Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxelberg, Per Persson - Oxelgren, Magnus - Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmogens förtroende och erhöll 1801 i uppdrag
att under den rådande spannmålsbristen
söka utverka undsättning hos Allmänna Magasins-Direktionen
i Stockholm. Detta uppdrag
misslyckades men alstrade hos O. en bitterhet,
som under hans kommande verksamhet
skulle blifva honom ganska ödesdiger.
Efter giftermål med änkefru Katarina Dahlberg
öfvertog han som brukspatron Flosjötorps
bruk i Grythytte socken men flyttade efter
hustruns död till Karlskoga 1808, hvarest han
var bosatt å egendomen Källmo och 1810 ingick
nytt äktenskap med Maria Beata Hultman.
1809 utsågs han att vara Karlskoga bergslags
representant i bondeståndet, där han framträdde
som en af de högljuddaste målsmännen för ropet
å alla privilegiers afskaffande som villkor för
ståndets antagande af regeringsformen. Men hvad
som mer än något annat beredde honom märkvärdighet,
var hans ständiga anfall å Allmänna
Magasins-Direktionen och dess förre ordförande,
grefve S. af Ugglas. Under åberopande af
Grevesmöhlens under riksdagens lopp utkomna
skrifter väckte ock O. upprepade gånger förslag
om undersökning af förra regeringens
förhållande i finansärenden och om dess ställande
inför riksrätt samt begärde d. 4 okt. 1809
rent ut U:s afsättning från presidentsbefattningen
i Kammarkollegium. Då talmannen härå
vägrade proposition, gaf detta anledning till
månadslånga tvister mellan talmannen och sekreteraren
å ena sidan och O. å den andra, hvilka
dock slutade med, att O:s uppträdande på det
bestämdaste ogillades af ståndet. Från denna
riksdag förtjänar i öfrigt antecknas O:s förslag,
att bondeståndet skulle inom sig upptaga ofrälse
ståndspersoner.
Vid urtima riksdagen i Örebro
1810 var O. ånyo fullmäktig för sin ort och utsågs
att d. 21 aug. anföra den deputation, som
från bondeståndet utsändes att underrätta de andra
stånden om Bernadottes val till tronföljare. Den
30 aug. inlämnade han ett vidlyftigt memorial
mot spannmålsdirektionen, späckadt med beskyllningar
om begagnande af under dess förvaltning
stående penningar till egen fördel och som väckte
den häftigaste förbittring. På Hans Järtas initiativ
afläts ock af hofkanslären skrifvelse till bondeståndet,
med begäran om dess tillstånd till O:s
ställande under åtal, hvartill ståndet utan votering
samtyckte. Detta aflopp 1811 i Högsta
Domstolen med, att O. dömdes till 28 dagars
vatten och bröd, ärans förlust och offentlig afbön.
O. undergick detta straff hösten 1811 i
Örebro länsfängelse och lär enligt en af honom
efterlämnad uppsats blifvit synnerligen hårdt behandlad.
Efter ett par år erhöll han af kunglig
nåd medborgerligt förtroende tillbaka samt lefde
sedan till sin död d. 6 febr. 1821 å hemmanet
Karåsen i Karlskoga, utan att förtroendet bland
allmogen i hans hembygd synes hafva nämnvärdt
minskats. Sitt minne hugfäste han i hembygden
genom att donera sin gård till angränsande bergsförsamlingar
för underhåll af en bergslagsläkare.
O. var onekligen en nitisk folkrepresentant,
men det formlösa och obestämda i hans yrkanden,
jämte hans bullersamma sätt att framställa
dem, berättigar honom näppeligen till annan plats
i vår riksdagshistoria än som en exponent för
det missnöje, som på hans tid grodde i allmogens
sinnen.
Oxelgren, Magnus, präst, lärd. Född på
Visingsö d. 1 nov. 1686. Föräldrar: konrektorn
och komministern därstädes Sven Oxelgren och
Anna Andersdotter Kylander.
Liksom mången
annan yngling, måste O. i början kämpa mot behof
och armod och såg sig mer än en gång försatt i
det läge, att han misströstade om att kunna fortsätta
sin med utmärkelse beträdda studiebana.
Inskrifven 1703 såsom student i Lund, där han
så väl hos J. Steuchius som hos A. Rydelius
hade ett faderligt skydd, måste han för danskarnes
infall 1709 lämna Skåne, hvarefter han
uppehöll sig som privatlärare i åtskilliga hus
ända till 1717, då han ändtligen såg sig i stånd
att fortsätta sina studier vid universitetet i Uppsala.
Efter aflagda examina lät han prästviga
sig det följande året och anställdes såsom
pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm,
alltjämt med sådan ifver ökande sitt kunskapsförråd,
att han 1719 kunde i Lund förvärfva
lagerkransen med första hedersrummet.
Notarie i prästeståndet vid 1720 års riksdag,
utnämndes han året därefter till filos. lektor på
Visingsö, hvars gymnasium genom hans skicklighet
och outtröttliga bemödanden bragtes till ett
förut okändt anseende. Efter åtta års verksamhet
på denna plats befordrades han 1729 till
kyrkoherde i Skärstad af Växiö stift och förordnades
1734 till prost och inspektor öfver Visingsö
läroverk.
Död i Skärstad d. 21 maj 1750.
I lycklig besittning af både snille och kunskaper,
var O. en af sitt stifts och sin tids mest aktade
och ansedda prästmän. Såsom mer särskildt
berörande hans kall har han utgifvit: En kristlig
communicant 1722, Rette grunden til otvifvelaktig
visshet om christendomens sanning 1735,
ny uppl. 1746, samt den lilla skriften Liknelsen
om den sorgfälliga modren. Han är äfven författare
till en i ett par disputationer lämnad beskrifning
öfver Visingsö: De insula Visingiana
1714 samt Observationes meteorologicæ, intagna
uti engelska tidskriften Philosophical Transactions.
Gift 1823 med Elisabet Rogberg.
Oxenstierna. Denna urgamla svenska riksrådssläkt
skall enligt sägnen leda sitt ursprung
från Benedikt i Langserum i Västra härad af
Jönköpings län, hvilken uppgifves ha varit konungarna
Erik Läspes och Valdemars råd samt lagman
i Västergötland. Emellertid är den förste
med säkerhet kände stamfadern för ätten, som
hade stamgods i Södermanland och Uppland, det
i midten af 1300-talet lefvande riksrådet Bengt
Nilsson, och hvad ättens namn beträffar, började
detta mot slutet af 1500-talet skrifvas efter vapenbilden,
oxpannan, med användande af det
tyska ordet för panna, stirn, som efter hand
förvandlades till det svenska »stierna». Ätten
hade på 1400-talet vunnit sådan höjd af makt
och anseende, att ej mindre än tre riksföreståndare
tillhörde densamma, däribland den ryktbare
ärkebiskop Jöns Bengtsson, som förklarade
sin rättmätige konung krig och skickade sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
