Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rehn, Jean Erik - Rehnsköld, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle gå de svenska sidenfabrikerna tillhanda
»med mönster- och patronritning samt fasoners
projekterande». Han hade vid denna tid återkommit
till fäderneslandet, där han blef en eftersökt
teckningslärare. I sällskap med J. Pasch
anträdde han 1755, för idkande af studier äfven
i arkitektur, en ny färd till utlandet. Här vistades
han i sexton månader, hvarunder han
besökte Frankrike och Italien och i sistnämnda
land uppehöll sig ett halft år i Rom. Hemkommen
blef han 1757 hofintendent. Hans förmåga
togs nu på mångfaldigt sätt i anspråk.
Jämte det han lämnade ritningar till åtskilliga
boningshus och herregårdar, anförtroddes åt honom
en mängd inredningar och dekorationer å
de kungliga slotten, tillsynen öfver kungliga
husgerådskammaren och hoflivréerna, uppgörande
af förslag till möbler, åkdon, tyg o. s. v. Då
Gustaf III, hvilken jämte sina bröder i ungdomen
åtnjutit undervisning i teckning af R.,
uppstigit på tronen, fick han röna många prof
på denna sin forna lärjunges bevågenhet. Jämte
det han kallades till ledamot af Målare- och
bildhuggareakademien, erhöll han flera uppdrag
vid omdaningen af Gripsholms slott. Först
1789 afgick R., efter beviljad afskedsansökan,
från sin hofintendentsbefattning samt afled i
Stockholm d. 19 mars 1793. Bland hans lärjungar
förtjäna nämnas Hilleström, Floding m. fl.
Hans efterlämnade konstverk bestå mest i kopparstick
och lavier i ett eget raskt manér samt
utmärkas for sina med säkerhet inlagda skuggmassor
bredvid stora besparade dagrar. Af hans
i vidsträckt mån anlitade skicklighet såsom dekoratör
af rum förefinnas ännu många utmärkta
prof, däribland att nämna biblioteket och konstkabinettet
å Drottningholm, Gustaf III:s runda salong
å Gripsholm samt åtskilliga praktrum å Stockholms
slott.
Gift med Anna Kristina Rungren.
Rehnsköld, Carl Gustaf, krigare. Född i
Greifswald d. 6 aug. 1651. Föräldrar:
rikskammarrådet Gert
Antoniison Kewenbringk, 1639
adlad Rehnsköld eller, såsom han
och äfven sonen skref sig, Rehnschiöldt,
och Brita Torskeskål.
Sin uppfostran erhöll R. i
Lund, till en del under den
ryktbare Samuel Pufendorf, hvars då otryckta
europeiska statshistoria han afskref med egen
hand och ännu i mannaåldern studerade såsom
en ovärderlig handbok. Vid tjugutvå års ålder
ingick han som fänrik vid Värmlands regemente
samt anställdes 1676 som löjtnant vid gardet. Det
nyss förut började kriget lämnade honom ett
gynnsamt tillfälle att utmärka sig, och han
gjorde det äfven, så väl i smärre skärmytslingar,
som vid hufvuddrabbningarna utanför Halmstad,
Lund och Landskrona. Under kriget befordrad
(1677) till öfverstlöjtnant vid Änkedrottningens
lifregemente till häst, deltog han efter freden i
indelningsverkets ordnande samt utnämndes 1689
till öfverste för Tyska lifregementet till fot och
kommendant i Landskrona. Ehuru redan fyratio
år gammal, begaf han sig 1691 till Holland, för
att under Wilhelm af Oranien lära sig den
högre krigskonsten. Under sin vistelse i utlandet
utnämndes han till öfverste vid Norra skånska
regementet till häst och blef efter sin hemkomst
1696 generalmajor. Med Carl XII:s
uppstigande på tronen intog R. genast ett mycket
högt rum i konungens bevågenhet samt bibehöll
och befästade det under de följande krigstiderna.
1698 generallöjtnant och friherre (ehuru
ej som sådan introducerad), anförde han vid
landstigningen på Själland 1700 den vänstra
flygeln, deltog i krigsrörelserna i Livland, där
han vid Narva var den egentlige öfverbefälhafvaren
men vann egentligen först i polska kriget
sitt fältherrenamn. Åren 1703–04 anförde
han, sedan han förstnämnda år utnämnts till
general af kavalleriet, en i Stor-Polen särskild
förlagd här, med uppdrag att framkalla och utveckla
den sammansvärjning, som där då pågick,
att afsätta August och uppsätta en ny konung.
Det gifna uppdraget fullgjordes af R. med både
lycka och skicklighet, och polackarna själfva
medgåfvo, att afsättningsplanen icke så lätt
kunnat verkställas utan hans medverkan. Hans
framgångar nådde omsider sin höjd i den lysande
segern vid Frauenstadt d. 3 februari 1706,
där han med 9,000 man, men utan ett fältstycke,
nedgjorde och förskingrade den 18,000 man
starka fientliga hären, väl försedd med artilleri
och skyddad af ett förskansadt läger. Segern
förevigades genom en skådepenning, och R., som
redan året förut (1705) blifvit upphöjd till kongl.
råd, belönades nu med fältherrestafven och grefvebrefvet.
Men den lätt vunna segern var jämväl
begynnelsen till hans fall. Den alstrade hos
honom ett öfvermod, som stötte alla hans underordnade
och en oförvägenhet, som trotsade
alla försiktighetsmått. Spänningen mellan honom
och Carls andra gunstling, Piper, i anledning
af olika åsikter rörande krigföringen, bidrog
äfven i sin mån att framkalla de missgrepp,
som ändade med olyckan vid Pultava d. 28 juni 1709.
Nederlaget, för hvilket han inför eftervärlden
skulle bära ansvaret, grämde honom djupt och
bidrog jämte fångenskapen i Ryssland att kufva
hans stolta sinne. Han var där den, som, till
en början jämte Piper, hade att taga hand om
de svenska fångarnas angelägenheter. I Moskwa,
som han erhållit till förvisningsort, sysselsatte
han sig med att lämna undervisning åt de fångna
svenska officerarna i krigskonsten, hvarjämte han
gaf flera af dem fritt tillträde till sitt bord. Ändtligen
efter nio års fångenskap medgaf Carl XII hans
utväxling. Den gamle generalen skyndade att
ställa sin erfarenhet och befälhafvareskicklighet
till konungens förfogande och följde, ehuru utan
befäl, konungen till Fredrikshald. Följande året
förordnad till öfverbefälhafvare i Skåne, ledde
han där med högst begränsade tillgångar försvarskriget
mot Danmark på ett sätt, som vunnit
eftervärldens erkännande. Vid konung Fredriks
kröning 1720 satte han såsom den äldste i rådet
kronan på hans hufvud.
Död, under en
resa från Stockholm till Kungsör, på Läggestads
gästgifvargård i Södermanland, d. 29 jan. 1722
och begrafven i Stockholms Storkyrka. Svenska
akademien lät 1877 öfver honom slå en medalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
