- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:249

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Oxenstierna, Gabriel Bengtsson - 7. Oxenstierna, Gabriel Gabrielsson - 8. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föra fredsunderhandlingar med kejsaren, blef
1631 guvernör öfver hela Finland och erhöll
1634 i förmyndareregeringen posten såsom riksskattmästare
och president i Räkningekammaren.
Denna befattning skötte han emellertid på ett
för rikskansleren mindre tillfredsställande sätt.
Särskildt klandrades han för att genom bristande
kontroll hafva underlättat de stora bedrägerier,
som under hans förvaltning förekommo i kammaren.
Sedan drottningen själf öfvertagit regeringen,
befordrades Gabriel O. 1645 till guvernör
öfver Livland, från hvilken befattning han 1647
på egen begäran entledigades, upphöjdes 1651
till grefve, med Mustasaari samt Lill- och Storkyro
socknar i Finland till grefskap, och utnämndes
1652 till riksamiral och president i
Amiralitetskollegium. Följande året erhöll han
i förläning Korsholms kungsgård i Österbotten,
med särskildt föreläggande att skrifva sig grefve
af Korsholm och Vasa. Han var en klok och
i många hänseenden duglig man, ehuru bland
riksförmyndarne onekligen den minst utmärkte.
Hans kusin rikskansleren aktade honom icke
högt vare sig såsom ämbetsman eller människa.
När rikskanslerens son var betänkt på att fria
till en af riksskattmästarens döttrar, afrådde honom
fadern och yttrade: »Skattmästaren är
hvarken i ämbetet eller som enskild berömvärd.
Girigheten förleder honom till mycket opassande
och gifver anledning till tadel, tvister och trätor
som ökas dagligen.»

För att få honom
skild från penningväsendet, säges Oxenstiernska
partiet hafva önskat honom utnämnd till drots,
en plan, som dock ej gick i verkställighet.

Gabriel O. afled på Edsberg i Uppland d. 12
dec. 1656.

Gift 1610 med Anna Banér,
dotter af riksrådet Gustaf Banér (se I: 60).


7. Oxenstierna, Gabriel Gabrielsson, riksråd,
riksmarskalk. Född på
Revals slott d. 6 mars 1619;
den föregåendes son.

Hemkommen från sin utländska
studiekurs och efter att 1643
hafva uppehållit sig vid svenska
armén i Tyskland, utnämndes
O. 1644 till häradshöfding i
Lappvesi härad i Finland samt förordnades s. å.
till öfverste för Upplands regemente, med hvilket
han bevistade fälttåget mot de i Värmland infallande
norrmännen. Sedan drottning Kristina
själf öfvertagit riksstyrelsen, hade han att glädja
sig åt hennes synnerliga bevågenhet, och hans
befordringar och utmärkelser voro nu i ett beständigt
stigande. 1645 kallades han till hofmarskalk,
blef 1647 häradshöfding i Norra Satakunda,
1650 riksjägmästare med uppdrag bl. a.
att hafva tillsyn vid Djurgårdens ordnande, 1653
riksråd samt 1657 lagman i Värmland och riksmarskalk.
Denna hans sistnämnda befordran
visar, att han äfven hos Carl X Gustaf var
väl anskrifven. Också tillhörde han denne konungs
förtroligare vänkrets, och i hans armar utandades
denne sin sista suck.

Död i Stockholm d. 12 jan. 1673.

Gift 1644 med Maria Kristina,
grefvinna af Löwenstein och Scharffeneck, och
fader till Kristina Juliana O., om hvars giftermål
med pastorn, sedermera superintendenten
Bergius se Bergius, Nils.


8. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson, kanslipresident.
Född på Mörby i
Uppland d. 16 juli 1623; den
föregåendes broder.

Sedan O. slutat sina akademiska studier
i Uppsala och nedlagt sin 1643
tillträdda befattning såsom rector
illustris vid universitetet därstädes,
anträdde han 1644 en
utländsk resa, hvarunder han fick tillfälle att
bevista de viktigaste förhandlingarna vid westfaliska
fredsslutet samt fredstraktatens undertecknande
i Osnabrück 1648. Året därpå skickades
han till svenska härens generalissimus,
Carl Gustaf, som då befann sig i Erfurt, i ett
ärende rörande fredens verkställighet och förordnades
1650 till deputerad för Sverige vid
den s. k. executionstraktaten i Nürnberg. Sedan
han därefter utfört några andra diplomatiska beskickningar,
utnämndes han 1652 till den förste
presidenten i det af honom och Schering Rosenhane
organiserade Wismarska Tribunalet. Han
var ock en af dem, som å Sveriges vägnar mottogo
denna med det svenska väldet införlifvade
stads hyllning. Två år därefter, sedan Carl X
Gustaf, som satte stort värde på hans onekligen
framstående statsmannaegenskaper, bestigit tronen,
insattes han i rådet och blef tillika kansliråd.
Redan tidigare s. å. hade han sändts att
representera Sverige vid den stundande kretsdagen
i Neder-Sachsen med uppdrag att under
vägen besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover
och Magdeburg, för att stämma dessas furstar
till förmån för Sverige i striden mot Bremen.
Af Carl X utnämndes han 1655 till generalguvernör
öfver Warschau med Masuren och Hög-Polen,
på hvilken post han under det då pågående
polska fälttåget genom flerfaldiga värdefulla
tjänster underlättade svenskarnas krigföring.
Efter Warschaus fall utnämndes han hösten 1656
till guvernör öfver palatinatet Kulm i Ostpreussen
och främjade äfven i denna befattning
genom sina kloka åtgärder, sin kallblodighet och
sin bestämda hållning under de farligaste lägen
svenskarnas sak på ett sätt, som kom densamma
till godo vid underhandlingarna på fredskongressen
i Oliva. O. kunde således anses själfskrifven
att deltaga såsom en af de svenska kommissarierna
vid denna kongress och utnämndes också
därtill hösten 1659. Att underhandlingarna inom
kort bragtes till ett för Sverige förmånligt slut,
var väsentligen hans förtjänst. När han efter
utförandet af detta värf återkom till Sverige,
var Carl X Gustaf ej mer, och O. fick snart
erfara, att den nya förmyndareregeringen, inom
hvilken Per Brahe och Magnus Gabriel de la
Gardie voro de ledande männen, icke var hågad
att bereda honom något större inflytande på
ärendenas gång. Man tycktes alldeles vilja utestänga
honom därifrån genom att utnämna honom
till president i Wismarska tribunalet. Han
vägrade emellertid att mottaga denna post och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/b0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free