Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Ribbing, Konrad - 10. Ribbing, Gustaf - 11. Ribbing, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9. Ribbing. Konrad, ämbetsman, politiker. Född
i Stockholm den 6 nov. 1671; den
föregåndes broder.
Med grundliga kunskaper, förvärfvade dels i
Uppsala, dels vid utländska lärosäten,
ingick R. på ämbetsmannabanan
såsom auskultant i Svea
hofrätt 1695. Först efter tio år
1705 befordrades han till assessor
i nämnda hofrätt och insattes 1710 till ledamot
i den kommission, som skulle undersöka hvarjehanda
underslef, föröfvade af ämbetsmän under
konungens frånvaro. 1711 befordrades han till
lagman i Nerke, förordnades s. å. till vice landshöfding
i Östergötland och blef 1712 lagman i
Halland. Efter att kortare tider ha förestått
landshöfdingämbetena i Nyköping och Västerås,
förflyttades han, vid justitiestatens ombildning
1718, såsom lagman till Stockholms lagsaga,
men återvände redan följande året till sin lagsaga
i Halland. Kort därefter utnämndes han
till landshöfding öfver Nerke och Värmland
och inlade under de tio år, han hade detta län
under sin styrelse, stora förtjänster om dess utveckling
i många riktningar och botandet af de
skador, dessa landsänden lidit genom kriget. Vid
1723 års riksdag erbjöds honom presidensstolen
i Kammarkollegium, som han likväl undanbad
sig, och han utnämndes i stället 1729 till president
i Bergskollegium samt innehade detta ämbete
sedan till sin död den 17 okt. 1736.
Liksom brodern, var Konrad R. en varm försvarare
af friheten och deltog verksamt vid utarbetandet
af 1719 års regeringsform samt till afskaffande
af de nyheter i förvaltningen, som Carl XII kort
efter sin tronbestigning genomfört till vinnande
af större centralisation. Äfven anses han, genom
sin parlamentariska skicklighet och förmåga att
vinna anhängare, i väsentlig mån hafva bidragit
till författningens skyndsamma antagande. I de
följande årens strider mellan Arvid Horn och
det holsteinska partiet ställde han sig å den
förres sida.
Gift 1721 med grefvinnan Ebba Charlotta Douglas.
10. Ribbing. Gustaf, arkivman. Född d. 19
mars 1719; den föregåendes brorson.
Föräldrar: frih. Lennart
Ribbing, generaladjutant hos K.
Stanislaus af Polen, samt friherrinnan
Elsa Elisabet Banér.
Sedan R. studerat dels i Lund
och dels i Uppsala, antogs han
1740 till e. o. kanslist vid Kollegii-expedition
samt gjorde 1744 en resa genom
Frankrike och Holland. Återkommen till Sverige,
förordnades han 1746 till amanuens hos hofkansleren,
blef 1748 kansli-junkare samt 1758 presidentsekreterare
hos sin svåger kanslipresidenten A. J.
von Höpken. Efter von Stiernmans död sökte och
erhöll han sekreterarebefattningen i Riksarkivet
och han gjorde sig på denna, af mången såsom
föga maktpåliggande ansedda, plats mest förtjänt
af det allmänna. Med föga understöd af staten, ordnade
han mest med egen hand det i oordning bragta
och på olika håll spridda arkivet, lättade tillträdet
för alla till dess skatter och lämnade beredvilligt
sina egna anteckningar att offentliggöras
i historiska samlingar. Redan 1762 hade R. erhållit
titel af lagman. 1770 undfick han kansliråds fullmakt,
men lämnade icke arkivet förrän 1773, då
han fick säte och stämma i Kanslikollegium. Sin
rikhaltiga boksamling fördelade han mellan K.
biblioteket samt Målare- och bildhuggare-akad.,
af hvilken han såsom varande framstående gravyrkännare
var hedersmedlem, samt skänkte äfven
en del till Linköpings gymnasium.
Död i Stockholm den 19 juni 1803.
Ogift.
Kobergs ättegren:
11. Ribbing, Fredrik, riksråd. Född i Göteborg
den 23 april 1721. Föräldrar: Öfversten,
sedermera landshöfdingen i Göteborgs och Bohus
län frih. Bengt Ribbing och grefvinnan
Ulrika Eleonora Piper.
R:s befordringar i
offentlighetens tjänst, innan han omsider blef
beklädd med rådspurpurn, voro i korthet följande:
Vid tolf års ålder antagen till volontär
vid fortifikationen, utnämndes han 1741 till
konduktör samt var under 1742–43 årens
krig adjutant hos generalmajoren grefve Dohna
samt öfveradjutant hos generallöjtnanten grefve
Axel Spens. 1746 kapten vid Hessensteinska
regementet och 1750 major vid Jämtlands dragonregemente,
blef han 1753 major och tre år senare
öfverstlöjtnant vid Nerkes och Värmlands
regemente, i hvilken grad han bevistade alla sex
årens fälttåg i Pommern, och utnämndes 1764 till
öfverste för Älfsborgs regemente. R. tillhörde
till en början hofpartiet samt var till och med
misstänkt för delaktighet i de stämplingar till
förmån för konungamaktens stärkande, som 1756
bedrefvos. Han lyckades dock rentvå sig för
misstankarna i denna väg. Hans egentliga politiska
bana kan emellertid sägas hafva börjat
först vid 1765 års riksdag. Här väckte han öfverraskning
genom att öfvergå till det nu åter
mäktigt vordna Mösspartiet, som inom kort
räknade honom bland sina koryféer. Han insattes
i sekreta utskottet och blef, efter att tre
gånger varit främst uppförd å rådsförslag men
blifvit förbigången, ändtligen utnämnd till riksråd
1766. I denna egenskap förfäktade han med
stor kraft och hänsynslöshet Mössornas allmänna
politik och var en af dem, som i dec. 1768 mest
energiskt motsatte sig utlysandet af riksdag. Vid
Hattarnas seger 1769 afsattes han från sitt ämbete,
men återfick detsamma i maj 1772. Han
var ock en af de få Mössor, som Gustaf III
efter revolutionen fann lämpligt att bibehålla i
rådet. Hans oböjliga skaplynne föranledde
ofta skarpa konflikter med konungen, men den
vänskap med Lovisa Ulrika, som kan dateras
ända från hans förordnande 1766 som guvernör
för prins Fredrik Adolf, stärktes däraf ytterligare
och 1779 utnämndes han till änkedrottningens
öfverste marskalk. Han öfverlefde ej länge denna
sin härskarinna utan afled i Stockholm d. 11 okt.
1783. Fem år förut hade han erhållit greflig
värdighet.
R. beskrifves som en djärf och
orädd man, som ofta af sin frispråkighet förleddes
att ej så noga väga sina ord.
Gift 1764 med grefvinnan Eva Helena Löwen, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
