Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Runeberg, Efraim Otto - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar i Vasa den 30 januari 1770.
Gift 1758 med Hedvig Faggot.
2. Runeberg, Johan Ludvig, en af de yppersta diktare
på svenskt tungomål. Säkerligen skall ingen Finlands
son, som ännu hyser någon varmare känsla för det gamla
moderlandet på andra sidan Bottenhafvet, förvånas
öfver att i detta arbete finna namnet Johan Ludvig
Runeberg. Att vi upptagit
honom bland våra namnkunnige män sker, icke för att
tillägna oss hvad oss icke rätteligen tillhörer,
icke ens för det R. var född svensk undersåte, utan
därför att det språk, på hvilket han diktat, är vårt,
och för det hans sånger sedan länge varit älskade och
beundrade af hela det svenska folket, under det han
tillika är en af de få diktare, tillhörande det från
de stora kulturländerna aflägsna Norden, som fått
sin signatur inskrifven bland världslitteraturens
märkesmän.
R. föddes i Jakobstad i Finland d. 5
februari 1804 och var sonson till en den föregåendes
broder. Föräldrarna voro sjökaptenen Lorenz Ulrik
Runeberg och Anna Maria Malm.
Då föräldrarna
voro i mindre goda omständigheter, erbjöd sig en
farbroder, som var tullförvaltare i Uleåborg, att
taga den åttaåriga gossen i sitt hus och skänka
honom uppfostran. I dennes hem tillbragte R. några
lyckliga år, från hvilka han framför allt bevarat
tvenne minnen, dem han sedan framställt omgjutna af
diktens förklarade glans: Kulneff och von Döbeln. Vid
sin välgörares död 1815 måste han återvända till
det torftiga fädernehemmet, men sattes genom några
deltagande vänners understöd i tillfälle att besöka
Vasa trivialskola. Redan här väcktes hos honom smaken
för poetisk litteratur och böjelse att själf skrifva
vers, hvarvid Choræus blef hans första förebild. Från
Vasa afgick han 1822 till Åbo där han i oktober
s. å. blef student. Under ihärdig flit och genom att
offra en dryg del af sin tid åt andras undervisning
beredde han sig för den filosofiska graden. Kort efter
det han blifvit lagerkransad vid promotionen i Åbo
1827, lades staden i aska af en härjande eldsvåda,
hvilken olycka föranledde universitetets förflyttning
till Helsingfors, där det åter öppnades 1828. Redan
året förut hade R. diktat sitt första större poem,
Elgskyttarne, i hvilket han behandlat hexametern
med ett genom förtrolig bekantskap med klassikerna
uppnådt mästerskap. 1830 förordnades han till docent
i vältaligheten samt erhöll en amanuensbefattning
vid akademiska konsistorium i Helsingfors. Här i
Finlands hufvudstad tillbragte han de följande sju
åren i ansträngdt arbete men äfven i själslyftande
samlefnad med några rikt begåfvade unge män, som vid
denna tid tillhörde det finska universitetet, såsom
Cygnæus, Nervander, Rein, Snellman, Lönnroth, Castrén
m. fl. 1831 hade R. gift sig med Fredrika Tengström,
sedan han kort förut tillika med några yngre akademici
grundat ett privatlyceum, som han sedan handhade i
fem och ett halft år. Hans ekonomiska villkor voro
dock i följd af åtskilliga sammanstötande omständigheter
så knappa, att han måste se sig om efter
någon ytterligare inkomstkälla. Så började han
1832, om ock ej endast för inkomstens skull,
utgifva »Helsingfors morgonblad», ett litterärt
halfveckoblad, hvars utgifvande han besörjde till
april 1837, och där han flitigt och med talang
fyllde utrymmet med kritiska skärskådningar af
samtidens mest framstående vitterhetsidkare inom
den svenska litteraturen. Under tiden visade sig
hans sångmö lifaktig genom åtskilliga alster, som
ådagalade en gradvis fortgående fullkomning af hans
skaldekonst. 1837 sökte och erhöll han lektoratet i
latinska språket vid Borgå gymnasium, (1842 utbytt mot
det i grekiskan), samt undfick några år därefter titel
af professor. Då denna tjänst i följd af 1856 års
skolreform indrogs, sökte och erhöll han 1857 afsked
från densamma med bibehållande af löneförmånerna. År
1830 utkom första samlingen af R:s dikter, och året
därefter tillerkände Svenska akademien skalden sitt
andra pris för det vackra skaldestycket Grafven i
Perrho. De första dikter, R. offentliggjorde, voro
öfvervägande lyriska; i diktcykeln Idyll och epigram,
som kan sägas stå på gränsen mellan lyrik och epos,
låter han emellertid ana, hvad han skulle blifva som
episk skald, och snart framträdde han såsom fulländad
sådan i de natursanna, folkmässiga och hjärtligt naiva
idyllerna Hanna, Elgskyttarna och Julkvällen. Senare
utgaf han Nadeschda, i hvilken han på grundvalen
af en rysk folksaga skildrar kärlekens varma låga;
Kung Fjalar, ett storslaget fornnordiskt ämne,
besjunget i kraftiga gripande toner; Fänrik Ståls
Sägner, »ett nationellt epos i romansform, af lika
stor betydelse för Finlands nutid, som Kalevala för
dess forntid». Slutligen ökade han sitt skalderykte
genom två dramatiska dikter Kan ej, en anspråkslös
liten nutids karaktärsbild, samt Kungarna på Salamis,
ett formfulländadt drama af ädel antik hållning. Han
framträdde som psalmist och skänkte sitt fosterland
flera vackra psalmer. Från ungdomen stor älskare
af jakt och fiske, brukade han ännu i senare år i
dessa idrotter söka sin vederkvickelse efter hemmets
arbeten. På en jaktfärd 1863 träffades skalden af ett
slaganfall, som gjorde honom oförmögen till kroppsligt
arbete, ehuru han ännu bibehöll själens krafter
tämligen oförminskade. Hans kraftiga natur kunde ej
lätt brytas; i tretton och ett halft år uthärdade
den förnyade stundom af svåra plågor beledsagade
sjukdomsangrepp.
Hans ålderdoms dagar förflöto för
öfrigt fridfullt i det inbjudande hem, finska folket
genom subskription skänkt honom. Han afled i Borgå
d. 6 mars 1877. Tvenne folks tacksamhet, kärlek och
beundran uppbära och skola länge uppbära minnet af
den skald, som skänkt dem så mycket skönt ur diktens
värld. Äfven i yttre måtto hafva dessa känslor gifvit
sig åtskilliga uttryck. Här må vara nog att erinra
om den bildstod af honom i brons, som, modellerad
af hans son, bildhuggaren Valter R., d. 6 maj 1888
högtidligen aftäcktes i Helsingfors. Till sist må
det tillåtas att återgifva följande karaktäristik
af R:s skaldeskap, tecknad af hans utmärkta landsman
C. G. Estlander. »Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
