder
och löneförmåner. Under årens lopp allt fullständigare
anslutande sig till Mössorna, erhöll
han, sedan efter tryckfrihetens införande censorsbefattningen
1766 indragits, genom deras försorg
s. å. hofkanslers värdighet och utnämndes 1767
till president i Kommersekollegium. Sin tacksamhet
visade han 1768 genom att med envis
ihärdighet motsätta sig kollegiipluralitetens beslut
att »förklara sig i inaktivitet», då Adolf Fredrik
för att framtvinga riksdag nedlagt kronan. Vid
1769-70 års riksdag deltog han ock i Mössornas
intimaste rådslag och tjänstgjorde som mellanhand
vid ryske ministern Ostermans penningtransaktioner
med Pechlin, hvarför han ock anses
ha blifvit rikligen belönad. Smutsig snålhet utpekas
nämligen af samtid som ett af de drag,
som fläckat O:s karaktär och äfven minskat
äran af hans upplysta och fördomsfria handhafvande
af censorsposten. Död i Stockholm d.
4 sept. 1770.
Gift 1751 med Anna Palbitzki.
En intressant uppsats om O. finnes under
rubriken »Sveriges siste censor» intagen i O.
Sylvans: »Från stångpiskans dagar».
Ofeegh, Johannes Nicolai, biskop.
O. härstammade sannolikt från någon utländsk släkt, men
skall ha varit född i Glanshammars socken i Nerike.
Första gången, hans namn förekommer i tidens
handlingar, är under 1560 års riksdagsbeslut,
då han tjänstgjorde vid någon församling i Stockholm.
Efter biskop P. Nigers frånfälle befordrades
han 1562 till biskop i Västerås och höll
redan i början af följande året visitation i Fellingsbro.
Såsom biskop beflitade han sig nitiskt
om upprätthållande af tukt och ordning i sitt stift.
Bl. a. utgaf han 1570 en stadga för kapellaner
och klockare, som kanske med väl mycken stränghet
håller efter det yngre prästerskapet. 1566
bevistade han riksdagen i Stockholm, året därefter
herredagen i Uppsala och underskref 1569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
