Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Sparre, Lars Siggesson - 2. Sparre, Erik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1518 lämnades såsom gisslan åt Kristian och af
honom mot tro och lofven bortfördes fången till
Danmark. Sedan han återkommit till Sverige, slöt han
sig till den af Gustaf Vasa inledda folkresningen
och var jämte Berent von Mehlen befälhafvare öfver de
af Gustaf från Lybeck anskaffade örlogsskeppen, som
hade att bidraga till Stockholms inneslutande. Utnämnd
till ståthållare på Örebro slott, skickades han med en
krigsstyrka till Skåne, för att i denna danska provins
åstadkomma en resning mot Kristian, och införlifva den
med Sverige, hvilket företag dock misslyckades. Sänd
1523 i enahanda syfte till Norge, eröfrade han hela
landsträckan till Oslo samt lät allmogen i södra
Norge svära svenska konungen trohetsed. Af brist på
lifsmedel måste han likväl vända tillbaka och intog på
återvägen största delen af Viken med Karlsborgs slott,
hvilken eröfring dock sedan gick förlorad. Såsom
Svea rikes marsk deltog han med det öfriga rådet
i den på herredagen i Söderköping till Gustaf afgifna
försäkran, »att de ville allt försvara,
lida och umgälla med konungen». 1525 förordnades
han till lagman i Nerike, då han i förläning erhöll
hela detta landskap jämte ett härad i Södermanland,
hvilken förläning han bibehöll till sin död. Vid
Gustafs kröning i Uppsala 1528 var han den förste
af riksens adel, som framkallades och slogs till
riddare, sändes 1531 jämte flera rådsherrar att
hämta konungens första gemål, prinsessan Katarina af
Sachsen-Lauenburg, samt förnyade 1536 jämte Gustaf
Olofsson (Stenbock) och Kristofer Andersson (Röd)
i Köpenhamn det under Grefvefejden mellan Danmark
och Sverige ingångna förbundet. Följande året afgick
han med en betydande krigsmakt till Småland »för att
hålla konungsräfst efter Sveriges lag och förhöra
alla saker och klagomål för rätta, straffa skalkar och
hålla dannemän och fromma vid makt». Den stränghet,
med hvilken han vid detta tillfälle gick tillväga,
var den egentliga anledningen till Dackefejden, under
hvilket uppror han och Johan Turesson (Tre rosor)
förordnades till fältöfverstar. Sedan de bägge
höfvitsmännen förgäfves försökt både hvad mildhet och
stränghet kunde uträtta, »höllo de» (i mars 1542) »en
hård drabbning med bondehären» vid sjön Asunden, efter
hvilken för konungens trupper segerrika drabbning
upproret kunde anses undertryckt. Kort därefter,
d. 30 april 1543, utfärdade Lars Siggesson och
Johan Turesson ett »bref om nåd och tillgift», hvarpå
folket begynte allmänt lyssna, och snart därefter blef
Småland en lydig landsända under Gustafs spira.
Lars Siggesson afled på Örebro slott d. 12 jan. 1554.
Gift 1: 1521 med Anna Lindormsdotter (Örnflycht)
och 2: 1549 med Britta Turesdotter (Trolle).
2. Sparre, Erik Larsson, riksråd. Född d. 13
juli 1550; den föreg. son i andra giftet.
S. åtnjöt en synnerligt sorgfällig uppfostran,
som fortsattes, medan han tjänstgjorde som småsven
i Erik XIV:s hof. Vid Johan III:s kröning blef
den nittonårige ädlingen slagen till riddare, förordnades
1578 till lagman i Västmanland och Dalarne samt blef
1582 riksråd och ståthållare öfver Västmanland och
Dalarne med bergslagen. Fem år senare, eller 1587,
skickades han jämte Erik Brahe till Polen, för att
vid konungavalet bevaka den svenska tronföljarens
intresse. Efter det Sigismunds val till Polens
konung, trots flerfaldiga svårigheter och ränker,
genomdrifvits, ledsagade han denne till Warschau. Det
var Erik S., som uppsatte de s. k. Kalmare stadgar,
afsedda att ordna förhållandet mellan Sverige och
Polen, då Sigismund skulle bestiga svenska tronen,
och hvilka stadgar med någon förändring antogos
af Johan och Sigismund. Dessa stadgar åsyftade att
spela de svenska herrarna makten i händerna genom ett
sjumannaråd, som under konungens frånvaro i hans andra
land skulle föra styrelsen i hans ställe. Emellertid
möttes Sigismund vid sitt uppträdande i Polen af ett
djupt missnöje, framkalladt af, att de försäkringar,
Erik S. och hans svenska medbroder vid konungavalet
lämnat på sin konungs vägnar, varit helt obestämda
och sväfvande, men hvilka polackarna sökte gifva
en för deras land så fördelaktig tydning som
möjligt. Sålunda satt i trångmål, intogs Sigismund
af en bitter sinnesstämning ej blott mot de båda
svenska underhandlarna och främst mot S. utan mot
samtliga riksråden. Denna stämning delades äfven
af konung Johan, som nu förenade sig med högadelns
svurne motståndare, hertig Carl, och framlade
inför ständerna mot riksråden anklagelser, som
väsentligen gingo ut på, »att de velat tillintetgöra
arfföreningen för k. Gustafs afföda, att de velat
med all flit utöda den kungliga familjen och därföre
stiftat unionen med Polen, befordrat osämja mellan
konungen och hertigen» o. s. v. S. och hans medbroder
höllos tidtals fängslade, men anklagelserna kunde ej
bevisas, och efter Johans död 1592 förstummades de af
sig själfva. Året därefter, 1593, bevistade S., som
blifvit utnämnd till hofkansler, Uppsala möte, samt
undertecknade dess beslut, hvilket han tillstyrkte
Sigismund att erkänna, liksom han rådde honom att
skilja sig från sina jesuiter, innan han infann sig i
Sverige. Efter konungens ankomst hit 1593, framställde
S. i en s. å. tryckt skrift: Rijksens råds ridderskaps
och menige adels oration högadelns anspråk, och
i en inför kröningsriksdagen 1594 framlagd skrift,
Postulata nobilium, yrkade han, att adeln måtte återfå
sin gamla maktställning från unionstiden. I fråga om
styrelsens förande under konungens frånvaro häfdade
han sin i Kalmare stadgar uttryckta ståndpunkt och
kom därför redan nu på spänd fot med hertig Carl,
hvilken på grund af sin ställning såsom arffurste
ansåg sig böra hafva främsta platsen i riket. Vid
rikets delning i sex ståthållarskap (utom Carls
hertigdöme), fick S. sig såsom sådant anförtrodt
sin gamla lagsaga Dalarne och Västmanland. Nämnda
rikets indelning var för öfrigt en modifierad form af
Kalmare stadgars sjumannaråd. För öfrigt höll han sig
troget till Sigismund och kämpade modigt i spetsen
för högadeln mot hertig Carl, ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
