Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psilanderskjöld, Nils - 1. Pufendorf, Esaias von - 2. Pufendorf, Samuel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
transporterades såsom varfsmajor till Stockholms station
1751 och erhöll s. å. adelskap, då han antog
namnet Psilanderskjöld. Återflyttad till Karlskrona,
utnämndes han till equipagemästare därstädes
1754, blef fyra år senare schoutbynacht,
vice amiral 1762 och året därefter varfsamiral.
1765 hugnad med fullmakt såsom amiral och
amiralitetsråd, upphöjdes han 1771 till friherre,
hvilken utmärkelse han dock aldrig genom att
taga inträde på riddarhuset gjorde gällande.
Död i Karlskrona d. 9 mars 1783.
I ungdomen en utmärkt sjöofficer, inlade han som
amiralitetschef stora förtjänster om amiralitetets
förvaltning och var under flera riksmöten en
framstående riksdagsman.
Gift 1746 med Brigitta Elisabet Dalman.
1. Pufendorf, Esaias von, statsman. Född
d. 26 juli 1628 nära Chemnitz i Sachsen, där fadern
Samuel Pufendorf var pastor.
P. studerade först i Leipzig och blef fil. magister i Jena
1650. Hans flit, snille och kunskaper ådrogo honom
Axel Oxenstiernas uppmärksamhet och föranledde
hans inkallande till Sverige, där han användes
i en mängd diplomatiska beskickningar. Efter
att 1658 antagits till tjänsteman i svenska kansliet,
var P. sålunda i flera år regeringens hemlige
kunskapare i Holstein, Holland och Polen. 1665–69
var han legationssekreterare i Paris och
utnämndes 1670 till regeringsråd i Bremen och
Verden. I midten af 1671 afgick han som resident
till Wien, hvarifrån han vintern 1675 återvände
till Stockholm och utgaf en vidlyftig berättelse
om kejsarens hof och politiken därstädes.
1675 blef han kansler i Bremen och Verden
och gjorde sedan till 1679 resor till de mindre
tyska hofven för att försäkra Sverige om deras
vänskap, men hade ingen framgång härvid.
Adlad 1673, vederfors honom den då för tiden
sällsynta utmärkelsen att i England blifva förklarad
för knight (riddare), hvarefter han af
Carl XI förordnades till regeringskansler i Bremen
1681. Misshälligheter med Bengt Oxenstierna,
kanske också missnöje med svenska
styrelsesättet i sin helhet, föranledde honom att
1687 afvika från sin post, sedan han förut från
Bremen inskickat sin afskedsansökan tillika med
ett bref, uppfylldt af häftiga och otillbörliga utlåtelser
mot konungen och hans regeringsåtgärder.
Från Hamburg begaf han sig till Danmark, där
Kristian V utnämnde honom till statsråd, hvarefter
han som danskt sändebud afgick till Regensburg,
där han afled d. 26 aug. 1689.
I Sverige anställdes efter hans afvikande en rättegång,
som slutades med att han, frånvarande,
contumaciter dömdes från lif, ära och gods.
Domen är daterad den 2 okt. 1689, således flera
veckor efter det han redan var död. Fordom
ansågs han af några såsom författare till det beryktade
arbetet Anecdotes de Suède. Senare
forskningar hafva likväl gjort troligt, att det
förskrifver sig från brodern Samuel men efter
hans död blifvit förvrängdt och tillökadt utgifvet
af en tysk vid namn Hein. Boken härleder sig
emellertid icke ens från honom, om också några
anteckningar af S. von Pufendorf lagts till grund
för densamma.
P. var tvenne gånger gift:
1: 1663 med Anna Trotzig, 2: med en Veronica.
2. Pufendorf, Samuel von, filosof, rättslärd,
häfdatecknare. Född den 8 jan.
1632 nära Chemnitz i Sachsen;
den föreg. bror.
Sin första undervisning mottog P. vid skolan
i Grimma, hvarefter han fortsatte
sina studier vid universitetena
i Leipzig och Jena. På
det senare stället riktade den
berömde matematikern och filosofen Weigel hans
uppmärksamhet på den nya och vidgade synkrets,
Grotii skrifter öppnat inom rättsvetenskapen,
särdeles naturrätten, och föranledde honom att
göra denna vetenskap till studium. P. blef 1656
fil. mag. i Jena. Genom sin äldre bror Esaias,
hvilken gått i svensk tjänst, erhöll han anställning
hos svenske ambassadören i Köpenhamn,
Coyet, såsom handledare för dennes son. När
vid utbrottet af Carl X:s andra danska krig
Coyet fängslades, blef äfven P. arresterad och
först efter en längre tids förlopp frigifven. Omedelbart
därefter begaf han sig till Holland och
utgaf där en skrift Elementorum jurisprudentiæ
universalis Libri II 1660, som han tillägnade
kurfursten af Pfalz Carl Ludvig. Denne upprättade
för P:s räkning en egen lärostol i natur- och
folkrätt vid universitetet i Heidelberg och
utnämnde honom till dess innehafvare, hvarigenom
P. blef den förste lärare i denna disciplin i
Europa. Genom ett nytt arbete De statu imperii
germanici, som han 1667 utgaf i Geneve
och hvari han, efter en snillrik framställning af
det romerska rikets historiska utveckling, uppvisade
de betänkliga afvägar, på hvilka de statsrättsliga
förhållandena i Tyskland just då befunno
sig, hade han med ens gjort sig ett namn
såsom en af Europas förnämsta politiska skriftställare,
men jämväl genom sitt framställningssätt
retat emot sig både de maktegande och de lärde.
Med så mycket större glädje mottog han därför
kallelsen att föreläsa i natur- och folkrätt vid
det nydanade universitetet i Lund, hvilken lärareplats
han tillträdde 1668. Under de närmast
följande åren, i lugn utöfning af sitt akademiska
lärarekall, fullbordade han sin filosofiska lärobyggnad
och utgaf 1672 sitt ryktbara arbete De
jure naturæ et gentium libri octo, hvilket året
därefter följdes af en mindre skrift De officio
hominis et civis libri duo. I båda dessa arbeten,
liksom i sina föregående skrifter, hade han ställt
sig på helt och hållet filosofisk grund och proklamerat
sina lärosatser alldeles oberoende af
teologien. Detta jämte personlig afund framkallade
mot honom både fiender och anfall. Ett
bland dessa och det bittraste leddes af tvenne
hans ämbetsbröder vid universitetet, professorerna
Beckman och Schwartz, och föranledde en process,
som slutade med, att Beckman blef landsförvist.
År 1676, då danskarna inföllo i landet och Lunds
högskola upplöstes, begaf sig P. till Stockholm,
där han 1677 utnämndes till rikshistoriograf och
konungens handsekreterare. Denna förändring i
hans yttre ställning föranledde den andra betydelsefulla
sidan af hans författarskap, nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
