Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomon, Otto Aron - Saltza, von - 1. Saltza, Jakob Ludvig von - 2. Saltza, Hugo Herman von - Salvius, Adler, se Adler-Salvius - Salvius, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med skäl kan anses nått världsrykte. Saken har
befrämjats ej mindre genom S:s lifliga entusiasm
för sin sak än genom hans skrifter, af hvilka
må nämnas: Slöjdskolan och folkskolan 1876, 78,
80, 82, 84, Om slöjden som uppfostringsmedel;
1884, Handbok i pedagogisk snickerislöjd, 1890,
(öfvers. på engelska och spanska), Tankar om slöjd,
uppfostran och lärarbildning, 1893, m. fl. Från 1885
redigerar S. »Slöjdundervisningsblad från Nääs»
och från 1886 »Skrifter af uppfostringskonstens
stormän» (bl. a. Comenius’ stora uppfostringslära
och Rousseaus Emile). I sitt testamente hade den
1898 bortgångne grosshandlaren Abrahamson förordnat,
att Nääs jämte 380,000 kr. skulle användas till ett
slöjdlärareseminarium, som under namn af »August
Abrahamsons stiftelse» med S. som direktör å lifstid
skulle verka för lärares och lärarinnors tidsenliga
utbildning i slöjd.
Gift 1878 med Ellen Wahren.
Saltza, von, I trakten af staden Laubau i Ober
Lausitz ägde en Hans von Saltza gods under senare
hälften af 1400-talet. Ätten von S. delade sig i
flera grenar. Bernhard von S. begaf sig till Estland
före 1618, gick i svensk krigstjänst och ingick i
ett senare gifte äktenskap med Elisabet Ottosdotter
Wrangel af Saussgrenen. Ätten blef friherrlig 1755
med Jakob Ludvig von Saltza (se nedan) och greflig
1843 med öfverste kammarjunkaren Evert Fredrik,
f. 1755 d. 1859, den senare värdigheten endast
tillkommande hufvudmannen.
1. Saltza, Jakob Ludvig von, krigare: Född i Livland
d. 8 okt. 1685. Föräldrar: ryttmästaren Anton
Fredrik von Saltza, samt Anna Dorotea Taube.
Efter att såsom helt ung ha blifvit inskrifven i
svensk krigstjänst, antogs S. 1701 till adjutant
vid öfverstlöjtnant Wrangels bataljon, deltog
i Carl XII:s fälttåg och avancerade därunder
till kaptenlöjtnant vid Upplands regemente
till fot 1709. Såsom ryttmästare vid Upplands
femmänningsregemente bevistade han drabbningen
mot danskarne vid Helsingborg och blef liggande
på slagfältet med trenne svåra blessyrer. Efter
Carl XII:s död utnämnd till major, naturaliserades
han såsom svensk adelsman 1731, befordrades till
öfverstlöjtnant 1739 och till öfverste för Älfsborgs
regemente 1747. 1751 förordnades han till landshöfding
i Jönköpings län och utnämndes till generalmajor samt
upphöjdes till friherre 1755. S. tog 1762 afsked från
landshöfdingämbetet samt afled i Göteborg den 29 maj
1763.
S. har gjort sig minnesvärd icke blott för
sin mandom och tapperhet utan äfven för den orubbliga
trohet, han visade det land, i hvars krigareleder
han kämpade och blödde. När efter freden i Nystad
valet förelades honom att kvarstanna i sitt nya
fädernesland eller blifva rysk undersåte, öfvergaf han
sina stora gods Peinkull Hebbet, Odenkat och Lecknitz
och valde en frivillig fattigdom i Sverige.
Gift 1715 med friherrinnan Anna Charlotta Kruse.
2. Saltza, Hugo Herman von,
krigare. Född d. 6 aug. 1726; den föregåendes son.
S. hade åtskilliga år tjänstgjort vid flottan, när han
1750 utnämndes till löjtnant vid Älfsborgs regemente,
hvarefter han såsom kapten och major deltog i
pommerska kriget. Under detsamma bevistade han
stormningen af Svinemünde skans, anfallet på Anklam,
affärerna vid Friedland och Neukahlen samt uppförde
sig öfverallt med utmärkt mod och tapperhet. Utnämnd
till öfverstlöjtnant 1770, befordrades han efter
Gustaf III:s revolution, i hvilken han var en af de
invigda, till öfverste i armén. S. blef 1773 öfverste
för ett värfvadt regemente i Finland, men flyttades
redan s. å. därifrån till chef för Jönköpings
regemente; förordnades 1774 till landshöfding i
Halland, utnämndes till generalmajor 1776 och till
landtmarskalk vid 1778 års riksdag, under hvars
lopp han erhöll grefvebrefvet.
Död i Stockholm den 1 mars 1785.
Hos Gustaf III stod v. S. i
synnerlig nåd och fyllde till hans stora belåtenhet
sin plats såsom ridderskapets och adelns ordförande
vid den nämnda riksdagen. Däremot var den redan
då uppspirande riddarhusoppositionen icke alldeles
af samma tanke och påstod tämligen oförbehållsamt,
att v. S. alls icke var vuxen det förtroendevärf,
som var honom pålagdt. Han var eljest en flärdlös och
välmenande man, ehuru han under de sista åren, i följd
af sin sjuklighet, visade mycken retlighet.
Gift 1751 med sin kusin friherrinnan Beata Vilhelmina
Kruse.
Salvius, Adler se Adler-Salvius.
Salvius, Lars, boktryckare, skriftställare, brorsons sonson
till Adler Salvius. Född 1706 i Stigtomta prästgård
i Södermanland. Föräldrar: kyrkoherden Lars Salvius
och Katarina Aurelius.
Sedan sonen genomgått
Nyköpings skola och Strängnäs gymnasium samt
under åtskilliga år idkat universitetsstudier
i Uppsala och Åbo, inskrefs han såsom e. o. i
k. kansliet samt tjänstgjorde någon tid efter
Vetenskapsakademiens instiftande såsom hennes
amanuens och protokollsförande. I hufvudstaden
lärde han känna och gifte sig 1742 med enkan efter
boktryckaren Joh. Laurentius Horrn, Helena In de
Betou, och erhöll med henne det redan då berömda
Horrnska tryckeriet. Liksom sin företrädare antagen
till k. antikvitets arkivets boktryckare, genom
kanslikollegii resolution af d. 17 dec. 1742, erhöll
han 1757 af k. m:t »för sina märkliga förtjänster om
svenska bokhandelns upphjälpande» direktörs namn, med
lika rang och heder som assessorerna i kollegierna.
Död i Stockholm den 4 mars 1773.
Såsom författare
är det egentligen genom tvenne arbeten, S. gjort
sig minnesvärd, nämligen genom sin Beskrifning
öfver Sveriget, af hvilket stort anlagda verk blott
1:sta delen Om Uppland utkom 1741, samt genom Lärda
Tidningar, en litterär tidskrift, som han utgaf från
år 1745 till sin död. Han har dessutom författat och
utgifvit: Tankar öfver den svenska oekonomien 1738,
<i>Den universala politiska historien för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
