Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Personne, Johan (John) Vilhelm - 2. Personne, Nils Edvard - Persson, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Charlotta Asplund</i>.
Student i Uppsala 1868,
blef P. 1872 fil. kandidat därstädes och promoverades,
efter att ha försvarat afhandlingen De mosaiska
altaroffren, 1875 till fil. doktor. Han begaf
sig härefter till Stockholm och tjänstgjorde
vid olika läroverk, tills han 1881 utnämndes till
lektor i kristendom och modersmålet vid högre
latinläroverket å Norrmalm. Under tiden hade han
1880 aflagt teol. kandidatexamen och 1881 blifvit
prästvigd. 1884–86 tillika föreståndare för Wallinska
flickskolan, kallades han 1885 till ledamot
af bibelkommissionen, hvari han allt framgent deltagit.
1893 promoverad teologie doktor, blef P.
1897 domprost i Linköping.
P. har varit flitigt
verksam som skriftställare och väckte betydlig
uppmärksamhet genom sin 1880 utgifna Viktor
Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», granskning
af J. P. Därefter följde Grunddragen
till Gamla Testamentets sedelära, hufvudsakligen
ur nytestamentlig synpunkt, 1881. I
Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland
skolungdomen riktade P. 1887 mot den nyare
skönlitteraturen ett skarpt, men betydligt öfver
målet skjutande, angrepp, som gaf anledning till
mycken polemik. På senare tiden har P. i såväl
Bibelkritiken, 1900, som tidskriftsuppsatser
och muntliga uttalanden visat sig tillgänglig för
den moderna bibelkritikens resultat samt ådagalagt
en fördomsfri och tolerant uppfattning af kyrkliga
spörsmål. Särskildt har han låtit denna komma
till synes som ledamot af 1898 och 1903 års
kyrkomöten. Vid det senare af dessa frambar
han den motion om valfritt civiläktenskap för
svenska statskyrkans medlemmar, som ledde till
en skrifvelse till k. m:t i dylik riktning från
mötets sida.
Gift 1885 med Tekla Anna
(Nanna) Matilda Eleonora von Knorring, dotter
af öfverstelöjtnanten E. O. v. Knorring (se I: 599.)
2. Personne, Nils Edvard, skådespelare; den
föreg. kusin. Född i Stockholm
den 15 jan. 1850. Föräldrar:
sidenkramhandlaren Nils Edvard
Personne och Kristina Elisabet
Wahlberg.
Student i Uppsala
1869, aflade P. 1870 jur. preliminärexamen.
Efter att med
framgång uppträdt vid »studentspexen»,
debuterade den dramatiskt begåfvade
unge mannen i nov. 1876 som Robert Savary
i »Herr Perrichons resa» å K. dramatiska teatern,
där han följande år blef anställd och
1886 blef premieraktör. 1885–92 var han
äfven förste regissör. 1888–91 var P. medlem
af styrelsen för den association, som då innehade
Dramatiska teatern, och 1890–98 föreståndare för
teaterns elevskola. 1898 öfvertog P. i egenskap
af intendent Dramatiska teatern, hvilken befattning
han dock efter åtskilliga slitningar med
personalen, som, fortfarande ekonomisk ansvarig
för företaget, ansåg, att de gemensamma intressena
icke på rätt sätt tillvaratogos af P., måste lämna
vid det nya uthyrningsåret 1 juli 1904. P. lämnade
då äfven teatern i egenskap af skådespelare
och uppträdde vintern 1904–05 som gäst i ett
par pjäser hos direktör Ranft på Svenska teatern.
Bland P:s roller märkas: Scapin, Figaro i
»Barberaren i Sevilla» och »Figaros bröllop» Don
Cesar i »Ruy Blas», Arv i »Henrik och Pernille»,
Narren i »Kung Lear», Paul Werner i »Minna
von Barnhelm», De Champignac i »Fjärilsfebern»,
Duval i »Duvals skilsmässa», Benzberg i »Guldfiskar»,
Wille Park i »Sveas fana», titelrollen i
Gogols »Revisorn», Rabagas, domaren Adam i
»Den sönderslagna krukan», gubben Winkler i
»Guld och gröna skogar», grefve Skytt i »Gurli»,
byråchefen i »Kronans kaka», Malvolio i »Trettondagsafton»,
titelrollen i »Cyrano de Bergerac» m. fl.
P., som i yngre dagar erinrade om Fredrikson
och sedan om Svante Hedin, har efter hand utvecklat
sig till en fullt själfständig artist. Det område,
han behärskar, är synnerligen stort. Det går ända
från farsen, där P. spelar särdeles lätt och ledigt,
till karaktärsrollen med något komisk anstrykning,
från den klassiska komedien till dagens lustigheter.
Hans spel är alltid synnerligen intelligent,
och han har visat många figurer, präglade af en
fullgod realism. Mångsidigheten i P:s talang bevisas
bäst af att han, ehuru han saknar alla lyriska
förutsättningar, likväl förlänade ett vackert
uttryck äfven åt de vekare partierna af Cyrano
de Bergerac’s roll.
I besittning af grundlig
bildning, har P. öfversatt och för scenen bearbetat
stycken af Holberg, Schiller, Terentius,
Kleist, Roeber, Wilbrandt, Lessing, Musset, m. fl.
Han har äfven skrifvit sonetter, spex, o. s. v.
Gift 1905 med skådespelerskan Amanda Janson.
Persson, Anders (i Mörarp), riksdagsman.
Född i Bårslöfs förs. af Malmöhus
län d. 24 dec. 1835. Föräldrar:
landtbrukaren Per Nilsson
och Anna Jönsson.
Sedan P., hvilken endast åtnjutit
vanlig folkskoleundervisning,
1859 öfvertagit eget hemman
i Mörarp, började han
ock snart att tagas i anspråk för allmänna angelägenheter.
Sålunda blef han redan 1863 kommunalordförande
och invaldes 1870 i Malmöhus
läns landsting, där han sedan alltjämt haft plats
(från 1888 som vice ordförande.) 1870 inträdde
han ock som representant för Luggude härad i
Andra kammaren, där han snart, tack vare sitt
rediga hufvud, goda själfstudier och representativa
uppträdande kom att intaga en framskjuten
ställning inom den s. k. skånska, i politiskt afseende
mera liberala, fraktionen af landtmannapartiet,
i hvars förtroenderåd han 1884 första
gången invaldes. Efter att hafva varit ledamot
af lagutskottet 1875–84 och statsrevisor 1879–80,
gjorde P. 1885 sitt inträde i statsutskottet, som
han tillhörde till och med 1895, de fyra sista
åren som dess vice ordf. Vid tullstridens utbrott
tog P. plats å frihandelssidan och tillhörde efter
landtmannapartiets sprängning »gamla landtmannapartiets»
förtroenderåd. I likhet med detta
partiets flertal, hade P. vid 1891 och 1892 års
lagtima riksdagar motsatt sig k. m:ts förslag om
värnpliktsöfningarnes ökning till 90 dagar, men
vid urtima riksdagen s. å., då P. var vice ordf.
i försvarsutskottet, förordade han en dylik åtgärd.
Utan tvifvel hade detta P:s understöd i
icke ringa mån förtjänsten af regeringsförslagets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
